Tre baljor kaffe, och äntligen en promenad!

Att det ska vara så segt ibland att komma igång... och ut!

Idag har jag tömt tre baljor kaffe (och då snackar vi baljor, inte små söta kaffekoppar) Första baljan ( mellanrost, lattestuket) 08.00 vid frukosten med äldsta sonen, som börjar skolan halv 9...Andra baljan (mörkrost no milk, för att få extra sting...) tog jag klockan 11 efter att ha vaknat för andra gången i dag och nästa son slagit igen ytterdörren...och nu vid strax före ett sitter jag här för mig själv med den tredje baljan och väntar på att energin och lusten skall komma någonstans ifrån....var ifrån vet jag inte...eller rättare sagt det vet jag; den kommer inte flygandes ifrån någonstans, och det kvittar hur många kaffekoppar jag tittar ned i...kaffe hjälper inte en sådan här dag, i alla fall inte mot latheten och segheten...det måste sparkas igång, tvingas igång, jobbas igång..bryskt och utan pardon, bare å gjört....

Sååå...in i duschen, sätt lite rött på kinderna, mjuka upp ryggen...ned med disken i baljan och låt disktrasan dansa över köksbordet...(ser redan hyfsat ut)....fram med dammsugaren, svish svish och in med skitiga strumpor och svettiga t-shirts i tvättmaskinen, tryck på knappen 40 grader igång...ta ett djupt andetag, känn inte efter... trä armarna in i tjockaste tröjan, kängorna på och knyt knyt knyt... och....ta steget över tröskeln och ut i ljuset! Yes!... YES!

Jag fångas in av allt det vita vackra...energin kommer åter...underbart!!! Vänder tillbaka och fiskar upp ryggsäck, kamera och plånbok i hallen...nu skall det bli härligt med en långpromenad! Du härliga frusna vackra värld...

Strömmen ligger kall och isande gråblå...

 Här och där ligger  tunna spröda is-sjok i Strömmen och bildar vackra mönster...

Husen ser också kalla och frusna ut...

En stackars ensam snöröjare försöker göra gångvägen längst Industrilandskapen gångbar...

(Till min stora förtret såg jag att de vackra lyktorna som jag hade tänkt fotografera i snöfall, var insvepta i svart plast...!!!)

Cykelställen växer upp som svarta tulpaner ur snön...

 Handlade lite extra kaffe på vägen hem, för det vill man ju inte stå utan...även om det nu inte är någon mirakeldryck mot ledan...och imorgon satsar jag på en morgonpromenad, eller...jaa iallafall en förmiddagspromenad!

Hälsningar Lena.

Frusna steg

Brrrr...jag säger bara brrr....termometern har passerat minus femton grader...inget vi är vana vid här i Norrköping!  De som trotsar vädrets makter och är ute i kylan liksom halvspringer fram...

Raska steg med schwung...

Jag undrar vem som längtar in i värmen mest...husse eller hund...??? 

Stora kliv... 

Framåt marsch...

...snacka om frusna steg...stackarna!

Hälsningar Lena.

Lampkronan...Torsdagsbild vecka 1

Bild tagen rakt upp under en av de stora vackra lampkronorna som Norrköpings kommun hängt upp som dekoration och ljuskälla i Industrilandskapet. Tyvärr blev jag inte riktigt nöjd med bilden...ville att de båda lampfästena skulle peka rakt upp och rakt ned i bilden, i stället för lite snett upp och ned som nu...men det är bara att göra fler försök...(när ryggen känns bättre...)

Dekorativt, som en flagga...skulle kanske vänt på bilden till stående format...???

Bifogar ett par bilder extra så ni ser vad jag fotograferat...

Hälsningar Lena.

Må fotoglädjen stanna kvar...

2009 blev det år som jag lärde mig hantera en systemkamera någorlunda hyfsat, och sålunda fick jag även till några bilder av hyfsad nybörjarkvalité...dvs rätt ok bildkomposition, någorlunda rätt skärpedjup, linjerna räta, ickelutande horisont och skuggorna lagom mörka...

Jag tar med de kunskapen in i 2010 och hoppas på ett opretangöst, experimentfyllt och framförallt lekfullt fotoår...kameran är en fantastisk leksak och bilder kan skapas överallt...och nästan lite hur som helst (tror jag!)...och må glädjen jag känner inför detta bildskapande återspeglas i mina bilder...och må fotoglädjen sitta kvar och inte förmörkas av krav på att mina bilder helst ska bli bilder med djup och mening och stort innehåll, eller att mina bilder måste få perfekt skärpa, samt vara udda och helst mycket mycket unika...

Jag är en glad fotoamatör som älskar att fånga in vardagen runtomkring mig och det vill jag förbli... och får jag hålla på några år ytterligare med lekfullheten i behåll kommer förmodligen mina bilder också att få den perfekta skärpan och någon gång kommer jag också att få till en bild fylld med djup  och en berättande historia..om jag har väldig tur...

Annars får jag helt enkelt nöja mig med att det här med bildskapande är väldans roligt och lärorikt...samt att mina bilder är och förblir mina (unika) bilder...

Vad i all sin dar fotograferar människan...en vägg???

Ha ha ha...somliga är inte kloka...

Men roligt är det!

Hälsningar Lena.

Grus i maskineriet...

Hur ljuvlig är inte den vanliga vackra vardagen? 

Det är inte ofta man tänker på det...föränns det blir grus i maskineriet...Jag menar...hur ofta tänker vi på hur ljuvligt det är att  ligga tio minuter extra i den sköna sängvärmen och bara vara, och hur ofta tänker vi på hur självklart det är att slänga benen över sängkanten och masa sig ut till köket och sträcka sig efter kaffeburken...eller att hämta morgontidningen och sitta en stund med frukostfika...

Hur ofta tänker vi på hur bra vi har det som kan lyfta benen över badkarskanten för en morgondusch eller för att njuta av ett varmt morgonbad...Hur självklart är det inte för oss att bara slå oss ned framför datorn, vid köksbordet eller i soffan...eller att gå fram till garderoben och välja ut något extra fint att klä på sig...fixa det vi behöver, greja med ditt och datt...hämta, lyfta, bära...

Jag har fått grus i mitt maskineri...jag har fått mitt första ryggskott i livet...

Jag ligger inte i min säng och njuter, för hur jag än ligger så gör det in i helvete ont (förlåt mitt språk!) ...att slänga benen över sängkanten är det inte tal om och bara att sträcka mig efter kaffeburken lite högt upp i mitt köksskåp var en pina nu på morgonen. Lyfta benen över badkarskanten är för närvarande otänkbart och knack på dator och fukostfika får avnjutas ståendes, för att sitta gör alldeles för ont...hosta gör otroligt ont och att skratta gör ont...allt gör helt enkelt djävligt ont...

...så nu står jag alltså och tänker på att man borde vara MYCKET,  MYCKET, MYCKET mer tacksam för den vanliga gråa vardagen, när allt går sin gilla gång...när allt flyter på så där väldigt vanligt halvtrist...men endock just flyter på...

   Vanlig vacker vardag över Industrilandskapet. Bilden tagen 23/12 -09, från ett av Arbetets Museums fönster.

Handlat på närköp...vanlig härlig vardagssyssla...

Så nu längtar jag till att min vardag skall bli väldigt vanlig och vardaglig igen...så, välkommen vackra vardag...när det än blir!

Hälsningar Lena.