OmTag. Den konstnärliga friheten

Rakt ut från kameran som det brukar heta

Den konstnärliga friheten innebär att vi kan göra i stort sett vad som helst i bildbehandlingen och så skall det givetvis vara. Men jag kan bli lite fundersam ibland när jag ser bilder, och ofta hänförs till en början, om inte effekterna i sig ibland blir viktigare än bilden?

Det är lätt att ta till olika manér för att göra bild av fotografier som egentligen inte riktigt håller i sin egen rätt som fotografier. Ofta kan vi skruva till bilderna så att själva skruvandet blir bilden på något sätt.

lite lek i Color Efex

Inom den så kallade gestaltande fotografin finns det två olika typer av skruvade bilder som dominerar idag tycker jag och de är också varandras motsatser i stora delar. Dels har vi de som drar på med så mycket kontrast, struktur och svärta som möjligt, alltså de som skapar skräckkabinetten. Och dels har vi dess raka motsats bilder med milda tonskalor där gamla polaroider utgör förlagorna, och ofta en hel del överstrålning och vinjettering hämtat från de tidiga pictoralisterna eller dess efterföljare som kör med toykameror. Alltså de som skapar sagovärldarna.

Som sagt, det är upp till var och en att söka sina uttryck som den vill. Men jag tycker för egen del att det är viktigt att också bedöma bilder vi ser efter hur väl de står sig som rena fotografier. Alltså hur väl fotografen lyckas förmedla något med hjälp av innehåll och form utan att ta i så förskräckligt.

Ganska neutral konvertering till svartvitt i Silver Efex, ungefär som jag brukar göra

Eller som Kurt Bergengren uttryckte det: ”En bra bild är när väsentligt innehåll fått skärpt form och om en bild inte håller kan det bero på att formen inte räcker som innehåll.” Med andra ord, det fordras som regel ett innehåll som man kan bygga sin historia runt innan det är dags att börja jobba med formen. Om man överarbetar formen å andra sidan kan bilden falla trots att den har ett adekvat innehåll.

Lite att fundera på när vi tar våra bilder: Vill jag försöka få något sagt med mediet jag valt, alltså fotografi, eller använder jag det i kombination med efterbehandling som en sorts genväg till måleriet? Nu gör var och en som den vill efter eget tycke och smak givetvis, men jag tycker ibland att bilder och fotografer får oförtjänt mycket uppmärksamhet "bara" för att det applicerats några filter i photoshop, använts underexponerad film, knallhårt papper och blodlutsalt i mörkrummet eller för att man kommit över några paket utgången polaroidfilm.

En lite mer skruvad variant från Silver Efex

Viktigt! Det är alltså inte något gnäll på dem som håller på med efterbehandling, det finns stora konstnärer inom detta breda område också. Det jag är ute efter är "alla vi andra" som mest skruvar till bilderna utan att ha någon egentlig tanke mer än att det skall bli en häftig bild. Skillnaden mellan dessa grupper blir ganska uppenbar när man ser bilderna för det mesta. ;)

N Thomas Meldert 2013-07-04 06:52

Det är väl så att det uttryck kameran ger inte räcker längre. Man vill sätta sin egen prägel på bilden. Det är väl egentligen ett tecken på kreativitet. Och det är bra! Men det är tröttsamt att ofta se samma typ av bilder (läs efterbehandling) men det är väl så vi dokumentärfotografer ser det. Det experimenterades vilt förr också i mörkrum och med effektfilter på objektiven. Missnöjet med vad kameran åstadkommer har alltid funnits =)

Besvara

Svar från alf109 2013-07-04 14:50

Visst experimenterades det en hel del tidigare också, men jag vill nog påstå att det ökat med de nya möjligheterna. Framför allt tycker jag att det går en trend mot mer och mer "överdriven" bearbetning även inom det dokumentära.
-affe

