OmTag. Varför?

Såg att Göran T var förbannad i sin blogg idag, jag brukar också vara förbannad i bloggen ibland men har tonat ned det eftersom resultatet bara blir att jag blir förbannad och vem vill vara det i längden? Att många är väldigt intresserade av prylar och mindre av fotografi känner vi ju alla till och jag tror inte att det går att göra så mycket åt, om man vill ha det intresset så är det ju ganska harmlöst.

Att det finns andra som tror att valet av prylarna i sig är avgörande för om bilder kan vara bra eller inte kan väl vara lite tråkigt, men säger väl egentligen bara något om den som hyser dessa åsikter. Att det finns en massa snobbism åt det ena eller andra hållet inom fotografi och val av prylar och metod är ju också ganska uppenbart, men jag mår bäst av att försöka att inte bry mig om det.

Jag tar ju själv upp frågor av teknisk karaktär då och då, men jag gör det mer ur ett bildperspektiv (tycker jag själv). Mitt intresse för bilder gör att jag ibland frågar mig varför fotografen valt den teknik hen gjort. Som nu senast när jag spånade lite runt färg vs svartvitt och hur jag försöker finna en röd tråd mellan valet och vad man vill med sina bilder. Inget djuplodande och inte det minsta vetenskapligt och säkert inte heller rätt, men en ansats att försöka hitta en röd tråd oavsett om en sådan finns eller inte.

För mig kan det vara berikande att ibland söka förklaringar hos fotografen varför denne tar sådana bilder hen gör och varför hen väljer teknik som hen gör, för mig berikar det förståelsen för bilderna om jag vet på vilka bevekelsegrunder de tas. Brassaïs liv ger en förklaring till hans nattbilder liksom Don McCullins bakgrund och liv ger mig en större förståelse för svärtan, smärtan och vreden i hans bilder liksom för sökandet efter försoning och helande i de senare landskapsbilderna.

Kanske färgar det mitt sätt att se på Cartier-Bressons bilder när jag vet att han var en ytterst politisk person med starka vänstersympatier, jag tycker att hans bilder ofta är starkt politiska, ett budskap som kanske går många förbi om man varken bryr sig eller känner till fotografens egna förhållande till sin samtid.

Nu kan man givetvis göra som man vill, antingen bara betrakta bilder som bilder rätt av, eller också försöka få svar på frågan varför fotografen tar dem som hen gör. Som detta med att välja färg eller svartvitt till exempel, antingen kan jag fundera över valet eller skita högaktningsfullt i det, det är helt upp till mig själv.

Det finns givetvis en fara i att låta analysen springa iväg med känsla och förstånd, det är lätt hänt att man läser in saker som inte finns där; Kejsarens nya kläder lurar alltid bakom hörnet och det måste man givetvis vara så pass medveten om att man inte ramlar i fällan att offra känslan på det analytiska altaret.

Bilden ovan tog jag på Reimersholme tidigare idag, inte mycket att skriva hem om men åter igen blev den betydligt bättre (tycker jag) av att presenteras i ett nostalgiskt skimmer än om jag bara hade publicerat den rakt av från kameran. Se där; åter igen ett val för att försöka förstärka en känsla eller till och med skapa den, val som man kan skita i eller fundera över.

OmTag. Färg eller svartvitt

Färg eller svartvitt den eviga frågan, det ena är inte bättre än det andra bara olika. När det gäller det som populärt kallas gatufoto tycker jag också det handlar en del om förhållningssättet till fotograferandet. Om jag generaliserar skulle jag påstå att många svartvitt-fotografer i första hand är intresserade av att skildra människor och deras leverne medans färg-fotograferna oftare är intresserad av bilden i rent visuella termer.

Givetvis finns en massa undantag, som att man jobbar med grafiken i svartvitt och att man skildrar människor i färg. Men om jag jämför framstående fotografer som jobbar i svartvitt och färg tycker jag mig finna ett mönster där de svartvita mer graviterar mot att dokumentera och färg ofta har sin tyngdpunkt mot det mer konstnärliga.

En sak är jag dock säker på och det är att det är ganska sällan en bild funkar både som svartvit och som färg, vilket borde ge en indikation om att de olika presentationssätten fungerar olika. För egen del blir det mest svartvitt, anledningen är att färg är för svårt för mig och kräver ett bildseende som jag inte har.

Jag kommer säkert att försöka utveckla detta eftersom jag tycker att det är spännande, men kanske framför allt för att lösgöra mig från att dokumentera rakt av. Jag tycker nämligen inte att det är så mycket intressant som utspelar sig på gatan längre och jag deltar inte heller i något gatuliv på det sättet.

För att ni skall förstå vad jag menar ger jag några exempel:
Svartvitt: Cartier-Bresson, Doisneau, Willy Ronis m.fl.
Färg: Saul Leiter, Ernst Haas, Garyaert m.fl.

Jo jag vet, gamla gubbar allihop, men de yngre kör vidare i ungefär samma tradition tycker jag.

OmTag. Missa inte vardagen

Min mor vid köksbordet i Åmotfors påsken 2001, senare fram på sommaren skulle hon flytta till det särskilda boendet i samhället och aldrig sitta vid köksbordet igen.

Vi fotoentusiaster missar lätt den här typen av bilder i vår jakt på den perfekta kompositionen, det avgörande ögonblicket eller vad det nu kan vara. De vardagsnära bilderna känns ofta så självklara att vi inte ens tar dem: Varför plåta mor vid köksbordet, hon sitter ju där jämt, när vi kan ut och leta snyggt ljus och vacker bokeh bland blommorna eller hitta någon främmande krökt gumma i kontrast mot någon betongvägg?

