OmTag. Att välja film
När tri-x försvann 2005, alltså den riktiga tri-x och gjordes om till en tkornsvariant (eller nästan) kom en period då jag testade en massa olika filmer. En film jag gillade var Efke KB 50 som bilden är tagen med. Det var en film av den gamla sorten med, vad jag antar, mer silver i emulsionen. Den typen av filmer ger en mustigare gråskala på något sätt, däremot hade den inte lika fint korn som de moderna lågkänsliga eller för den delen medelkänsliga filmerna, om man nu tycker att det är viktigt.
Nackdelen med alla dessa ”udda” märken är och var att man inte riktigt visste vad som fanns på rullen från gång till annan eller om de skulle fortsätta existera över huvud taget . Ofta var det ompaketerad film från någon annan tillverkare vilket innebar att det kunde vara lite vad som helst i förpackningen. Hur som helst, denna variant av KB 50 var fin tycker jag, men den försvann från marknaden efter ett tag, och så upplevde jag det ofta.
När man väl började bli inkörd på en film försvann den och eftersom konsistens är en av de viktigaste parametrarna för mig när jag plåtar övergav jag dessa udda märken ganska snart. Snart gick jag vidare till Fujis filmer, Acros 100 när ljuset räckte till och Neopan 400 som standardfilm. Fujifilmerna tecknar gråskalan som jag var van den från riktig tri-x och dessutom vet man vad som finns i asken. Sedan kom tsunamin i Japan, Neopan 400 försvann ett tag och nu har Fujis filmer blivit vansinnigt dyra.
Jag passade då på att svänga över mot Ilfords filmer FP4+ som jag kör efter 200 asa när jag framkallar i xtol 1+1 och HP5+ som jag exponerar efter 640 asa i samma framkallare. Ilford håller fanan högt och är bland det bästa på marknaden tycker jag. Men jag kan ändå sakna den mustiga gråskalan som man får från dessa äldre typer av film ibland.


Jag kör mest med Ilford nu för tiden, tycker att de funkar bra.
Grejen var att den försvann från marknaden ganska snart efter att jag upptäckte den och som du säger ojämn kvalitet med en del prickar och "skräp" på en del rullar. Jag gillade dock gråskalan som jag upplever som "varmare" än från många andra filmer. Men nu kör jag Ilford eftersom jag inte orkar hålla på och byta film eller inte vet vad som är i förpackningen. Testade en del foma 200, var väl ok, tycker att den var ganska lika tmax 400 med ett drygt stegs lägre känslighet. En stor fördel med Ilford, förutom att jag gillar hur de tecknar, är att den är ganska tålig mot repor och att den blir plan efter torkning, den drar inte heller till sig damm som en del andra.
-affe
Jo många gillade ju Agfa, men det var aldrig min grej riktigt.
-affe
Den håller snarare 200 asa framkallad i xtol 1+1, så jag normalframkallar som efter 125 asa. De flesta filmer med traditionellt korn ger 1/3 - 1/2 steg högre känslighet med xtol 1+1 än med D76 som de brukar vara "nominerade" med.
-affe
Ps. till exempel HP5+ kan man till och med köra efter 800 asa och normalframkalla utan att förlora lågdagrarna
Jag provade också en del filmer senare delen av 00-talet: Neopan 400,HP5+, T-Max 400 och Fomapan 400, men hamnade till sist där jag startade, nämligen tillbaka på Tri-X 400 ;)
Såsom jag upplevde den, så var förändringen, förutom att kornstrukturen blivit finare/slätare (inte nödvändigtvis nåt positivt, jag gillade nämligen det där lite "råare" i den gamla Tri-X-varianten) att den nya varianten tecknade något sämre i skuggorna och i mellanregistret, men hade bättre teckning i högdagrarna än den gamla varianten (den fick man ofta underframkalla eller exponera efter högdagrarna för att teckningen i de ljusa partierna inte skulle bli utfrätta).
Förresten en intressant sak är, att de gamla mörkrumsrävar som framkallar "riktiga" bilder från sina Tri-x i mörkrummet, påstår att de inte märkt av nån större skillnad. Det verkar vara framför allt vi som skannar våra negativ, som märkt av skillnaden mellan den tidigare varianten och den nyare.
Jo den nya tri-x är en helt annan film. När det gäller mörkrum så tycker jag att det just är där problemen blir störst. Om man skannar kan man ju alltid jobba med kurvor och pluggar så att man får gråskalorna som man vill. Nu menar jag inte att den nya tri-x är dålig, men det är en helt annan film med snarlik tonalitet som Tmax 400. Dessutom tenderar den nya tri-x, liksom andra tkornsvarianter att dö i svärtan vilket den gamla aldrig gjorde. HP5+ är ganska lik den gamla tri-x, så det är den som gäller för mig numera.
-affe
Det är möjligt, jag har inte gjort några mörkrumskopior sedan dess, så jag kan inte säga hur det är. Men jag har pratat med ett par personer som kört Tri-x i 30-40 år, som fortfarande kopierar i det analoga mörkrummet, och de säger sig inte märka nån större skillnad. Och jag har aldrig läst att Anders Petersen eller nån annan som kör Tri-x och analoga kopior nämna nåt i några intervjuer heller. Men i inskannade negativ så märker jag klart skillnaden. Jag upplever den som att den blivit lite renare, plastigare på nåt sätt. Kanske för att möta den digitala-trenden? ;) Kör du både FP4+ och HP5+?
Jag kör både FP4+ och HP5+.
För mig var skillnaden så stor att jag övergav tri-x som jag kört med som standard sedan början av 70-talet, och då främst i mörkrum eftersom man kan justera gråskalorna på ett helt annat sätt i ps.
-affe