OmTag. Tid, koncentration och tur
För mig är fotograferandet en ensam sysselsättning, inte bara därför att jag är ensam för det mesta, utan därför att det inte funkar för mig att plåta tillsammans med andra. Jag tror inte att en enda av mina någotsånär bra bilder kommit till när jag fotat tillsammans med någon annan. Nu kan man i och för sig plåta när man är tillsammans med andra av förklarliga skäl, men detta att gå ut ett gäng för att plåta har aldrig funkat för mig.
Om jag skall hitta bilder så måste jag vara mottaglig och koncentrerad, för mig funkar det inte om jag samtidigt har någon jag snackar med. Jag tar inte ens med någon mobil ut just för att försöka vara i stunden här och nu oavsett om jag fotograferar eller gör något annat. Många verkar vara konstant uppkopplade och mentalt någon annan stans idag, man kan nästan fundera över hur människan lyckades överleva före mobilernas tid?
Men om man skall fotografera till exempel så skall man nog inte bli förvånad om man aldrig kommer någon vart om man samtidigt går och pillar på sin smartphone hela tiden. All kreativ verksamhet kräver koncentration och fokus om det skall bli något, fotografering är inget undantag. Där vid lag skulle jag nästan jämföra det med musik och ganska få skulle förvänta sig att en musiker spelade ett innerligt solo samtidigt som han eller hon fipplade med sin telefon?
Det krävs också massor av tid, oavsett vad man plåtar så får man räkna med att trampa runt en hel del för varje bild, alternativt vara beredd att vänta ganska länge på händelser och/eller ljus osv. Tur är också bra att ha, men tur kommer ofta med tid och koncentration. Som med fiske är det de som fiskar mest som också är de som får mest fisk, dels för att de lägger mer tid på det och dels för att de får en känsla för var och när något är på gång. Bilden på katten är ett resultat av detta: Tid, koncentration och tur.


Missen är också koncentrerad. Vad håller den där mannen på med? Har han hunden med sig?
Tack ska du ha Måns.
-affe
Men att fotografera tillsammans med Thomas funkar ganska bra, han vet vad det handlar om och han känner mig...men ensam är i alla fall friast. Men att fota tillsammans med någon man känner väl kan också vara givande på ANNAT SÄTT; den andre ser annat och man kan diskutera omkring motiv,exponering etc...man kan förundras och gläds över vad den andre ser och fångar etc...och faktiskt kul med gemensamma minnen. men jag tror man måste funka lite likadant.
De bästa av mina bilder tycker jag faktiskt kommit till av tillfälligheter, av att man sekundsnabbt sett något och haft kameran till hands och inte tvekat...utan bara shoooot...blir det något så blir det... :)
(Ursäkta den långa kommentaren...har visst lite skrivklåda :) Ha det gott i sommarvärmen...)
Jo, men kanske funkar vi lite olika. Jag tittar gärna på bilder och diskuterar dessa med andra men då helst efter själva fotograferingstillfället. Men om man kan koncentrera sig 100% tillsammans med någon annan så funkar det givetvis, jag kan det inte.
Kul att ta del av dina tankar, ha det fint och hälsa Thomas. :)
-affe
Din liknelse med musiken tycker jag dock haltar lite. Den största glädjen jag upplevt är att spela tillsammans med andra. Att spela ensam är oftast inte kul alls, tycker jag.
Tid är en avgörande faktor vid många fotograferingar, särskilt gatufoto och naturfoto. Mer tid ger fler tillfällen till tur.
När det gäller musiken så handlar det givetvis om att spela med andra och framför allt att vara mottaglig för vad de gör, på samma sätt som att vara mottaglig för vad som sker när man är ute och fotograferar. Man spelar ju inte direkt kort eller snackar skit med sina bandkamrater när man spelar och på det sättet anser jag att liknelsen är relevant. När man fotograferar måste man hålla koncentrationen på vad som sker i omgivningen, samma som när man spelar alltså som jag ser det.
-affe
Det förstår jag bättre. Då är jag med dig.
Tack ska du ha Magnus.
När man gör det till en social aktivitet blir det just det tycker jag, jag förstår att många även kan tycka att det är trevligt men för mig blir det mer ett sätt att umgås än att fotografera. :)
-affe
som man kan titta länge om
Tack ska du ha Bengt.
-affe
Hälsn!
Det blir givetvis en annan sak om man passivt lyssnar än om man aktivt själv deltar. För egen del vill jag inte ha något som distraherar mig från stämningen där jag är när jag plåtar eftersom den är en del av det jag söker i mina bilder och där påverkar även omgivningens ljud. Men som sagt vi funkar alla lite olika.
-affe
Det där förstår jag också, absolut! Är det natur jag fotar så lyssnar jag knappt på radion alls, eller i alla fall på ytterst svag volym! Men i 'Stockholmsbruset' bland folk eller nära trafiken så skärmar radion av 'bruset' på ett väldigt behagligt sätt.. känns som min koncentration går över mer till det som mina ögon ser då!
Hälsn!
Tack ska du ha LO.
-affe
Tack ska du ha Bernhard. :)
-affe