Makro och orm i väggen

Idag när vi var ute vid stugan passade jag på att ta några makrobilder. Jag kröp runt i gräset med kameran i högsta hugg och letade efter spännande små insekter att fånga på bild. 

Jag hittade en liten snäcka.

Den här insekten såg verkligen lustig ut med sina jättelånga ben. Den kom flygande och landade på ett grässtrå precis framför mig. Tyvärr syns vingarna inte så tydligt på bilden. Jag har ingen aning om vilken art det är, men den var definitivt ett intressant motiv!

Plötsligt ropade min man från stugknuten att det satt en amiralfjäril på väggen. Jag reste mig snabbt och skyndade dit med kameran redo, när jag kom fram såg jag något helt annat, en orm som stack ut från väggen! Jag hann knäppa ett par bilder, innan den skrämd av vår uppståndelse slingrade sig in igen och försvann.

Nyfiken på vad det egentligen var för orm, snok eller huggorm?  Jag plockar jag fram en stol, byter till mitt zoomobjektiv (100–400 mm) och sätter mig för att vänta. Medan jag sitter där och spanar, får jag syn på en liten skogsödla som solar sig på en av plintarna till altanen.

Till slut händer det, ormen tittar försiktigt ut ur väggen igen. Sakta slingrar den sig längre och längre ut, men vågar aldrig riktigt lämna sitt gömställe helt. Efter en stund kryper den tillbaka in. Men nu har vi i alla fall fått svaret, det är en snok!

Det är det jag älskar med naturfotografering, det oförutsägbara gör varje stund spännande.

Fjärilssommar vid stugan

Juli månads observationer
Jag fortsätter att dokumentera och fotografera livet kring vår stuga, i takt med att vi försöker göra omgivningarna mer naturvänlig och skapa förutsättningar som gynnar den biologiska mångfalden.

Sorgmanteln flög över vägen en bit innan vi kom fram till stugan och satte sig lugnt på ett träd intill. Jag hoppade ur bilen direkt och lyckades fånga den på bild. Det är lite lustigt, jag trodde aldrig att jag skulle bli så fascinerad av fjärilar att jag numera stannar bilen bara för att fotografera en.

Den allra första fjärilen jag såg när jag kom ut till stugan i juli var en kartfjäril. Den hade slagit sig ner på väggen precis vid trappan, som om den stod där och välkomnade mig tillbaka, det gick inte att missa den.

Jag tror det är en mindre tåtelsmygare.

Vi har gott om pärlemorfjärilar runt stugan, men jag har svårt att artbestämma dem, de är snarlika. Här är i alla fall två bilder på en och samma fjäril.

Här kommer ytterligare bild på pärlmofjärilar. 

Sista bilden på en pärlemofjäril.

Efter alla pärlemorfjärilar med sina snarlika mönster känns det skönt med arter som skiljer sig mer i både i färg och form.
Påfågelöga

Det här var första gången jag såg en vinbärsfuks och dessutom lyckades jag få en bild på den!

Citronfjäril

Rapsfjäril

Jag har även lyckats fånga några andra insekter på bild . Bland annat en fyrfläckad trollslända och en spindel som jag ännu inte lyckats artbestämma.

Det var de arter jag lyckades fånga på bild, och då har jag bara fotograferat vid två tillfällen under våra besök i stugan.
Utöver dem har jag också sett blåvingar, skogsgräsfjäril, pärlgräsfjäril och amiralfjäril men de har än så länge sluppit undan kameran.

Frihet, hästar och hallon, på Solby Gård

Solby Gård ligger en bit utanför Torshälla, omgiven av åkrar och den där speciella stillheten som bara landsbygden kan ge. Idag är det en plats som väcker många fina minnen från min barndom, även om jag aldrig bott där så har Solby varit en självklar del av mitt liv under några år.

Men vi börjar i nutid. Idag är Solby Gård lika levande som förr, självklart har den utvecklats och förändrats, fast den röda ladugården är sig lik men inhållet har förändrats.

Förr fanns här kor, hästar, grisar, får och höns, idag är djuren borta. Nu finns här en charmig gårdsbutik med ett mysigt café där det doftar hembakat så snart man kliver in. Kaffet serveras med nygräddade bullar och andra goda bakverk. I butiken kan man handla gårdens egna hallon, jordgubbar, färskpotatis och mycket annat som odlats med omsorg. Det finns också en massa fina inredningsdetaljer, allt från rustika krukor för blommor till vackra dekorationer.