Ändå är det ju dessa bilder på mor vid köksbordet, barnen, den älskade hunden som blir viktiga för oss med tiden. Det är lätt att bli hemmablind som fotoentusiast, men missa inte att dokumentera vardagen, med tiden kanske det blir de enda bilder som verkligen betyder något för oss.

OmTag. Nätet, en säkerhetsventil för frustrerade?

Har funderat en del över varför det är ett så konstigt debattklimat på nätet? Om någon sticker ut hakan och har en åsikt så finns genast en mängd människor som känner sig kränkta och påhoppade och i stället för att försöka bemöta åsikten sakligt och civiliserat sätter man genast igång och hetsar upp sig.

Samma sak om man försöker förklara hur man går tillväga när det gäller val av prylar och hanteringen runt detta, genast kommer någon som känner sig tvungen att attackera det som skrivs, oavsett om vad. Egentligen borde det ju vara ganska enkelt, man kan ta till sig det någon skriver, kolla personens bilder, bedöma om hen verkar veta vad hen snackar om och prova själv eller inte.

När det gäller detta med val av svartvit film, framkallare och metoder vill jag påstå att jag laborerat med detta mer än de flesta. För det första har jag alltid haft bestämda uppfattningar om hur jag vill ha mina gråskalor, vilken karaktär jag vill ha i mina bilder osv, för det andra har det varit en nödvändighet att fördjupa mig i detta eftersom jag plåtar mycket på natten med extrema tider som sätter en del tumregler ur spel.

Jag har också pysslat en hel del med zonsystemet, vilket ofta är väldigt mystifierat och missförstått av många som använder det som slagträ i debatter, helt i onödan eftersom det är väldigt enkelt att sätta sig in i för den som vill.

Hur som helst kokar det mesta ned till praktisk erfarenhet och när det gäller alla råd, rön och måsten kan man titta på fotografens egna bilder och bestämma sig för om argumentationen verkar trovärdig och därefter testa själv. Om det fungerade på det sättet kanske fler skulle vara beredda att delge sina erfarenheter vilket man kanske drar sig för idag när man vet att det alltid dyker upp någon som måste attackera allt som skrivs.

OmTag. Deckare och fotografi

Jag håller på och läser om Sjöwall Wahlöös serie ”Roman om ett brott” och kan konstatera att de håller fortfarande. De bildade skola med sina kriminalromaner och idag är det svårt att tänka sig deckare utan Sjöwall Wahlöö som fundament och klangbotten, åtminstone om de är skrivna i vår del av världen.

Det är koncentrerade böcker utan att ge avkall på vare sig person- eller miljö-beskrivningar. Ett tips alltså till alla som kanske missat dessa böcker, eller de som liksom mig läste dem för länge sedan, de finns i en ny pocketutgåva med en del extra material nu.

När det gäller mycket av dagens krim så tycker jag att de ofta blir för extrema och osannolika i storyn, verkar som de amerikanska actionrullarna och psykopatrullarna haft en avgörande betydelse för mycket av det som skrivs, dessutom är de ofta på tok för långa. För mig måste en deckare ha både en trovärdig historia och trovärdiga gestalter för att funka, det har Sjöwall Wahlöö på ett sätt som jag ofta saknar hos andra. Nog om deckare.

När det gäller det fotografiska vet jag inte riktigt vad jag skall tycka? Det visar sig ju också att det kan vara känsligt att tycka något om detta. När det gäller dokumentärfotografi där man dokumenterar människor och deras livsöden, som alltid varit mitt huvudintresse, tycker jag inte att det händer så mycket.

Kanske beror det på att jag ”sett mig mätt”, kanske beror det på att nyhetsflödet är så snabbt idag att det mesta redan är gamla nyheter när bilderna presenteras, kanske beror det på att det inte görs lika mycket fördjupande fotoreportage längre, kanske beror det på allt detta eller något annat? Oavsett vad det beror på ser jag mer sällan fotografi i den genren som berör mig nu för tiden.

Jag tror också att det extrema flöde av bilder som möter mig där det mesta passerar som solitärer på nätet spelar in en hel del. Inom det dokumentära är det sällan solitärer som funkar tycker jag, men det är ganska sällan jag ser genomarbetade serier och de serier som visas är ofta upprepningar av samma teman som jag sett förr utan några nya infallsvinklar. Dessutom om man skall bedöma fotografer måste man se mer än ett jobb, ganska många lyckas göra ett bra jobb, man måste se flera olika arbeten över en längre tid för att göra sig en uppfattning huruvida fotografen är bra eller inte, åtminstone måste jag det.

”Det viktiga är vad du har att säga och hur du säger det”, som Kurt Bergengren skrev eller ”God fotografi blir till i den enkla punkt, där man själv står som människa. Det betyder att objektiven endast är en förlängning och fördjupning av fotografens personliga sätt att se och skapa relationer till omvärlden.” som Sune Jonsson menade. Jag tror på detta, ju mindre man knepar till det och ju mer man vänder kameran utåt ju bättre kan det bli.

Det är först när vi släpper vårt eget ego i våra bilder vi verkligen kan visa oss sådana vi är, och först då, i sällsynta fall, kan det bli riktigt bra bilder som överlever ett snabbt förbiflimrande på nätet tror jag.