Harar i stadens ljus

I flera år har jag följt och fotograferat djurlivet mitt i centrum. Vissa år har har det blivit få bilder, medan andra år har har det varit mer intensivt. Bland alla motiv har hararna blivit mina återkommande följeslagare. När jag började fotografera dem sökte jag ofta de mer intima närbilderna, sådana där man inte kunde ana att bilderna faktiskt var tagna mitt i stadens hjärta.

Här är en bild från 2021

Med tiden har mitt sätt att fotografera förändrats. Numera vill jag gärna få med detaljer som avslöjar att djuren faktiskt rör sig i stadsmiljön, en gata i bakgrunden, en parkbänk eller kanske människor på avstånd. Det ger en annan känsla, nästan som en påminnelse om hur nära naturen vi egentligen lever.

Den här sommaren var jag hundvakt och då blev det promenader i parkerna som finns i centrum. När jag fick syn på hararna väcktes lusten att fotografera dom igen, så nästa gång vi gick ut var  kameran med.

En kväll, under en av våra promenader, satt en hare så stilla under skenet från en gatlykta i parken. Det var en bild jag direkt började drömma om att fånga, en sådan där scen som nästan känns filmisk. Några kvällar senare gav jag mig därför ut på jakt med kameran, i hopp om att haren skulle sitta där igen. Men den platsen var tom.

I stället dök en annan chans upp. En hare rörde sig nära vägen just när skymningen började falla. Ljuset från förbipasserande bilar lyste upp bakgrunden, och plötsligt fick jag en ny idé, att låta stadens billjus vara bakgrunden. Det blev inte bilden jag först hade tänkt mig, en kanske en ännu mer spännande.

För mig är det viktigt att lyfta fram djuren som lever så nära oss, och hur mycket de bidrar till att våra parker känns levande. Den stadsnära naturen är viktig för alla som bor i staden, den kan förbättra hälsan och minska stress.

För många människor är parkerna nästan den enda natur de får uppleva. Jag önskar att man, när nya kvarter byggs, inte bara fokuserar på bostäder utan också planerar in nya parker och gröna områden.

Amiralfest vid tistlarna

Jag är fortfarande glad över beslutet jag tog för flera år sedan, att låta tistlarna i hörnet vid stugan vara kvar. Det som först bara såg ut som ett skräpigt ogräshörn har visat sig vara en liten oas, där trivs fjärilar och många andra små kryp som jag fotograferar varje sommar. 

Idag när vi kom ut till stugan var tistlarna alldeles full av amiralfjärilar. Jag stod nästan helt stilla med kameran i handen, omgiven av av dessa fina amiraler, det var bara invänta på en fjäril som skulle landa i närheten.

Tistlarna hade nästan blommat över, men fjärilarna fann de sista blommorna och sög i sig nektarn.

Efter vår kaffepaus hade tistlarna vid stugan hamnat i skugga, och bara någon enstaka fjäril var kvar. Jag tog kameran och gick bort till ett litet fält intill skogen, där stod tistlarna fortfarande i solljus. Tistlarna på fältet reste sig nästan en och en halv meter höga och stod så tätt att jag först tvekade att gå ut bland dem. Men fjärilarna lockade, och till slut kunde jag inte motstå. Jag klev försiktigt ut i fältet och hoppades att jag skulle klara mig från både fästingar, brännässlor och de envisa kardborrarna som gärna fastnar i kläderna.

Jag lyckades också fånga två bilder på den söta citronfjärilen.

Det var helt klart värt att gå ut dit, fältet myllrade av liv med både amiraler och citronfjärilar som flög omkring, ibland dök det även upp nån enstaka pärlemofjäril. Så ännu en härlig dag vid stugan på vår semester, fylld av vackra fjärilar och stillheten ute i skogen.

Makro och orm i väggen

Idag när vi var ute vid stugan passade jag på att ta några makrobilder. Jag kröp runt i gräset med kameran i högsta hugg och letade efter spännande små insekter att fånga på bild. 

Jag hittade en liten snäcka.

Den här insekten såg verkligen lustig ut med sina jättelånga ben. Den kom flygande och landade på ett grässtrå precis framför mig. Tyvärr syns vingarna inte så tydligt på bilden. Jag har ingen aning om vilken art det är, men den var definitivt ett intressant motiv!

Plötsligt ropade min man från stugknuten att det satt en amiralfjäril på väggen. Jag reste mig snabbt och skyndade dit med kameran redo, när jag kom fram såg jag något helt annat, en orm som stack ut från väggen! Jag hann knäppa ett par bilder, innan den skrämd av vår uppståndelse slingrade sig in igen och försvann.

Nyfiken på vad det egentligen var för orm, snok eller huggorm?  Jag plockar jag fram en stol, byter till mitt zoomobjektiv (100–400 mm) och sätter mig för att vänta. Medan jag sitter där och spanar, får jag syn på en liten skogsödla som solar sig på en av plintarna till altanen.

Till slut händer det, ormen tittar försiktigt ut ur väggen igen. Sakta slingrar den sig längre och längre ut, men vågar aldrig riktigt lämna sitt gömställe helt. Efter en stund kryper den tillbaka in. Men nu har vi i alla fall fått svaret, det är en snok!

Det är det jag älskar med naturfotografering, det oförutsägbara gör varje stund spännande.

Fjärilssommar vid stugan

Juli månads observationer
Jag fortsätter att dokumentera och fotografera livet kring vår stuga, i takt med att vi försöker göra omgivningarna mer naturvänlig och skapa förutsättningar som gynnar den biologiska mångfalden.

