Plötsligt händer det...

Vardagen rullar på och rullar på...men plötsligt händer det...

För min 98-åriga mormor hände det, minsann.

Livet vändes upp och ned när hon i söndags gick och snavade och bröt lårbenet strax under höften...gamla människan hon skulle ju bara hjälpa till och duka av lite kaffekoppar...Att hon dessutom var tvungen att göra det nu, den här månaden som alla andra druttar omkull också, det var ju onödigt!

På akutavdelningar svämmar det nämligen över av människor som halkat och ramlat och fått alla möljiga olika sorters frakturer. På ortopedavdelningen är det som ett löpande band...in från akuten (efter 10 timmars väntetid - minst), opereras, plåstras om och få två påsar blod och en påse näring...upp i rullstolen och så hem... För sängplatsen behövs till någon annan druttig person.

Stackars min mormor. Ett svårt brott på lårbenet och blåslagen, förvirrad och vilsen. När jag kom och besökte henne idag satt hon och sov över en tidning upp-pallad i en rullstol. Hon var inkörd i ett hörn av fyra-bäddsrummet..barfota och kall, endast iklädd en tunn bomullsskjorta. Personalen hade inte hittat hennes tofflor...och ingen hade hängt över henne en filt.

När hon vaknade till hade hon väldigt ont och jag fick be om smärtstillande för min mormor. Det hade min mamma också fått göra dagen innan...det är nämligen så att min mormor är uppfostrad till att inte besvära, inte ens om hon har väldigt ont. I måndags genomgick hon en fem timmars lång operation. Hon var mycket svag och fick tre påsar blod för att repa sig. I dag två dagar efter operationen såg hon så ynklig och liten ut där hon satt i rullstolen...min kära, kära mormor...

Men imorgon, måste hon åka hem till äldreboendet. Platsen behövs till någon annan.

Hur skall det gå, jag känner mig orolig!

Bilden har många brister, tagen lite snabbt i en konstig vinkel

och beskuren för att inte få med de övriga patienterna i rummet...

 Jag håller tummarna och hoppas på det bästa.

Fotolust har jag inte någon tyvärr...så bilder och blogg får vänta...

Hälsningar Lena.

Nästan, nästan Bangkok...

Jag var tvungen att bestämma mig snabbt, ville jag följa med till Bangkok i fem dagar, nu imorgon...?

Klart jag ville följa med till Bangkok en lite lagom sväng, mitt i vardagsbestyren!

Men... vi vanliga dödliga har ju jobb att ta ledigt ifrån och ungar som skall ses efter, även den här veckan...så svaret fick bli nej, inte den här gången heller...

Hur hänger det här ihop?...Jo, jag har förmånen att ha en bror som är pilot och kör långdistans, och finns det platser kvar i planet kan man som släkt eller vän få följa med till mycket, mycket förmånligt pris...

Då och då kommer det sådana här bra flygningar med långa stop, i någon storstad på andra sidan jordklotet...dvs då besättningen får stanna i flera dagar för att invänta jobbflighten hem. De här flygningarna är förstås väldans populära, och hänger man med blir det som en lyxig lillsemester. Dessutom kan man under flygresan om man har tur få sitta och jäsa i buisness bland alla VDar och buisnessmen, och så kan man hänga med sin bror ut i cockpit och sitta där en stund och se ut över världen... snart slänger man käft med besättningen och känner sig väldigt speciell, och the buisnessmen tittar storögt och intresserat...vem är hon i all sin dar?

Så det var med tungt hjärta som jag tackade neej...tänk; Lillsemester, värme och spännande fotopromenader... storstadspuls och fjärran dofter...

Men, min mamma följer med...de går nog snart ombord...

Sist när jag var med min bror gick flighten till Beijing...Då hade mitt fotointresse inte vaknat, och jag hade som hastigast lånat en liten Ixus och kom hem med drygt 100 bilder. Ett hundra bilder på fyra dagar i en fantstisk historisk och kulturellt spännande stad!!!...När jag tänker på det i dag så gråter jag nästan och sliter mitt hår...minneskortet rymde åtminstone 1000 i jpg...

Men jag har härliga minnen kvar...

 ...och en och annan bild, här från Kinesiska muren (en fantastisk plats!)

...min bror (i orange tröja) står och fotar mig, tillbaka...

Jag blev mycket förtjust i Beijing...så får jag chansen så åker jag nog dit igen, förhoppningsvis nu i vår...Men nu skall jag sitta och tjura lite över att det är min mamma och inte jag som sitter på den där flighten till Bangkok...

Hälsningar Lena.

För mycket av det goda...

Precis...för mycket av det goda...har det blivit ...

För mycket av goda mastodontmiddagar, för mycket av hemlagad leverpastej, för mycket av kaffe med vansinnigt god fruktkaka, för mycket av god brie och lättdrucket rödvin, för mycket av crispiga nötter och för mycket av chokladpraliner...

