På jakt efter bilder i dimman

I söndags vaknade vi upp till en värld insvept i tät dimma. Det blev en snabb frukost innan vi packade ner kameran, stativet och resten av utrustningen. Strax därefter gav vi oss av, ivriga att få komma ut i höstens första täta dimma.

Första stoppet blev Sundbyholms slott, som ligger vid Mälaren. Jag började med att fotografera dom vackra alléerna bakom slottet och fortsatte sedan ner mot vattnet där några gamla pelare från en brygga reste sig ur vattnet.

Efter Sundbyholm körde vi vidare mot Mälarbaden, som också ligger vid Mälaren. Planen var att besöka naturreservatet Skäret, där betar kor. Den här morgonen verkade de upprörda , de råmade högljutt redan när vi klev ur bilen och när vi närmade oss grinden började de springa mot oss. Vi bestämde oss därför för att avstå. När vi sedan åkte vidare såg vi bonden komma med hö, så som var nog helt enkelt bara hungriga.

Innan vi fortsatte gjorde vi ett kort stopp vid båtbryggan och passade på att ta några bilder.

På vägen hem gjorde vi ett stopp vid en vacker gammal bro. Den är ganska knepig att fotografera eftersom det är svårt att hitta en bra plats att stå på, egentligen skulle man behöva en båt för att få en bra bild. Jag lyckades ändå hitta en plats där jag nästan fick med hela bron, sen klättrade upp på en höjd för att fånga den ur ett annat perspektiv.

Det blev en morgon full av dimma, stillhet och små äventyr. Även om inte allt gick som planerat så blev det en trevlig utflykt.

Naturfotofestivalen i Surahammar 2025

I helgen var jag på Naturfotofestivalen i Surahammar, som i år arrangerades för andra gången. Festivalen lockar både fotografer och naturintresserade, och har redan blivit en uppskattad mötesplats.

På fredagen var det vernissage av Sveriges största naturfotoutställning i Virsbo Konsthall.

På lördagen bjöds det på ett fullspäckat program med föreläsningar av flera olika naturfotografer som visade bilder och delade med sig av sina erfarenheter och berättelser. Man gick därifrån både imponerad och inspirerad till sitt eget fotograferande.

En av helgens höjdpunkter var resultatshowen och prisutdelningen av Svensk Naturfototävling. När de tio bästa bilderna i varje kategori visades blev det tydligt vilken hög nivå tävlingen håller. Konkurrensen var stenhård och man förstod snabbt att det måste ha varit en tuff uppgift för juryn att avgöra vilka bilder som skulle premieras. Till sist korades Årets fotograf. Den titeln gick till Leif Elison, som belönades med en resa värd cirka 35 000 kronor, ett fantastiskt pris sponsrat av Wild Nature Fotoresor.

På söndagen var det en guidad tur i naturreservatet Fermansbo Urskog.

Trots att regnet, var vi omkring femtio personer som tillsammans gav oss ut i den gamla skogen.

Det börjar bli lite höstfärger i skogen.

Trots att vi var så många på turen gick det ändå bra att hitta utrymme för att fotografera. Ibland fick vi visserligen vänta en stund när något särskilt intressant dök upp, som det här motivet.

Vi hittade två linneor som blommade.

Sammanfattningsvis blev det en helg fylld av inspiration, vackra bilder och härliga möten, jag ser framemot nästa år.

En natt i vargreviret

Förra helgen var jag med om ett riktigt äventyr, en guidad tur med övernattning i skogen. Vi skulle smyga på kronhjortarnas mäktiga brunstrop och sova mitt i Axsjöreviret, där vargarna har sitt revir. Bara tanken på det gjorde mig både nyfiken och lite pirrig, vi var en liten grupp på fyra personer.

Vi började med att äta våra matsäckar medans vår guide, som kallas Fågelviskaren, berättade historier från sina möten med djur i skogen. Det var både spännande och nästan lite magiskt att lyssna på honom, som om han kände djuren på ett sätt som få andra gör.

När vi hade ätit klart fick vi instruktioner inför kvällen. Vi skulle öva på att smyga tyst. vi skulle lyfta benen som en hjort, sätt ner fötterna som kattassar, alltid med tårna först och vi skulle röra oss långsamt. Vi satt kvar och väntade in kvällen, som bjöd på värme och solsken.

När det var dags att ge oss av mot hjortmarkerna funderade jag på hur vi egentligen skulle klara av att smyga. Vi skulle inte bara röra oss ljudlöst, vi skulle också vara helt tysta. Om vi absolut behövde säga något fick det bara ske i viskningar.

Vi gick så tyst vi kunde genom skogen och kom fram till en öppen yta där hjortarna brukar hålla till. Men just den här kvällen var det stilla. Vi smög vidare till ännu en plats, men även där var det lugnt.

Först när mörkret hade lagt sig kom hjortarna fram, och plötsligt hörde vi deras mäktiga bröl. Det var en ännu starkare upplevelse att höra dem i nattens mörker, när vi inte kunde se dem. Vi hörde även två vildsvin som slogs, och såg både fladdermöss och nattskärror som flög nära oss.

