Sjätte december..

Jag minns dagen väl. Det var början på augusti, året var 2009 och över södra Sverige rådde värmebölja. Mormor som annars brukade vara glad åt solsken och äventyr, tyckte att det var för varmt att överhuvudtaget gå ut. Det var till och med för varmt inomhus.

Men det fanns en riktigt skön plats, tyckte mormor. Det var i den gröna fåtöljen bredvid den öppna balkongdörren. Där, med hjälp av lite korsdrag, svepte ljumma vindar in. Så efter det traditionella fikat vid köksbordet, var det där hon slog sig ned. Där var det gött att vara...

---

Mormor 97 år hemma i sin lägenhet augusti 2009.

.

Med anledning av en utmaning på Facebook för några veckor sedan provade jag att omvandla några gamla bortglömda färgbilder till svartvitt. Bland annat den här. (Det är en bild som finns i ett av mina album här på Fotosidan, fast i färg, så många av er känner säkert igen den.) 

När jag satt och redigerade bilden kom det också upp en massa minnen...

Bilden är helt dokumentär som de flesta av mina mormorsbilder. Den kom till i ett ögonblick när jag skulle hämta en bok i mormors bokhylla som stod på andra sidan rummet. Där också min kamera låg. Men väl vid bokhyllan sa mormor något till mig och jag vände mig om och fick se hur fin hon såg ut med tofflorna framför sig.

Ja, och så greppade jag kameran...och mormor fastnade...och jag fick en bild. Förmodligen en ganska krass bild kvalitetsmässigt men som stöd för minnet nu idag, är jag väldigt glad över den.

.

Vinst eller förlust?

Man är full av entusiasm och så går man till verket. Ja med kameran alltså. Humöret är på topp tills man kommer hem och får se sina bilder ploppa upp i datorn...- va, blev det inte bättre?!!

Känns det igen?

Men, jag funderar vidare. Finns det inte annat som kan räknas än att komma hem med bilder som man är nöjd med? Till exempel att man vågat sig ut på nya fotoutmaningar? Kan inte det vara en större vinst egentligen? I längden? 

I somras när det var som varmast tog Thomas och jag kamerorna med oss ned i tunnelbanan en förmiddag. Och det kändes roligt och inspirerande heeeeela tiden...tills vi kom hem och satte i våra minneskort. Thomas hade fått flera fina bilder. Mina var skitdåliga.

Jag hade försökt fota två olika slags bilder: Dels någon form av gatufoto där människorna var det viktiga och dels interiörer av tunnelbanestationer. (Det finns många häftiga tunnelbanestationer i Stockholm att både kolla in och fotografera.) Mina gatufotobilderna var inte enbart jättedåliga men heller inget speciella. Men det kunde jag i och för sig ta, då jag är medveten om att man skall ha tur för att få hyfsat bra gatufotobilder på några timmar om man är ovan vid den sortens foto. Men mina interiörbilder var katastrofala...jag hade inte haft kontroll på exponeringstiden, så de flesta av bilderna var suddiga och kändes helt värdelösa. Suck...

Men skam den som ger sig, veckan senare när jag ändå var nere i tunnelbanan försökte jag igen,  med lite kortare slutartider. Nöjd med min insats kom jag hem och blev besviken igen...för nu hade jag bilder fulla av brus. (Hur dum får man vara???)

Arg på mig själv förpassade jag filerna till en undanskymd vrå i datorn. Där har de legat sedan dess. Ikväll tittade jag på dem igen och funderade på det där med vinst och förlust....och kan nog nu trots högen av dåliga bilder ändå känna mig nöjd med att jag faktiskt försökte fota på ett för mig, nytt och spännande ställe. Och...nästa gång vet jag att jag måste ha kontroll på lite mer än bildkomposition när jag är nere i underjorden!!!

Så...vinst eller förlust? Förmodligen både och.

Här kommer i alla fall tre bilder som jag gillar på något sätt, förmodligen just för ögonkontakten;

.

.

Ögonkontakt. Aug - 14

.

.

.

.

Thomas, alltid steget före mig... :)

.

Trädet

I slutet av december eller början av januari brukar det läggas ut bildkavalkader av året som gått. Jag kör en kavalkad redan nu...fast jag slutar med januaribilden, som en liten påminnelse av det som komma skall...

 ..

Året runt...samtliga bilder är från 2014

med löfte om vår

.

sommargrönska

.

augustiljus

.

hösten är här

.

snart? :)

.

Kanske borde det vara förbjudet att blogga med gammal skåpmat såhär....men jag håller på att sortera i min svällande mapp för kolonilottsbilder, och fick då några bilder över. Och då är bloggen perfekt! :)

Trädet växer uppe på en höjd, precis där kolonilottsområdet tar vid. Så även om jag är på jakt efter kolonilottsliv så brukar det helt enkelt vara svårt att bara passera, utan att höja kameran. Vår, sommar, höst eller vinter...spelar ingen roll. Så en och annan bild har det blivit, som liksom följt med in i mappen för kolonilottsbilder.

(Hmmmm....däremot har jag aldrig tänkt på vad det är för slags träd - typiskt mej, bryr mej bara om skönheten.)

.

.

.

Höstkänning

Att komma upp till kolonilottsområdet denna förmiddag kändes speciellt. Det kunde jag tacka morgondimman för.

.

.

Det första jag tänkte på var att området verkade så övergivet, trots att klockan var framåt tio. Det andra jag la märke till var skönheten. Trots skräp och bråte här och där.

.

.

Dimma har en märklig förmåga att förvandla landskap. Här bland all grön växtlighet upplevde jag det som dimman dämpade men samtidigt fördjupade färgerna. Lite konstigt beskrivet kanske, men jag upplevde färgerna i alla fall annorlunda. Dova men mustiga...

.

.

Vartefter jag vandrade omkring bland de små lotterna verkade området vakna till liv i alla fall. Eller kanske var det så att jag fick syn på det först när dimman lättat lite? 

.

.

.

Människorna ni ser på bilderna är för mig tämligen okända kolonilottsinnehavare. Men förmodligen har de nog sett mig och min kamera tidigare för jag hade inte några problem med att få ta bilder. Varken på deras lott eller på dem själva. Mannen på sista bilden ställde sig glatt och stolt beredd för att bli fotad...vilket jag är tacksam för! Bilden andas en känsla av förr tycker jag...då ställde man upp sig lite stolt framför sitt hus...

Samtliga bilder är tagna på förmiddagen den 21/9 -14

.

.

Jag blir så nöjd...

...när någon helt spontant och orädd (eller tanklöst kanske), trampar in och tillför liv i mina stadslandskapsbilder...

Och ibland tänker jag att det är synd att de som fastnar förmodligen aldrig får se sig själva och bilden de förhöjt. 

.

Norrköping söndagen 5/10-14

.

Egentligen begav jag mig ned till industrilandskapet och Motala ström idag för att försöka fånga en "uppochnedvänd värld"...taggad och inspirerad av Jan-Olov. Men strömmens yta var full av krusningar, ingen spegling där idag. Så himla snopet!!!

Så istället blev det en annan bild. En riktig spontanbild, med extra krydda. Tack vare den modiga kvinnan som bara travade in i skottlinjen. (Förmodligen hade hon nog full fokus på vattenfallet, och såg inte mig förrän i sista sekunden... ) Det tackar jag för! :)

.