Septemberfiske

Jag undrar om det nappade?

 Norrköping 14/9-24

Och nästa blogginlägg blir nummer 700….yeah =) På återseende!

Med ovana steg

gav jag mig äntligen ut med min Nikon. Den hade nästan dammat igen. Ja, eller inte, jag har ju förvarat den väl - i garderoben. Men faktum är att kameran inte blivit använd under ett helt år. Inte sedan september - 23. (Suck) Så, det var alltså med tämligen ovana steg jag klev ut över tröskeln häromdagen i den ljuvliga sensommarvärmen, ut på Norrköpings trottoarer med kameran över axeln. Och solen silade sina strålar genom en och annan (något gulnad) trädkrona vilket framkallade väldigt vackra schatteringar på marken.

Och, yes...fotografi-reflexerna fanns kvar! Jag hade kommit ihåg att stoppa in både minneskort och batteri i kameran och tummen hittade lätt till AF/ON-knappen :)

Norrköping september-24 

Och  en lite lagom anonym skugg-selfie…

Men kul att finnas med i bloggspalten igen.
På återseende!

Några sekunder

vid kanten av vattenfallet.

 Det är nog inte många städer som har ett vattenfall inne i stadskärnan. Men Norrköping har! 🙂

Tant bland tanter

Så kom jag då iväg till "TANTER"-utställningen - jag, en tant bland tanter. Eller kanske inte, för nu för tiden stretar man ju emot och drar på sej jeansen - jag också, trots att jag förmodligen redan klivet in i tant-åldern. Men Bernt-Ola Falcks dokumentära tant-bilder gillade jag verkligen. Vilken liten pärla till utställning! Och jag hörde att fotografierna väckte stor igenkänning, av de få besökare som liksom jag tagit mej allra högst upp i Strykjärnet en solig söndagseftermiddag. "Å kommer du ihåg, sådär såg det ut i tant Ellys vardagsrum." "Kolla in kappan - precis som den mamma hade."

Jag blev också nostalgisk, flera gånger, för förutom de fina tant-porträtten är många fotografier fulla av små prylar och detaljer från förr. Och vem blir inte nostalgisk över vackra porslinsskålar från 50-talet i en teakhylla och dagstidningar fint ihopvikta och pedantiskt travade i hög...

Och ovillkorligen vandrade tankarna iväg till min mormor som jag började träna fotografering på, med min första systemkamera...så jag letade bland mina äldsta hårddiskar och hittade några gamla jpg-filer i ganska uselt skick...

 mormor 2009 (97 år) en het sommardag

i favoritfåtöljen vid den öppna balkongdörren

Under de 666 bågarna

Om man har turen att komma till Bologna i Italien, ja då är en promenad genom världens längsta arkad(gång) given. Gången leder till kyrkan Madonna di San Luca. Kyrkan är otroligt fin, men för mig var arkaden en större upplevelse. Gången är nästan fyra km lång, och bågarna man går under är magnifika. Gången är stenbelagd och rätt som det är kommer det trappsteg och mer trappsteg och mer trappsteg…eftersom kyrkan ligger på en höjd cirka 300 meter ovanför själva stadskärnan. Promenaden dit kan lätt jämföras med ett gympass =) Men ett väldigt vackert sådant! Och tillbaka, ja då är det ju i alla fall fyra km nedför…

Tyvärr hade jag inget annat tillfälle att promenera i gången annat än en eftermiddag, efter jobb. På min vandring tillbaka började ljuset falna lite och dessutom mötte jag plötsligt många motionärer som verkade tycka att gången var bra att träna i...(puuuh!) Så det var inte helt lätt att få till de där bilderna jag ville ha. Men tänk att få traska här i sin enslighet, en tidig guldskimrande morgon, eventuellt med lite lätta stråk av dimma =)

Träningsvärk i benen hade jag i alla fall, flera dagar efteråt.