Sorgmanteln flög över vägen en bit innan vi kom fram till stugan och satte sig lugnt på ett träd intill. Jag hoppade ur bilen direkt och lyckades fånga den på bild. Det är lite lustigt, jag trodde aldrig att jag skulle bli så fascinerad av fjärilar att jag numera stannar bilen bara för att fotografera en.

Den allra första fjärilen jag såg när jag kom ut till stugan i juli var en kartfjäril. Den hade slagit sig ner på väggen precis vid trappan, som om den stod där och välkomnade mig tillbaka, det gick inte att missa den.

Jag tror det är en mindre tåtelsmygare.

Vi har gott om pärlemorfjärilar runt stugan, men jag har svårt att artbestämma dem, de är snarlika. Här är i alla fall två bilder på en och samma fjäril.

Här kommer ytterligare bild på pärlmofjärilar. 

Sista bilden på en pärlemofjäril.

Efter alla pärlemorfjärilar med sina snarlika mönster känns det skönt med arter som skiljer sig mer i både i färg och form.
Påfågelöga

Det här var första gången jag såg en vinbärsfuks och dessutom lyckades jag få en bild på den!

Citronfjäril

Rapsfjäril

Jag har även lyckats fånga några andra insekter på bild . Bland annat en fyrfläckad trollslända och en spindel som jag ännu inte lyckats artbestämma.

Det var de arter jag lyckades fånga på bild, och då har jag bara fotograferat vid två tillfällen under våra besök i stugan.
Utöver dem har jag också sett blåvingar, skogsgräsfjäril, pärlgräsfjäril och amiralfjäril men de har än så länge sluppit undan kameran.

Frihet, hästar och hallon, på Solby Gård

Solby Gård ligger en bit utanför Torshälla, omgiven av åkrar och den där speciella stillheten som bara landsbygden kan ge. Idag är det en plats som väcker många fina minnen från min barndom, även om jag aldrig bott där så har Solby varit en självklar del av mitt liv under några år.

Men vi börjar i nutid. Idag är Solby Gård lika levande som förr, självklart har den utvecklats och förändrats, fast den röda ladugården är sig lik men inhållet har förändrats.

Förr fanns här kor, hästar, grisar, får och höns, idag är djuren borta. Nu finns här en charmig gårdsbutik med ett mysigt café där det doftar hembakat så snart man kliver in. Kaffet serveras med nygräddade bullar och andra goda bakverk. I butiken kan man handla gårdens egna hallon, jordgubbar, färskpotatis och mycket annat som odlats med omsorg. Det finns också en massa fina inredningsdetaljer, allt från rustika krukor för blommor till vackra dekorationer.

Utanför butiken ligger ett stort växthus där man kan slå sig ner och njuta av sitt fika, det finns även flera små grupper av cafébord utplacerade utomhus, där kan man sitta med kaffekoppen och titta ut över åkrarna. Jag kan verkligen rekommendera ett besök här, man serverar även lunch, men kontrollera på deras hemsida när dom har öppet. Solby Gård

Idag var jag på Solby Gård för att plocka hallon.  Det var lätt att plocka, grenarna var fulla med av mogna hallon. Självklart måste man provsmaka några, det hör liksom till, det är ju så gott med hallon direkt från plantan, då det är sommar.

Min relation till Solby Gård började när jag var elva år gammal (1973). Jag och en kompis brukade cykla ut på landet för att leta efter hästar, en dag hittade vi hit. På den tiden gick det en grusväg hela vägen ut, och gården kändes som ett litet gömt paradis mitt bland åkrar och skog.

Vi hade tur, för ägarna lät oss vara där, vi fick till och med rida på deras hästar. Jag tillbringade många timmar på Solby, i stallet, i hagarna och ibland fick vi hjälpa till. Vi fick torka av ägg som jag tror skulle säljas och en sommar tältade vi på gården ett par nätter. 

På sommaren red vi inte så mycket. Då hängde vi mest i hagen, att bara ligga i gräset och höra hästarna beta och prata med sin bästis, det var underbart. Solby Gård blev en plats där jag kunde vara precis som jag var, busig, orädd, inte särskilt "flickig", som man förväntades vara då. Idag känns det märkligt att det kunde vara ett problem, men i början av 70-talet stack det ut, i alla fall i min omgivning. På Solby kunde jag vara mig själv, det var ingen som klagade.

Det var också det året jag köpte min första kamera, en Kodak Pocket Instamatic. Jag sparade ihop till halva kostnaden själv, och mina föräldrar hjälpte mig med resten. Kameran följde med ut till Solby, och några av de allra första bilderna jag tog var på just hästarna som hade lockat mig dit från början. De bilderna är suddiga, tagna med nybörjarhand, men för mig är de fina minnen.

Sabina utanför ladugården.

Sabina med sitt föl

Det fanns fler hästar, Lady, Manolito och Mizy. Jag tyckte bäst om Sabina och Manolito.

Jag hoppas att de som ägde gården då förstod vilken fin insats de gjorde för mig. Jag behövde verkligen den platsen, som en paus från mitt andra liv, där jag ofta kände att jag inte passade  in.

Kärleken till hästar har följt mig genom livet. Än idag rider jag, numera på ridskola men känslan är densamma, lugn, frihet och glädje. Ibland när jag är på min ridskola, tänker jag lite på hästarna fanns på Solby, och hur den plasten som formade mig så mycket, mer än jag förstod då.