OmTag. Woodman och kommentarer

Läser kommentarerna om Woodman och blir lite fundersam. Inget unikt för just dessa kommentarer i och för sig, men varför verkar många ha ett så stort behov av att hacka ned på allt och alla?

För egen del är jag inte så intresserad av Woodman även fast hon har en del bilder som tilltalar mig, den mer introverta fotokonsten har aldrig berört mig. Och så kan jag tycka och trots detta respektera dem som tycker annorlunda, där tycker jag att det ofta brister hos en del kommentatorer.

Några kan man till och med undra om de inte kan leva utan att se till att deras omvärld blir lika missnöjda med tillvaron som de själva tycks vara?

Man kan kritisera utan att vara vare sig ohövlig eller sprida dålig stämning i största allmänhet och framför allt kan man försöka stiga ned från sina höga hästar och respektera att andra kan tycka annorlunda utan att vara idioter.

Sedan undrar man över krig och rasism osv. när man själv inte ens kan skriva en kommentar på ett forum om fotografi utan att starta verbala krig och sprida dålig stämning?

Och detta med att kasta skit på tredje person? Om man har problem med någon är det väl mer moget att avhandla dessa med den det berör än att i tid och otid snacka skit om vederbörande på olika sociala forum?

OmTag. Kan en bild svänga en opinion?

En bild kan kanske göra skillnad, jag är tillräckligt gammal för att minnas bilden av det nakna, springande, gråtande, napalmskadade barnet i Vietnam.

Nu har vi fått bilden av det döda barnet som drunknat i sitt försök att ta sig över Medelhavet från mördande och förföljelse. Jag hoppas och tror att det kan bli en vändpunkt i synen på de fasligheter som dagligen utspelar sig i kölvattnet av människors desperata försök att fly mot en säkrare tillvaro.

En bild kan i sällsynta fall vara med och tippa opinionen, det blir omöjligt att blunda för att det som försiggår är fel och moraliskt oförsvarbart; det lilla barnet blir en symbol som alla kan känna igen sig i. När det gäller dagens flyktingproblematik där man flyr för sitt liv från något av det vidrigaste mänskligheten skapat finns inga alternativ, i det akuta läget är det bara att öppna våra dörrar.

Kanske kan det också starta en mer sansad debatt om detta med invandring och flyktingmottagande. Den debatt som bör föras i stället för den infantila som ofta förs är inte så mycket antalet flyktingar utan varför integrationen på många platser totalhavererat?

För så är det ju; om man tillåter gettoisering och marginalisering i samhället kommer man oundvikligen till en punkt där detta havererar. Detta är inget specifikt för invandrare eller flyktingar utan kan ses i lika hög grad överallt där det förekommer och historiskt har förekommit.

Ytterst handlar det om att ju ojämlikare man tillåter ett samhälle att bli, ju större problem kommer man att få. Det finns hur många exempel som helst att titta på för den som är intresserad av att höja blicken. Det är en klassfråga i första hand, även fast det inte är populärt att tala om klass idag. Klumpar man ihop väldigt många människor på samma platser, tar ifrån dem all framtidstro och använder begreppet mångkultur främst som en orsak att inte behöva göra något leder det dit vi sedan länge varit på väg med motsättningar, spänningar och problem.

Jag tror också att det är direkt nödvändigt att diskutera gränserna mellan assimilation och integration, alltså vart gränsen mellan en anpassning från ”de nya” till majoritetssamhället och en anpassning av majoritetssamhället till ”de nya” bör dras. Ordet assimilation har getts en negativ klang i debatten, men icke desto mindre är det en nödvändighet eftersom alla samhällen, åtminstone fungerande och relativt konfliktfria, baseras på en gemensam värdegrund. Eller för att uttrycka det annorlunda; om man tillåter uppkomsten av olika samhällen för olika medborgargrupper inom samma gränser kommer det gemensamma samhället knaka i fogarna.

När jag snackar om gemensam värdegrund handlar det givetvis om sådant som jämställdhet, familj kontra samhälle, synen på barn osv. och inte om folkdräkter, midsommarstång och husmanskost eller en befolkning bestående av blåögda lintottar som en del andra tycks lägga i begreppet.

Ps. En fotograf jag tycker är intressant, Huang Jing.

OmTag. Grannen och hanns grabb

Grannen, hanns grabb och deras hund. Grabben är en väldigt empatisk kille, han är väldigt orolig och bekymrad över att min hund Sally är så gammal. Ofta önskar jag att vi tittade mer på insidan hos människor, grabben har vad som brukar kallas för en funktionsnedsättning. Tyvärr är det nog det enda många ser hos honom och andra i hans situation.

OmTag. Berg is back!

Såg att Micke Berg kommit hem, lustigt för jag sa just till Krister K i förgår att jag undrar om inte Micke är på väg hem eftersom de senaste veckornas fantastiska sensommarväder ersatts av regn och kyla? Vill vi ha bättre väder verkar det vara ett säkert kort att se till att Micke drar till Grekland eller nått. ;)

Bilden på punkaren tog jag på planket förra året; var det något plank i år förresten? Jag funderar lite på hur det står till med alla dessa event? Kanske är det bara jag som blivit mätt men jag upplever ingen direkt inspiration från dem. Kan det vara ett fenomen som nått bäst före datum?

Jag är i och för sig osäker på fotografins ställning över huvud taget, för mig känns den mindre relevant, säkert beroende på den ögonblickliga nyhetsrapporteringen och att rörliga bilder är det som gäller till stor utsträckning.

Kvar blir fotokonsten där mycket verkar handla om att fjärma sig från det dokumentära. Många spår verkar dessutom vara följda till dess slut, som det socialrealistiska där man redan grävt ned sig i en grop och mycket känns som man bara står där på botten i gropen och rotar vidare med samma spade.

Ps. Initierade en fika i dag, den enda som inte dök upp var jag själv! Rent slarv, skulle ta en tupplur och missade väckarklockan, så kan det gå. Jag försov mig alltså till en fika som startade klockan 16.00, svårslaget! ;)

OmTag. Mening med livet?

Ensam är stark. Jag undrar vart alla dessa talesätt kommer ifrån? Vårdträd har i alla fall en mytologisk betydelse som beskyddare av gården och de som levde där, man tog sådant på största allvar förr, till exempel fick man inte förgripa sig på trädet eller ens dess nedfallna löv och i vissa fall offrade man till och med till trädet.

Kanske skulle detta majestätiska träd varit ett vårdträd i en annan tid? Oavsett inger de gamla träden respekt hos mig, de fanns där långt innan jag kom, och många av dem kommer att finnas kvar länge sedan jag är borta om de får vara ifred.

Jag förstår att träd har haft så stark mytologisk betydelse och frågan är om vi inte förlorat något när vi avmystifierat allt i kunskapens namn? Alla religioner och även många filosofier är inne på det spåret, kunskapens träd, se världen med barnens ögon, för att nå upplysning måste vi först släppa alla intellektuella låsningar, det du ser är likt skuggspelet på väggen osv.

Nu är det givetvis i huvudsak positivt att gammal skrock bekämpas och förpassas till historiens skräphög; men frågan är om vi inte kastade ut barnet med badvattnet? Vad finns annars för mening med tillvaron om det inte finns något mer än det vi kan se i mikroskop och beräkna med matematiska formler? Om vi inte är något annat än maskiner som gör vad vi kan för att säkerställa vår reproduktion? Och vad finns i så fall för mening med reproduktionen om det bara handlar om att producera nya maskiner som gör samma sak?