OmTag. Klas Ingesson vila i frid

Jag brukar inte tillhöra dem som utgjuter mig över ”kändisars” frånfälle om jag inte har någon personlig relation till dem.

Det finns några få undantag, Klas Ingesson är ett sådant. Ingesson symboliserade flera saker för mig: För det första det som är vackert med idrott när den är som bäst, här kom en grabb från Ödeshög utan talangerna hos en Brolin eller Zlatan och visade på en talang som är så mycket större, men som inte ofta premieras lika högt, en förmåga att aldrig ge mindre än 100%.

Jag är genomsnittligt fotbollsintresserad, men för alla oss som upplevde den galna sommaren 1994 tror jag de flesta är överens om att vi aldrig kommer att glömma den.

Ingesson var för mig en doldis som växte till hjälten som bar laget, arbetskapaciteten och hans enastående förmåga att aldrig ge upp smittade av sig på de andra. Så är det med stora personligheter, de kan bara genom sitt exempel få de runtomkring att ge max och lite till.

Ingesson sprang aldrig och gnällde, men sprang gjorde han, som ingen annan. Först när jag i efterhand, genom TV, tagit del av hans tankar och framför allt kamraternas tankar om honom börjar hans storhet som människa, vän och spelare stå klar.

Klas Ingesson förlorade den sista fighten mot cancern, men han fajtades och levde ända in i kaklet på ett sätt som kanske bara han kunde. En förebild har gått ur tiden, alldeles för tidigt. Fan Klas, det känns nästan som att vi var gamla polare RIP.

OmTag. Fotografer och att botanisera i sitt närområde

Många mil har vi gjort tillsammans på stadens gator jag och Sally. Den senaste tiden har vi skurit ned en del på promenaderna, Sally är 12 år nu vilket motsvarar ungefär 85 år hos en människa, nu blir det mest närområdet i sakta mak som avpatrulleras.

Långholmen är ett kärt område där det är fint att följa årstidens växlingar, ofta hittar man något man kan plåta även om bilderna sällan blir speciellt spännande.

Sitter och bläddrar i ett par böcker jag fått låna, Mary Ellen Marks Passport och Don McCullins Homecoming. Bra fotografi som man kan förvänta sig.

Jag håller McCullin som favorit av dessa två, men de går inte riktigt att jämföra. Mark plåtar mer rakt på människor hon mött, en sorts porträtterande av främlingar på gatan känner jag det som. McCullin fångar mer ett tillstånd som ger en djupare klangbotten till de han plåtar, jag gillar McCullin.

Men de har säkert helt olika syften med sina bilder och det är där jag tror att vi ofta klickar eller inte. Det viktiga med fotografin är ofta syftet, sedan varierar det stort hur väl fotografen lyckas förmedla detta syfte givetvis.

För mig är det ofta den underliggande känslan i bilderna som är det viktigaste, bara att titta på McCullins eller Koudelkas bilder plåtade på gatan och jämföra detta med mer generell gatufoto till exempel. Det finns en personlighet på det känslomässiga planet i deras bilder som jag sällan finner hos andra.

Detta har inget med teknik att göra, även om bägge har en utvecklad förståelse för sådant. Det är svårt att sätta fingret på vad som gör dessa och andra så bra att de sticker ut i mängden, skulle detta kunna avhandlas akademiskt skulle det säkert finnas fler.

På samma sätt är det ju inom musiken till exempel, väldigt många har de tekniska färdigheterna och de musikaliska kunskaperna, ändå är det väldigt få som verkligen sätter avtryck. Och dessa få behöver inte ens tillhöra de med de bästa tekniska förmågorna eller teoretiska kunskaperna. Storheten får man leta efter någon annan stans.

OmTag. Månsken över Liljeholmen

I väntan på att den nyss framkallade filmen skall torka så kan man ju fuska lite i koloristsvängen. Vissa bilder behöver färg för att komma till sin rätt, det tycker även en inbiten svartvit fotograf som mig.

När vi gick där på Reimersholme en kväll i våras hunden och jag såg jag hur månen svävade över liljeholmen, himlen och trädet mot industrierna i bakgrunden utgjorde ett fint motiv tycker jag. Många av oss tar den här sortens bilder och många rynkar lite på näsan åt dem, att bara föreviga det vackra räcker inte tycker man.

