SILVERSALT
4/ Exponering?
Vårt språk är fullt av analogier och representationer. Denna gång vill jag belysa ;) begreppet exponering.
Den stora underskottet i USA's statsfinanser sägs innebära en ökad exponering för risk i världsekonomin. Kina - den största kreditgivaren till urmodellen för den västerländska livsstilen - blir allt mer oroade över värdet på sina amerikanska obligationer. De har goda skäl att frukta populistiska utspel från de amerikanska politikerna inför en lättledd politisk opinion.
Det är således lättare att inse problemen med världsekonomin än själva ordvalet exponering. Om nu en småsak kan tillåtas uppta din tid mot en fond av världsekonomiskt muller.
Exponering således.
I min lilla värld av bländare, slutartid och filmkänslighet finns en konkret koppling till det vi fototekniskt kallar exponering. Att lära sig fotografera innebar fordom att behärska dessa tre variabler för att rätt mängd fotoner skulle få duscha negativet eller våtplåten innan det blev svart igen i kameran. Det mörka rummet, camera obskura, kännetecknades av att korta och precisa doser av ljus släpptes in.
En konstnärlig och medveten användning av bländare, slutartid och filmkänslighet kunde innebära skön rörelseoskärpa eller underbart bakgrundsblurr för att framhäva motivet. Om det var det som eftersträvades.
Jag bortser här ifrån brännvidd, avstånd till motivet och negativstorlek etc.
Nåväl, när en mänsklig fotonfångare, motsvarande det man i ljudvärlden brukar benämna audiofil, hör ordet exponering om och om igen användas i sammanhang som inte svärtar plåtar börjar tankarna fara.
Exponering skulle i det finanspolitiska språkbruket vara en effekt av något. Som jag förstår det innebär ordet exponering i detta sammanhang exponering för risk. För att fatta det hela kort innebär detta att den osynliga handen ruskar om och gör situationen mera oförutsägbar.
Var e karusellerna?
Till skillnad från kamerans korta och svärtande inre ljusblixt är det stora förändringar att vänta i världsekonomin. Hösten 2008 fick vi veta att husägare i USA inte kunde betala tillbaka sina lån och det i sin tur sades orsaka den kraftigaste ekonomiska nedgången sedan 1930-talet.
Vad ska vi exponeras för framöver?
3/ Fotografens inre monolog
Det här är ett ämne som helt bör lämnas därhän. Jag menar: -Vad blir det av en tvättäkta monolog när den hamnar på en blogg?
Ändå finner jag det intressant att ytligt beröra detta perifera men paradoxalt centrala område i varje plåtande människas praktik. Finns det en nivå som gör att molologerna kan mötas och få energi av andra? Eller är det helt enkelt fel på premissen? Finns det överhuvud taget någon monolog? Kan man vara helt utan intryck från andra människors tankar som lagrats någonstans i hjärnbarkens epifenomenologiska mysterium?
Vinter och mörker
Trots de ovan anförda invändningarna finner jag det användbart att tala om monolog.
Just nu handlar den dialogiska monologen om att skanna en större mängd negativ från en släktträff denna sommar. Jag tycker det känns bekvämare att ha fixerade silversalter som minnesbärare än digitala dito men tvingas av nödvändighet att göra denna hybrid av analog och digital teknik.
När mängden negativ blir så stor som det är i detta fallet börjar den inre monologen att bli självkritisk och rannsakande skarp. Varför inte behålla din fina Nikon D2 och plåta som folk?
Ja, varför inte?
/H
2/ Det fotografiska samtalet.
Jag undrar egentligen vad det fotografiska samtalet betyder och framställer följande resonemang.
I praktisk mening innefattar det fotografiska samtalet allt som har med fotografi att göra och samtalet kan vara en inre dialog eller varför inte reaktionerna på de mediaregistrerade bilderna från ett presidentval. Om nu det kan antas vara ytterligheterna. Jag är inte säker.