Först och främst är det den långa jul och nyårs-ledighetens fel att det blivit så här, för mycket av allt... ja utan motion då... Sedan är det vinterkylans fel, som inte ger sig... den gör ju så att man stannar inne...och sedan förstås är det ju mitt ryggskotts fel att det helt enkelt blivit för mycket av det goda...och ingen motion.

Jaa, och sedan har jag haft alldeles för många bra deckare att läsa och så lagar min mamma helt enkelt för mycket och för god mat som hon bjuder på...och så har jag för nära till videoaffären också, som har öppet hur länge som helst...

...så som ni förstår så är det ju inte mitt eget fel att jag nu idag måste ändra lite på min livsstil! Neej det är helt och hållet andras fel att jag i dag har kommit fram till den hämska måndagen den första februari och med den mera motion, mera sallader och chokladförbud! Ack jaa...

Hittade denna bild i dag i min lilla Ixus...det är från julaftonen. Vi är hemma hos min mamma, och hon har precis satt fram en chokladkartong, som min dotter, min mormor och mina söner kastar sig fram mot...Bilden är väl ingen vidare kvalite men det var roligt att hitta den...

(Gud vad sugen jag blir på lite choklad...!!!)

Februari kommer att bli en tung månad...men jag hoppas på många fotopromenader, då får man ju fin motion...

Hälsningar Lena.

Med vässad penna...eller?

Med vässad penna...det tycker jag är ett förträffligt uttryck.

Innebörden är glasklar...det handlar om att skriva riktigt bra och träffsäkert. Det handlar om en förmåga hos författaren att beröra och uppröra...det handlar om känsla och skönhet, finurlighet och finess...orden har vägts på guldvåg...

Ack jaa...med vässad penna...

Jag funderar lite på det uttrycket...hur mycket jag än gillar det så kan jag inte låta bli att tycka att det tyvärr klingar ganska förlegat...stenålder ungefär...man använder ju inga pennor som behöver vässas nu för tiden...och absolut inte när man skriver texter...neej, då är det ju med hjälp av dator och tangentbord...

...med slagkraftigt tangentbord...???

Det är bland annat sådant här fånigt som jag kan gå och fundera på när jag är ute och promenerar i snön...med kameran förstås...

Motvind, verkligen...och värsta snöväder! 

Norrköping centrum utanför Stadsbiblioteket 27/1 -10 

  (undrar vad han funderar på...)

Men visst är det lite märkligt med den pennlösa vardagen? Hemma hos mig behöver vi aldrig springa och leta nu förtiden efter en fungerande penna eller pennvässare eller ett suddgummi...(det gjorde vi ofta för några år sedan) Men det är faktiskt väldigt sällan någon i min familj använder en vanlig penna. Det är datorn och telefonen för hela slanten, med internet, mail och textmeddelanden och almanacka och kom i håg-funktion...och ungarna skickar de flesta läxor elektroniskt också, och hur länge sedan är det inte som jag skrev och skickade iväg ett handskrivet snyggt brev...

(Det måste säljas mycket mindre pennor och suddgummin nu för tiden...å andra sidan säljs det nog desto mer bläckpatroner...)

Morgonen efter snökaoset...

Norrköpings Södra promenad torsdag den 28/1 -10

Benen syns inte bakom snövallarna...

Norrköping centrum förmiddag torsdag den 28/1 -10

Ja ja ja...tiden har sin gång och det är väldans roligt med en dator, och väldigt lätt att skriva på en dator med dagens skrivprogram, antingen man skriver vasst eller inte...eller om man har haft turen och fått ett slagkraftigt tangentbord... 

Hälsningar Lena.

Snöblandat...Torsdagsbild vecka 4

Vinter i stan...äventyr och villervalla! Världen är mjölkvit och luften virvlar av vintervita flingor...Stora mössor och glada halsdukar och tjockaste kappan på... 

Hårt packade snövallar att forcera, livsfarligt halkiga trottoarer...och ingen parkeringsplats någonstans och kommer spårvagnen att gå?

Men, också pulkaåkning in på knuten för glada barn och skidåkning fem km till jobbet, tänk vilken januarimånad! Vilken öppning av decenniet! Mera vinter kan man inte få...

Men, undrar sa flundran...hur länge kan det egentligen pågå???

Norrköping centrum onsdag 27/1 -10...Stadsbiblioteket i bakgrunden.

Veckans bild är inget att orda om...inget särskilt med den, precis som min tillvaro just nu...Jobb och slit mer än vanligt och dessutom oro över en son som är deppig. Sammantaget ett läge som är förödande för den kreativa lusten...kameran ligger där den ligger nästan oanvänd och bloggen, jaa den får vila...av och till i alla fall.

Men, endock tycker jag om vintervädret och all snö. Världen är vacker när den är vit, och ger mig kraft på andra sätt...på jobbet leker jag med barnen ute i snön och åker pulka med livet som insats, (mitt alltså!)...och när jobbet är slut strax efter fem eller så, pulsar jag hemåt i den mörka vinterkvällen med knaster under fötterna och kylan bitandes i kinderna. Sådana kvällspromenader är bra för tankarna... men inget för en "fotograf" utan stativ och utan lust...

Hälsningar Lena.