Tillslut blev det dags att bege oss till vargreviret där vi skulle övernatta. Vi gick en kort bit in i skogen innan vi rullade ut våra liggunderlag och sovsäckar på den mjuka vitmossan. När vi väl hade krupit ner och låg där, med stjärnhimlen som tak, ylade guiden fyra gånger ut i natten. Han förklarade att han inte ville yla mer än så, eftersom det kan stressa vargarna. Han berättade också att det ibland kan ta upp till en timme innan de svarar och ibland svarar de inte alls.

Vi låg stilla och tysta, omgivna av mörkret och väntade. Efter ungefär 25 minuter bröt ett mäktigt ylande ut, hela vargflocken svarade! Det var en upplevelse som knappt går att beskriva. Jag blev så upprymd och lycklig att jag hade svårt att somna efteråt.

Nästa morgon gick vi upp redan 04:30. Vi gav oss djupare in i vargreviret, även nu smög vi fram under tystnad. Fågelviskaren visade oss vargspår, vi hittade till och med gammal vargspillning. Efter cirka tre kilometer stannade vi för att sitta helt stilla, där fick vi se solens första strålar sippra in mellan trädstammarna, en stillsam och nästan magisk morgon.

Allt har ett slut, och till sist var det dags att vända tillbaka mot övernattningsplatsen för att äta frukost. Vandringen tillbaka blev lika tyst och stilla som på vägen hit, det var skönt att få vara kvar i den lugna känslan.

Det var på de här vackra berghällarna, täckta av mjuk vitmossa, som vi hade sovit under stjärnhimlen, en plats jag sent kommer att glömma.

Våran guide Fågelviskaren.

Att få sova under stjärnhimlen, omgiven av nattens ljud och med naturen så nära, var en upplevelse som jag kommer bära med mig länge. Ibland är det just tystnaden och väntan som gör ett äventyr oförglömligt.

Harar i stadens ljus

I flera år har jag följt och fotograferat djurlivet mitt i centrum. Vissa år har har det blivit få bilder, medan andra år har har det varit mer intensivt. Bland alla motiv har hararna blivit mina återkommande följeslagare. När jag började fotografera dem sökte jag ofta de mer intima närbilderna, sådana där man inte kunde ana att bilderna faktiskt var tagna mitt i stadens hjärta.

Här är en bild från 2021

Med tiden har mitt sätt att fotografera förändrats. Numera vill jag gärna få med detaljer som avslöjar att djuren faktiskt rör sig i stadsmiljön, en gata i bakgrunden, en parkbänk eller kanske människor på avstånd. Det ger en annan känsla, nästan som en påminnelse om hur nära naturen vi egentligen lever.

Den här sommaren var jag hundvakt och då blev det promenader i parkerna som finns i centrum. När jag fick syn på hararna väcktes lusten att fotografera dom igen, så nästa gång vi gick ut var  kameran med.

En kväll, under en av våra promenader, satt en hare så stilla under skenet från en gatlykta i parken. Det var en bild jag direkt började drömma om att fånga, en sådan där scen som nästan känns filmisk. Några kvällar senare gav jag mig därför ut på jakt med kameran, i hopp om att haren skulle sitta där igen. Men den platsen var tom.

I stället dök en annan chans upp. En hare rörde sig nära vägen just när skymningen började falla. Ljuset från förbipasserande bilar lyste upp bakgrunden, och plötsligt fick jag en ny idé, att låta stadens billjus vara bakgrunden. Det blev inte bilden jag först hade tänkt mig, en kanske en ännu mer spännande.

För mig är det viktigt att lyfta fram djuren som lever så nära oss, och hur mycket de bidrar till att våra parker känns levande. Den stadsnära naturen är viktig för alla som bor i staden, den kan förbättra hälsan och minska stress.

För många människor är parkerna nästan den enda natur de får uppleva. Jag önskar att man, när nya kvarter byggs, inte bara fokuserar på bostäder utan också planerar in nya parker och gröna områden.

Amiralfest vid tistlarna

Jag är fortfarande glad över beslutet jag tog för flera år sedan, att låta tistlarna i hörnet vid stugan vara kvar. Det som först bara såg ut som ett skräpigt ogräshörn har visat sig vara en liten oas, där trivs fjärilar och många andra små kryp som jag fotograferar varje sommar. 

Idag när vi kom ut till stugan var tistlarna alldeles full av amiralfjärilar. Jag stod nästan helt stilla med kameran i handen, omgiven av av dessa fina amiraler, det var bara invänta på en fjäril som skulle landa i närheten.

Tistlarna hade nästan blommat över, men fjärilarna fann de sista blommorna och sög i sig nektarn.

Efter vår kaffepaus hade tistlarna vid stugan hamnat i skugga, och bara någon enstaka fjäril var kvar. Jag tog kameran och gick bort till ett litet fält intill skogen, där stod tistlarna fortfarande i solljus. Tistlarna på fältet reste sig nästan en och en halv meter höga och stod så tätt att jag först tvekade att gå ut bland dem. Men fjärilarna lockade, och till slut kunde jag inte motstå. Jag klev försiktigt ut i fältet och hoppades att jag skulle klara mig från både fästingar, brännässlor och de envisa kardborrarna som gärna fastnar i kläderna.

Jag lyckades också fånga två bilder på den söta citronfjärilen.

Det var helt klart värt att gå ut dit, fältet myllrade av liv med både amiraler och citronfjärilar som flög omkring, ibland dök det även upp nån enstaka pärlemofjäril. Så ännu en härlig dag vid stugan på vår semester, fylld av vackra fjärilar och stillheten ute i skogen.