OmTag. Panikångest

De som känner mig känner till min historia med panikångest och senare utbrändhet. Jag brukar inte skriva så mycket om sådant här på bloggen eftersom det är en väldigt svår balansgång mellan att vara sakligt personlig och att upplevas som självömkande.

1984 drabbades jag av panikångest första gången. Jag var på väg hem från jobbet och när jag stod där i tunnelbanan kände jag plötsligt att hjärtat rusade, jag var övertygad om att jag skulle dö där och då. På något sätt tog jag mig hem, men det blev inte bättre så min far följde mig till akuten på Danderyds sjukhus.

När jag äntligen blev undersökt förklarade läkaren att det inte var något fel på hjärtat och med de orden fick jag åka hem. Den första intensiva ångestperioden varade i närmare tre månader, ganska snart visste jag att det inte var något fel på hjärtat men jag mådde lika dåligt i alla fall. I stort sett orkade jag ta mig från sängen och på toaletten, så mycket energi tog ångesten.

Jag tror att det kan vara svårt för någon som inte drabbats av detta helvete att förstå hur det känns? För att förklara för de lyckligt ovetande brukar jag fråga om de någon gång tagit ett steg ut i gatan och precis upptäckt en bil som kommer rusande mot dem och kommer ihåg känslan de fick i ögonblicket innan de hunnit reagera?

Så känns panikångest, hela tiden, därför har man genom åren blivit lite trött på kommentarer som ”ryck upp dig” och ”du vet ju att det bara är psykiskt” och liknande. Nu var det många år sedan jag hade någon panikattack som kommer i närheten av det jag kände då 1984, men ångesten ligger alltid där på lur under en tunn hinna av självkontroll.

Panikångest blir man inte fri ifrån, man lär sig leva med den och lyckas i varierande grad. Jag blev hyfsat återställd från den första snytingen relativt snabbt i så måtto att jag snart började arbeta som vanligt och även leva ett ganska socialt liv som innan. Men jag brukar indela mitt liv i ett före och ett efter den första panikångesten, samma person som före blev jag aldrig mer.

OmTag. Blåst och yrsnö i Tantolunden

Det var sent i november, vintern var tidig det året och dagen hade varit blåsig med snöbyar. Fram på natten började det lätta upp, så jag och Sally knallade iväg mot Tantolunden. Väl där började det snöa och blåsa igen, men då vi ändå var där så passade jag på att ta några bilder. Busvädret framgår inte av bilderna, vilket det sällan gör eftersom exponeringstiderna blir så långa.

Utrustningen behöver man inte heller vara orolig för, Hasselbladaren är det bara att torka av med en trasa när man kommer hem, och motljusskyddet skyddar frontlinsen från väta. Det blev några bilder i parken och några från stranden innan vi traskade hem i den snöiga och blåsiga natten.

OmTag. En natt i februari 2013

Det var en natt i februari 2013, snön hade lagt sig och det var lite låga moln som hjälpte till att lysa upp. Det är förvånande hur pass ljust det kan bli vissa vinternätter, som denna.

Jag har varit dålig på att nattfotografera ganska länge nu, detta var den senaste rulle från Hasselbladaren, jag har varit ute med storformatskameran ett par gånger sedan dess men det är allt.

Jag försökte intala mig att jag var klar med nattbilderna och att jag skulle börja leta andra motiv, men när jag känner efter är det fortfarande den långsamma fotografin på natten som är det som jag dras till. Man skall inte försöka förneka sitt eget inre, oavsett om det blir flera bilder av ungefär samma motiv, tagna på ungefär samma sätt är det mitt sett att relatera till mina känslor och min värld.

Jag tror att det är ganska vanligt att vi själva eller genom andra får för oss att vi ”måste förnya oss”? Själv blir jag mer och mer övertygad om att jag bara kan köra mitt eget spår, och att jag inte kommit till vägs ände med det spåret. Kanske kommer jag aldrig känna mig färdig med detta, i så fall får det bli så även om det mest resulterar i att arkivet växer med bilder där de flesta redan är tagna.

