OmTag. En långpromenad i gamla fotspår

I dag tog jag en ordentlig promenad för första gången på ganska länge, det kändes besynnerligt att gå runt Årstaviken utan någon hund för första gången på över 15 år. Förr gick vi här flera gånger i veckan året om, med avbrott bara när hundarna var gamla så att de inte orkade gå så långt, först Kajsa sedan Sally.

Det kändes i alla fall fint att gå vår gamla runda, även om jag var orolig för hur det skulle kännas. Här kommer en bildkavalkad från morgonens promenad runt Årstaviken, inga bilder att snacka om mer än att det är en dokumentation över min första ensamma långpromenad på drygt 15 år.

OmTag. Alla dessa nätter på stadens gator

Många nätter trampade vi stadens gator jag och Sally. Den här bilden tog vi strax efter att Kajsa, den äldre hunden, fått somna in 2011. Jag kommer ihåg att jag kände mig ungefär då som nu, skillnaden var ju att Sally fanns kvar som stöd.

Det hade inte varit så mycket nattfotograferande då heller på ett tag eftersom Kajsa inte orkade gå så lång det sista året, hon blev 11 år. Den här bilden är från den första nattfotopromenade utanför närområdet på ganska länge. Jag hade storformatskameran med och jag kommer ihåg hur vi satt där tillsammans i natten i Ivar-Los park och filosoferade och lyssnade på stadens brus.

Senare var Sally med mig såväl i Gamla Stan som på Skeppsholmen och alla andra platser vi besökte med kameran i natten, vi brukade komma hem vid 4 tiden på morgnarna när vi hade varit ute. Då kändes det fint att få oss en smörgås och något att dricka innan vi la oss för att sova.

Jag tror att hon uppskattade dessa nattpromenader lika mycket som husse och jag hade hoppats på att hon skulle få vara med åtminstone en gång till i närområdet. Nu blev det ju inte så.

Mina hundar har haft lika stor del i mina nattbilder som jag själv, för utan dem hade jag knappast funnit ro och inspiration till alla dessa nätter med kameran. 

OmTag. Saknad

Orkar inte skriva om så mycket just nu, mer än att jag saknar henne.

OmTag. Att ta farväl av sin livskamrat och bästa vän

I dag har jag gjort något av det svåraste jag varit med om. Klockan 11 lät jag min livskamrat sedan snart 13 år, Sally, somna in. Hon har blivit mer och mer ofärdig den sista tiden och jag tyckte inte att det skulle kännas bra att vänta tills hon inte hade någon livskvalitet kvar.

Det har gått fort utför de senaste veckorna, hon blev förvirrad, nästan döv och såg illa. Hon tyckte det var kul att träffa människor och andra hundar in i det sista även om promenaderna de senaste dagarna bara blev ett par hundra mycket långsamma metrar.

Hon fick några köttbullar av husse innan vi gick till veterinären som finns i samma hus jag bor och hon fick somna in lugnt och stilla. Jag var med och klappade henne hela tiden. Hon var en fantastisk hund med en unik vänlighet mot allt och alla och en positiv inställning till livet in i det sista.

Jag saknar henne något fruktansvärt och tycker mig nästan höra henne i hallen även fast hon aldrig kommer komma in till mig därifrån någon mer gång. Hon var också ett fantastiskt stöd för mig när mina föräldrar gick bort 2007 och 2010 och även sedan den äldre hunden Kajsa gick bort 2011. 

OmTag. Mina fem öre om att plåta när det är mörkt

Låt det vara mörkt när det är mörkt. Jag tycker att det är ett av de vanligaste ”felen” med många mörkerbilder att man gör dem för ljusa. Är det mörkt så finns inte alltid något som är ”klippgränsljust” i bilden. Åt andra hållet är det likadant, svärtan måste finnas där, precis som i verkligheten. Nu finns ju säkert dem som vill ha det annorlunda, men man skall inte vara rädd för att histogrammet hamnar till vänster när man plåtar i mörker, mörkret ligger ju där i verkligheten. Jag tycker ofta att stämningen ligger i just detta, att låta det vara mörkt i mörkret och inte överdriva ljuset i de ljusare områdena.

Bilden: Inte mycket att skriva hem om mer än att den illustrerar texten.