Men till skillnad från det mörka gestaltandet visar en sådan här bild rakt upp och ned på något vi ofta glömmer mellan skräckrapporteringen på nyheterna, politiska meningsskiljaktigheter och annat ”viktigt”:

Det fantastiska som faktiskt hela tiden finns runt omkring oss. Utan allt detta skulle livet vara både meningslöst och outhärdligt tror jag.

Bilden: inget speciellt skruvande den här gången, däremot har jag gett månskäran lite form då månen annars bara är en vit fläck i bilden.

OmTag. Jack Bruce har gått ur tiden

En av förgrundsfigurerna inom rockmusiken, Jack Bruce, gick ur tiden igår. Mest känd är han som en av grundarna av supergruppen Cream tillsammans med Eric Clapton och Ginger Baker. Men han var inte bara en stilbildare på sitt instrument elbasen utan också en lysande kompositör, sångare och arrangör.

Cream startade 1966 och trots att de bara höll på några få år kan inte deras betydelse för rockmusikens utveckling nog poängteras. Samtidigt med främst Jimi Hendrix var de med och skapade det som skulle kallas power trio, en i rocksammanhang minimalistisk bandform bestående av trummor, bas och gitarr.

Just formatet gjorde att de olika bandmedlemmarna fick ta plats, men det kräver också mycket av sina musiker då det inte finns någon kompgitarr, keyboard eller annat som lägger ljudmattor som man kan gömma sig bakom. Jag har själv provat spelformen, och som elbasist vet jag hur svårt det är att lira så att det inte låter som musiken stoppar varje gång gitarristen lägger ett solo.

Jack Bruce blev 71 år.

Nu sitter jag och lyssnar på ett annat favoritgäng King Crimson, och tidigare lyssnade jag på Gong och den fantastiske gitarristen Steve Hillage. Konstigt att så många bra musiker och så mycket bra musik har sina rötter från en tioårsperiod med start i slutet av 60 talet.

Jag tror inte att det bara beror på att jag är nostalgisk, musikerna var ofta briljanta och musiken experimentell, man körde sitt race bära eller brista. Det var långt före alla idoltävlingar på TV, den egna musiken var det viktiga, om man blev avgudad för den var av underordnad betydelse.

Konstiga tider vi lever i, aldrig tidigare har väl individualismen hyllats som nu, samtidigt strävar man efter ära och berömmelse på ett sätt där det individuella ofta får stryka på foten till förmån för det mainstreampopulära.

Så kanske det blir om det högsta målet för det individuella ofta handlar om att bli erkänd av de andra som man vill bli erkänd av? För att lyckas som individ överger man det individuella och blir själv en av dem man vill beundras av på något konstigt sätt.

OmTag. Den nödvändiga bildbehandlingen

Att förmedla någon sorts känsla, det är det de flesta av oss vill göra när vi lägger upp bilder antar jag. Jag tycker dock att det är ganska vanligt att man inte ”ens” gör en elementär bildbehandling, fixar kontrast, färger och en så enkel sak som att räta upp bilder som är sneda.

Kameran kommer aldrig att återge något som vi såg det och för att hamna så nära som möjligt måste vi bildbehandla. Rakt ut ur kameran är nästan aldrig bra, och ganska sällan är det ens ”rakt ut ur kameran” utan man har i stället för att justera bilden själv valt att kamerafabrikantens tekniker får göra justeringarna i kameran efter deras smak och på det spektrum av bilder de valt. Visst kan detta funka ibland, men så fort vi har en mer speciell bildsituation blir det sällan bra.

För att åskådliggöra har jag tagit en bild av en helt fantastisk solnedgång, en sådan som man ser ganska sällan. Nu kommer en del givetvis, eftersom de är vana att titta på bilder efter hur kameran presenterar dem, att mena att den sista bilden är överdriven och ”fel” på olika sätt. Men för mig som faktiskt var där är det den bilden som kommer närmast upplevelsen som jag mins den och hur det såg ut. I verkligheten var färgerna och ljuset ännu mer spektakulära, jag lovar.

Rakt ut ur kameran som det brukar kallas

 
Justerad i Lightroom

 
En HDR som börjar likna någonting