OmTag. det digitala mörkrummet

Det digitala mörkrummet ses ibland lite med en fnysning från oss som jobbar mycket analogt. Jag funderar lite över vad det beror på? Kan det vara detta att man med någon plugg så lättvindigt kan efterlikna bilder som vi i det analoga mörkrummet fick jobba ganska hårt för att få fram?

Nu tycker jag i och för sig att man ganska ofta överdriver sin bildbehandling, ofta ser jag svartvitt i någon sorts HDR och simmiga hudtoner som för tanken till att man slagit in världen i gladpack. Ganska vanligt också att man drar på så att man får en massa haloeffekter i kontrastövergångar och det tycker jag inte är snyggt.

Men den digitala bildbehandlingen har också skapat nya uttrycksformer som vi borde applådera i stället för att rynka på näsan åt, kolla in Carlzons självporträtt till exempel, en underbar kombination av ett utvecklat bildseende och stora färdigheter i bildbehandling.

Men bara detta att konvertera sina bilder till svartvitt med hjälp av till exempel silver efex öppnar ju upp oanade möjligheter. Man kan välja mellan att få bilderna att se ut som de gjorde på filmtiden eller att hitta helt nya uttryck.

Det finns som sagt de som tycker att detta är ”fusk”, och så brukar deras egna bilder också se ut därefter. Sanningen för de flesta även om de fotar med film är ju att de oftast digitaliserar sina bilder och att dessa bilder behöver en del efterbehandling för att bli som man vill ha dem, åtminstone om man relaterar till analoga papperskopior.

Om man kör skanning eller fångar bilden på en sensor är ju bara första steget i en kedja som till största delen är likadan när man färdigställer sin bild i datorn. Silver efex till exempel har ju en stor fördel om man utgår från färgbilder och det är att man kan välja en filmpreset som tecknar in färgerna på rätt sätt i gråskalan och jobba vidare därifrån. Silver efex skapar också korn genom att bygga om pixelstrukturen i bilden, och inte genom att lägga på ett brus som en del tror, vilket gör det nära nog identiskt med ”riktigt” korn.

Jag gjorde en test på Gnesta-Planket för några år sedan och visade ca 20 gatubilder, en av dessa var digital och konverterad i silver efex. Ingen av åskådarna lyckades se vilken bild som var den digitala, så man skall nog inte romantisera för mycket runt val av teknik. Väljer gör vi för att vi gillar det vi väljer och skälen behöver inte vara rationella, eller ens försvaras. Det är inte heller ”svårare” att plåta med den ena tekniken än den andra som hävdas ibland, det är precis lika svårt att ta bra bilder oavsett vilken apparat man använder.

OmTag. Litteratur i Nobelpristider

Jag såg att det skrevs om litteratur och det ligger ju i tiden så här i Nobelpristider. Jag är inte speciellt beläst, men jag gillar att läsa. Man blir dock mer kräsen med tiden tycker jag.

Ofta hittar jag böcker där författaren har ett bra språk, men där hen också är så förtjust i sitt eget språkbruk att det blir oändliga böcker utan något som driver historien framåt.

Dess motsats är väl ännu vanligare kanske, någon har en angelägen historia men pladdrar bort den med ett dåligt språk och/eller oförmågan att skära ned texten.

Jag gillar böcker som är koncentrerade till innehållet och skrivna med ett exakt och bra språk, JM Coetzee till exempel gillade jag även om det blir väl svart emellanåt.

Jag läser nu en rysk kvinna som många tydligen anser vore en värdig Nobelpristagare: Svetlana Aleksijevitj, boken heter Tiden second hand och har lyfts till skyarna av recensenterna. Egentligen är det en reportagebok där hon rest runt i Ryssland över 20 år för att samla vittnesmål om den gamla Sovjettiden och hur det blev sedan.

Ganska snart framträder en bild där många, trots förtryck och förföljelse, ansåg att det var bättre förr. Det som ersatte det Sovjetiska systemet var ju som de flesta vet ett mer eller mindre anarkistisk rövarsamhälle utan andra ideal än att sko sig efter bästa förmåga.

Jag har nu läst om ca tio människoöden som säger ungefär samma saker, visst det är ett behjärtansvärt styrkeprov att göra boken. Men som sagt, jag har läst ungefär 10 likartade berättelser och tycker redan att jag fattat läget liksom, och då är det 550 sidor kvar av boken.