Utanför butiken ligger ett stort växthus där man kan slå sig ner och njuta av sitt fika, det finns även flera små grupper av cafébord utplacerade utomhus, där kan man sitta med kaffekoppen och titta ut över åkrarna. Jag kan verkligen rekommendera ett besök här, man serverar även lunch, men kontrollera på deras hemsida när dom har öppet. Solby Gård

Idag var jag på Solby Gård för att plocka hallon.  Det var lätt att plocka, grenarna var fulla med av mogna hallon. Självklart måste man provsmaka några, det hör liksom till, det är ju så gott med hallon direkt från plantan, då det är sommar.

Min relation till Solby Gård började när jag var elva år gammal (1973). Jag och en kompis brukade cykla ut på landet för att leta efter hästar, en dag hittade vi hit. På den tiden gick det en grusväg hela vägen ut, och gården kändes som ett litet gömt paradis mitt bland åkrar och skog.

Vi hade tur, för ägarna lät oss vara där, vi fick till och med rida på deras hästar. Jag tillbringade många timmar på Solby, i stallet, i hagarna och ibland fick vi hjälpa till. Vi fick torka av ägg som jag tror skulle säljas och en sommar tältade vi på gården ett par nätter. 

På sommaren red vi inte så mycket. Då hängde vi mest i hagen, att bara ligga i gräset och höra hästarna beta och prata med sin bästis, det var underbart. Solby Gård blev en plats där jag kunde vara precis som jag var, busig, orädd, inte särskilt "flickig", som man förväntades vara då. Idag känns det märkligt att det kunde vara ett problem, men i början av 70-talet stack det ut, i alla fall i min omgivning. På Solby kunde jag vara mig själv, det var ingen som klagade.

Det var också det året jag köpte min första kamera, en Kodak Pocket Instamatic. Jag sparade ihop till halva kostnaden själv, och mina föräldrar hjälpte mig med resten. Kameran följde med ut till Solby, och några av de allra första bilderna jag tog var på just hästarna som hade lockat mig dit från början. De bilderna är suddiga, tagna med nybörjarhand, men för mig är de fina minnen.

Sabina utanför ladugården.

Sabina med sitt föl

Det fanns fler hästar, Lady, Manolito och Mizy. Jag tyckte bäst om Sabina och Manolito.

Jag hoppas att de som ägde gården då förstod vilken fin insats de gjorde för mig. Jag behövde verkligen den platsen, som en paus från mitt andra liv, där jag ofta kände att jag inte passade  in.

Kärleken till hästar har följt mig genom livet. Än idag rider jag, numera på ridskola men känslan är densamma, lugn, frihet och glädje. Ibland när jag är på min ridskola, tänker jag lite på hästarna fanns på Solby, och hur den plasten som formade mig så mycket, mer än jag förstod då.

Kartfjärilen, en ovanlig gäst vid vår stuga

Det här är vår sjätte sommar vid vår stugan. Under åren har vi försökt göra tomten mer inbjudande för fjärilar och andra insekter. Vi låter större delen av gräsmattan vara oklippt och slår den först i slutet av sommaren. Med tiden har vi sett hur växtligheten förändrats, fler blommor har kommit.

Jag fick ett tips här på Fotosidan om att jag skulle dokumentera förändringarna, och det kändes som en fin idé. Så ska jag försöker jag fotografera fjärilarna som dyker upp och ta reda på vilka arter som hittat hit.

I maj var vi ute vid vår stuga. Jag hade krupit runt och försökt få en bra bild på en fjäril eller någon annan insekt, men utan större framgång. Lite svettig och trött satte jag mig på trappan för att vila. Då händer det, en fjäril landar precis framför mig.

Jag funderade ett ögonblick på om jag orkade lägga mig ner på marken för att försöka ta en bild. När jag satt där och betraktade den, såg jag hur vacker undersidan av vingarna var. Det fick mig att bestämma mig, jag lade mig ner på marken och ålade mig försiktigt närmare.

Jag lyckades få en fin bild av vingarnas undersida.

.Jag låg kvar och väntade, i hopp om att den skulle fälla ut vingarna. Tålmodigt låg jag still, och till slut gjorde den det. När jag kom hem och kollade upp arten visade det sig vara en kartfjäril. Jag blev så nöjd, den är inte särskilt vanlig, så det kändes extra roligt att fånga just den på bild och att den fanns vid vår stuga.