This nearly iconic portrait (in the form of a lithograph) of U.S. President Abraham Lincoln is a composite of Lincoln’s head and the Southern politician John Calhoun’s body. Källa; http://www.fourandsix.com/photo-tampering-history
Leopold von Ranke förknippas i historiekretsar med uttrycket "wie es eigentlich gewesen". Detta har fått bilda essensen av hans akademiska gärning i Berlin i en stor del av det långa 1800-talet. Kort sagt innebär det en inriktning på de handlingar som registrerats i offentliga arkiv och som får representera det som verkligen hänt. Man får förstå honon som en reaktion mot den spekulativa och stora berättelsen vars aktör i sista hand utgjordes av "världsanden". Men uppmärksamheten måste ändå vara riktad mot att dessa källor och den tillhörande källkritiken handlar just om representationer. De är inte själva skeedet i sig.
S
Leopold von Ranke 1871. 15 år före sin död.
Källa; Wikipedia
Nåväl, fotografiet kom mycket tidigt att betraktas som ett dokument vars innehåll var omedelbart och verkligt. Det bilden representerade och det som avbildades uppfattades i det närmaste som identiska. Något som ganska tidigt kom på skam och som bl.a bilden på Lincoln uttryckligen visar. Men hur ska vi egentligen få kunskap om vad som hänt och varför? Är fotografiet ett sanningsvittne?
Den italienske dirigenten och antifascisten Arturo Toscanini drevs att med partiturets hjälp fixera exakt det kompositören avsett med sitt verk. En nitisk strävan som i mångt och mycket inneburit en sterilare tolkning av musiken som för länge sedn klingat ut och kanske också en tristare dito. Men han sägs ha haft ett närmast fotografiskt minne för detaljer och det intresserar mig.
Många njuter numera återigen dessutom äldre musik på traditionella instrument fölr att komma sanningen närmare. En strävan så god som någon.
Arturo Toscanini 1908. 49 år före sin död.
Källa; Wikipedia
Vad har nu detta med det fotografiska samtalet att göra?
Fotografiet är också en yttring i ett socialt sammanhang och vars tolkade kunskapsinnehåll inte är fixerat. För att säga det uppenbara. Ändå går det att veta något om bakgrunden och bildens element och tillkosthistoria. Med andra ord går det utmärkt att göra objektiva bedömningar om bildens betåndsdelar och diskutera dess konstnärliga innehåll.
Historieämnet och musiken är för mig två exempel på viktiga kulturyttringar och hänger ihop med fotografiets utveckling både när det gäller teknik och avbildningsområden. Givertvis vore en koppling till litteratur och konst också önskvärd men förmågan sviktar.
Den brittiske historikern Simon Schama påpekar att "...det arrangerade ingreppet från konstnärens sida har med andra ord endast flyttats från handen som för penseln till fingret som trycker på utlösaren. Och under detta korta moment av styrning kommer de gamla kulturvarelserna fram ur sina hålor med generationers minnen i släptåg"
Härligt med en spelplan som är så stor och allomfattande! Jag vill inte heller utesluta någonting som har med fotografiet att skaffa om det så gäller tolkning eller teknik.
Vad säger ni?
Dags!
Så blev det av ändå...
Alf Johansson uppmanade mig i en bloggdiskussion för länge sedan att skaffa en egen blogg. Vi hade kommit ihop oss om någonting jag inte längre minns. Förmodligen hade jag i ivern att hitta rätt ändå gått för långt. Varför bre ut sig i någon annans blogg när det går att ta upp plats på egen hand?
Hursomhelst rinner tiden oupphörligt vidare och jag har än en gång uppmanats av Alf att skaffa mig en egen blogg och det efter vi träffats på Gnestaplanket 2011. Och här är den som ett svar på både inre och yttre tryck.
Geneve i juni 2011.
Det är framförallt två personer som varit en inspirationskälla här på Fotosidan efter det att jag börjat fota på allvar efter ett uppehåll på tjugo år. Bengt Björkbom och Alf Johansson. Jag insåg att de praktiserar något som inspirerar mig på djupet. De båda förenar en vilja att skildra och kommentera sin tid och den fragmentisering av våra livsvärden som det nutida livet skapar. Som jag ser det, givetvis.
Utan att utförligt försöka formulera vad fotografi betyder för mig och andra är det ingen överdrift att påstå det historiskt revolutionerande i metoden att fixera de belysta silversalterna.
Numera exiterar också fotonerna sk. CCD's men grundprincipen är densamma. Kameran bevarar på så sätt något både påtagligt flyktigt och undflyende.
Tiden och tekniken. Sommaren 2011.
Tid och teknik lär det nog bli här på bloggen framöver också...
/H
