Bilden jag tar om och om igen...

Almhöjden, Skogskyrkogården

(förra vintern)

Den kullen gör sej så himla bra på bild! Särskilt med lite nysnö. Det är nästan en magisk plats att fotografera på. Så dit återkommer jag varje vinter, och kommer hem med samma bild om igen. Och jag kommer förmodligen att återvända dit den här vintern också. Såklart! Och komma hem med samma bild, igen... 

.

I ett fönster någonstans

...hänger det fullt av fotografier. 

.

Och när jag hittade den här bilden med alla fotografier, bland alla mina bildfiler, så tänkte jag att det är rätt fantastiskt det här med fotografi i alla fall - att det faktiskt är möjligt att frysa ett ögonblick av det pågående livet och bevara det. Ögonblick som man sedan kan plocka fram, när som helst och titta på och drömma runt. Eller för all del, bara återanvända i ett blogginlägg som ursäkt att få blogga...

Men det här med foto och att ta bilder har blivit en sådan vardagsvara att man nog ganska sällan tänker på hur fantastiskt det är med att kunna bevara ögonblick av livet i form av bilder.

Och...bilden med fotografier är från en oerhört liten fotoaffär/fotogalleri i Reykjavik. Ett minne från juli-16.

.

Söndagsfrukost

Utomhus. Finns det något bättre?

.

Dagens bild visar ett stulet ögonblick. Ett sådant där ögonblick som jag snodde åt mig med min kamera, när jag traskade omkring en morgon i Gamla stan. Jag gillar att gå omkring och fotografera människor i stadsmiljöer. Och nästan alltid är det situationerna jag vill åt. Som här. Den kändes lite speciell och de två unga kockarna (?), som förmodligen hade rast, gjorde sig bra mot husväggen. Men egentligen kunde det ha varit några helt andra som suttit i morgonsolen och ätit frukost. Eller det kunde varit en helt annan situation som ådragit min uppmärksamhet.

Men ibland funderar jag över hur de som blir infångade - som blir fotograferade, tänker om det hela. Förstår de att det är situationen som är anledningen till att jag höjer kameran? Inte att det är just dem, som personer jag "vill åt"? Många bryr sej säkert inte - människor med kameror dräller omkring överallt nu för tiden. Men jag kan också tänka mig att en och annan av de som blir fotograferade verkligen undrar varför någon okänd kvinna vill fotografera just dem? 

VÄLKOMMEN SKÖNA MAJ!

Idag på tåget... (1/5-17)

.

Jag har tillbringat vintern utan kamera. Jag blev helt enkelt tvungen att lägga undan den för att hinna med mina studier. Men idag kände jag starkt suget till fotandet igen. Tyvärr hade jag inte med mig någon kamera idag heller när jag åkte tåget hem från Stockholm. Vilket jag ångrade jäkligt mycket!  Men nu får jag väl plocka fram den i alla fall. Kameran alltså.

Men jag sparkar i alla fall gång min blogg igen med en mobilbild jag knixade till idag, tagen i knepigt ljus - men jag var bara tvungen. Paret såg så ömma ut mot varandra och de drog sig mot fönstret där en riktigt skarp vårsol flödade in. Och jag vet - bilden är riktigt risig kvalitetsmässigt, men den känns hoppfull! Precis som livet just nu känns för mig. Välkommen sköna maj!!!

.

NYFIKEN I EN STRUT!

Och tillbaka igen till det svartvita uttrycket. Det härliga mustiga svarta mot det kritvita. Det grafiska, det okomplicerade. 

.

Utanför Heliga korsets kapell, Skogskyrkogården

Och bilden? 

Ja den är väl ganska alldaglig och inte ens ny

Men jag gillar den

och så hade jag helt enkelt lust att avsluta helgen med ett blogginlägg! 

-