Här är bilder som ät fotograferade en i juni.
Skogsnätfjärilen.

Jag tror det är en Luktgräsfjäril.

Ängssmygare

Pärlgräsfjäril

Jag tror det är en Berggräsfjäril

En blåvinge, jag fick ingen bild på undersidan.

När jag ändå kryper omkring i gräset med kameran passar jag på att fotografera andra insekter också, det finns så mycket att upptäcka när man tittar riktigt nära.

En fyrfläckad trollslända

När jag gick genom det höga gräset råkade jag skrämma fram en vargspindel som bar på sin äggsäck. Jag passade på att fotografera henne innan hon snabbt försvann tillbaka till sitt lilla bo av nät.

Jag såg även två amiralfjärilar och en pärlemofjäril som snabbt flög vidare innan jag hann få upp kameran. Det är fascinerande hur mycket liv som rör sig alldeles inpå oss, bara man stannar upp och tittar. 

.

Ett äventyr på Lofoten med vandring och vyer, del 3

Nu kommer det sista inlägget om vår resa till Lofoten. Tiden har gått fort, och vilken resa det har varit! Vi har ställts inför några små utmaningar, mött nya trevliga människor, njutit av fantastiska vyer, ätit riktigt god mat och haft fullt upp med roliga och givande utomhus aktiviteter, allt man kan önska sig av en bra resa.

Dag 5, började som vanligt med frukost och en kort genomgång av dagens planer. Idag ska vi åka till Reine, och för den som vill finns möjlighet att bestiga Reinebringen. Men innan vi ger oss uppför berget gör vi ett stopp i den västligaste byn på Lofoten, Å.

Lagom till lunch var vi framme i Reine, där vi åt på Anitas Seafood, ett riktigt trevligt ställe som jag varmt kan rekommendera.

När vi var mätta och nöjda fortsatte vi vidare till Å för att utforska den lilla byn längst ut i väster. Där tog vi en promenad, och jag och min man gick ut på en brygga där vi satte oss i solen och njöt av det fina vädret.

När vi gick tillbaka till bussen kunde jag inte låta bli att fotografera ett av hustaken, inte för att det hade några vackra prydnader på taknocken, utan för att det var fullt av måsar som satt där.

Sen var det dags att åka tillbaka till Reinebringen. Parkeringen låg ungefär en kilometer från trappan som leder upp till toppen. Man går på en stig mellan vägen och en brant sluttning ner mot havet.

Det är 1 977 trappsteg upp till toppen, och trappan är byggd av sherpas, den blev färdig 2019. Jag gick en bit på trappan, men eftersom jag är höjdrädd ville jag inte försöka att gå upp. Det räckte för mig att ha varit där och känna på det.

Vi var fyra som bestämde oss för att bara gå en bit uppför trappan, och istället gick vi ner till Reine för att ta en fika på Bringen kaffebar. På vägen dit passade jag på att ta några bilder på byn.

Vi satt i solen med utsikt mot Reinebringen och hoppades att våra resekamrater som ville nå toppen skulle klara det. Det visade sig att fyra av dem faktiskt kom hela vägen upp, och en annan kom mer än halvvägs. Jag är verkligen imponerad över deras bedrift. 

När alla hade kommit ner åkte vi vidare hemåt, men vi gjorde ett stopp vid Flakstad Surf Beach där vi först tog en promenad på stranden innan vi åt kvällsmat.

Det rann lite vatten i sanden, vilket skapade vackra mönster.

Även här har vi en fin utsikt när äter.

När vi nästan var hemma möttes vi av en så vacker solnedgång att vi gjorde ett kort stopp för att ta en bild.

Det här blev den sista bilden från vår resa, för imorgon åker vi hem. Tåget från Narvik går 15:11 och vi är framme i Stockholm 10:13 nästa dag. Vi var fyra som skulle åka med det tåget, så kvällen gick fort, precis som den gör när man har trevligt. 

Hur sammanfattar man egentligen en resa som den här? En resa full av oförglömliga upplevelser och storslagna vyer vart man än ser. En resa där vi fått dela skratt, utmaningar och fina stunder med ett härligt gäng. Den här resan kommer vi bära med oss för alltid.

PS: Ni som orkat läsa ända hit, avslöjar jag att resan gjorde vi för att fira vår 40-åriga bröllopsdag.