Svara

optimal 2013-07-04 07:13

Med andra ord en bild är en osanning/bert

Besvara

Svar från alf109 2013-07-04 14:51

Jo, det har den alltid varit.
-affe

Svara

N Thomas Meldert 2013-07-04 15:57

I helgen var jag ute med min Rolleiflex och fick höra av en äldre herre "och här har vi en gammal hederlig kamera". Jag svarade att den visst inte är hederlig. Den ljuger lika mycket som fotografen =)

Svara

lersaker 2013-07-04 09:00

Det fanns väl en massa sätt att skruva kopiorna redan i mörkrummet. Med kaffe om jag minns rätt och en hel del andra metoder också. Och experimentella fotografer som ivrigt undersökte möjligheterna. Alla som kopierade gjorde det inte och det gör inte alla heller digitalt trots att man ser många bilder som liknar dina exempel ovan.
Som inom all konst tror jag att motivet behöver innehålla något intressant för att efterbehandlingen ska funka, helst ska de väl samverka och förstärka uttrycket.
Som med alla konstnärer är det vissa som lyckas och många som hamnar lite galet. Men man måste ju testa och kanske hamna fel för att kunna utvecklas!

Besvara

Svar från alf109 2013-07-04 14:56

Visst fanns och finns det de som experimenterar i mörkrummet också men som jag skriver till Thomas ovan tycker jag att det skett en glidning generellt när det gäller efterbehandling även av dokumentära bilder. Var och en får göra som den vill, men jag tycker man skall tänka till lite innan man skriker KONST!! så fort man ser lite urblekta färger eller överdrivna kontraster.
-affe

Svara

mats lindfors 2013-07-04 11:11

Vad vill man säga? Vad vill man uttrycka? Vad vill man med sina bilder? Vill man inget så hjälper ingen bildbehandling i världen. Tror jag i alla fall.

Besvara

Svar från alf109 2013-07-04 14:56

Så är det nog.
-affe

Svara

N Thomas Meldert 2013-07-04 16:00

Jag tro man bara vill säga " Titta vad jag kan". Uppmärksamhet är ett opium för folket.

Svara

stefohl 2013-07-06 11:43

Jag tycker att man kan gå rätt långt i sin bearbetning, om man vet att det förstärker bildens innehåll och idé. Men vad man ser är ofta bilder som har fått en bearbetning utan att det relaterar till vad bilden vill kommunicera.

Å andra sidan kan man göra bilder som blir så neutrala i sitt uttryck att de inte förmår föra fram bildens innehåll. Tycker dina två svartvita bilder visar detta rätt tydligt. I den nedre bilden framträder en mer skrämmande och hotfull byggnad.

Besvara

Svar från alf109 2013-07-06 17:34

Jag tycker också att man kan gå i princip hur långt som helst i efterbehandlingen, dessutom är det många gånger mer eller mindre nödvändigt att "dra i reglagen" lite för att få fram känslan man eftersträvar. Men jag tycker att det också är lite tråkigt att vi vant oss så vid "överdriven" bildbehandling att vi ofta får svårt att ta till oss bilder som stämmer bättre överens med verkligheten. Jag tror att detta funkar lite som actionfilmer, smäller det inte och blixtrar var och varannan sekund, och tempot är maximalt uppskruvat hela tiden orkar vi inte titta. Jag tror att alla sådana här saker driver på sig själva på något sätt, därför tycker jag att det är viktigt att fundera över dem.
-affe

Svara

Erik Madsen 2013-07-08 18:32

Du har så evigt rätt Alf. Det finns fler och fler bilder där bildbehandlingen har tagit överhanden. Utan något egentligt syfte. Jag har nyligen - till förmån för provningen testat några av verktygen. Men det finns inget som säger mig något viktigt. Konvertera till svartvitt om det tjänar ett syfte är OK, men inte om det är att visa verkligheten. Det måste finnas en historia eller ett särskilt syfte.
Men vad är det ni säger på svenska: smaken smaken ar som baken - delad. (Är det rätt skrivet?)
m.v.h. Erik / DK

Besvara