Damen med den blå cykeln

Plötsligt mitt i den grå vardagen dyker det upp en dam med en härligt blå cykel. Jag tycker den ser fin ut mot den grå-blå gatstenen och höjer snabbt min kamera. Det blir en riktig snapshot-bild och inget märkvärdigt med den...men jag gillar den.

Men vid redigeringen finns det ju så många möjligheter...både till att förhöja, förändra och förstöra en bild...Men när är en bild som bäst egentligen? Förmodligen en smaksak...

Inget mixtrat, endast en snygg S-kurva.

Lätt övertoning av grått. 

Sepia-tonad gatsten för att harmonera med husväggen.

Mörk natt...

Svart-vit med lätt sepiatoning.

Lite lekfullt...

...och ännu mer lek...

Efter att lekt lite och förändrat en bild med filter eller lite olika effekter kan jag lätt tycka att den ursprungliga bilden känns tam och utan bett. Kanske har alla nybörjare (som jag är) på redigering en fas då man fängslas av alla reglage och filter på Ps, och gärna tar i lite för mycket, eller inte stoppar i tid. Kanske är det ett sätt att utforska och lära sej...Roligt är det i alla fall, och så småningom kanske man får upp en naturlig känsla för när en bild känns bäst.

Nu lovar jag att ni skall slippa fler damer med cyklar!

 Hälsningar Lena.

En nypa frisk luft...

En nypa frisk luft kommer jag bara att må bra av, bestämde jag mej för helt enkelt och inväntade tålamodigt ett lämpligt tillfälle mellan regnskurar och febertoppar...

Stegen styrde jag ned mot vattenfallet, som så många gånger förut. Där var det höstligare och fuktigare än någonsin och färgerna som mötte mej var sparsmakade och dova. Men vackra...Jag njöt av den friska luften och dånet från vattnet och av att jag trots feber och förkylning förmått mej ut en stund med kameran.

Motala Ström - gråare än vanligt...

Några gula blad envist hängande kvar.

Nu finns ingen räddning längre...

Med kameran rakt ned i Strömmen...

Några björkar som tappert håller färgen vid fallet...

...och lite längre bort, massa löv i fallet.

Höstliga vattenspeglingar borta vid Arbetets Museum.

På väg hem, våta vackra löv i en vattenpöl.

Väl hemma efter sissådär en timma...känner jag mej faktiskt lite piggare, i alla fall inte sämre. Hinner lagom tömma minneskortet och dricka te innan febern stiger igen...Bäst att krypa ned under täcket!

Hälsningar Lena.

Under kastanjer och björkregn.

Äntligen en oktoberpromenad bland gulnande blad och prasslande löv...här är mina bilder...

Utanför mitt hus, en ståtlig kastanj.

Rakt upp i den allt mer gulnande grönskan!

Ett vackert lönnblad...

Mitt i björkregnet.

Skuggspel av ännu gröna blad...

Löv...massor av löv!

Hälsningar Lena.

På väg...mot vad då? Veckans torsdagsbild.

Jag är på väg...men blir för några minuter stillastående...väntande, betraktande, funderande...runt omkring mej är stadens larm, jag står vid en busshållplats i centrala Norrköping. Morgonrusningen är över och det är fortfarande en liten stund kvar till att lunchstressen tar vid. Luften är kylig och klar, solen tittar fram en liten stund. Stadens träd börjar skifta i gult och brunt. Det är verkligen höst nu, på riktigt...Jag är på väg, jag är på språng...liksom han, den unge mannen som jag fångat med min kamera...

Vart är han på väg?  Vart är jag på väg?

Det kan man verkligen undra...

Ett fruset vardagligt ögonblick på min väg till jobbet...

Bilden får symbolisera mitt eget liv just nu...på väg, på språng...vart, det får tiden utvisa....

Hälsningar Lena.

Gode Gud låt allt bli bra...

Livet är så förbannat sorgligt just nu...och det är så svårt att veta vad som är bäst att göra...Sorgligast och jobbigast är det för min mormor, men nästan lika hårt är det för mej och för delar av min släkt...vi som står mormor nära...Min ovanligt pigga och fantastiska mormor måste nämligen flytta till ålderdomshem...efter ett helt liv av eget boende skall hon nu tvingas in på institution, in i ett litet rum där bara bråkdelen av hennes möbler och saker får plats...och det tre veckor före sin 98-årsdag...och hon vill absolut inte flytta...

Men hon måste, det är dax nu, innan något händer...säger de som finns runt henne dagligen. Mormor håller nämligen på att bli mer och mer förvirrad, även om det inte alls märks ibland...och även att hon har dagar som allt är som vanligt...och dessutom finns det ju gränser hur mycket vi moderna storstadsmänniskor har ork och tid och lust till övers...till att ringa och åka och kolla att läget är ok hos en gammal människa.

Gode Gud...låt allt bli bra!

Allt fler blir 100 år i Sverige...mormor är på god väg!

Min mormor är en riktig sann levnadskonstnär. Hon föddes i ett fattigt hem och har genomgått krig och matransoneringar. Hon har fött och uppfostrat två barn samtidigt som hon har arbetat hårt i hela sitt liv, fram till pensioneringen. Hon har delat med sej av sin fantastiska livsglädje, generositet och visdom till oss alla i hela vårt liv.Hon har haft tid och hon har haft förmåga att lyssna...

Hon har tagit hand om mej när jag var liten och min mamma jobbade, och hon har passat mina barn och släktens barnbarn. Hon har gått och handlat och kommit hem och diskat när livet har varit stressigt för mina föräldrar och gjort lika dant för mej när mitt livspussel hade svårt att gå ihop. Hon har bjudit på middagar och kalas och har någon i släkten haft det skralt med pengar så har mormor på något konstigt sätt haft lite undanstoppade slantar. Ingen har som hon varit generös med sin tid och sina tillgångar...även mot grannar och sina gamla vänner som inte haft turen att varit så pigga genom livet som mormor. 

Kaffe och tekakor blir det i alla fall...trots den blå stämningen...

...och ett litet leende inne i finrummet...

"En får vare tacksam för att en lever...för då får en si hur det går..."

Hälsningar Lena.