Frihet, hästar och hallon, på Solby Gård

Solby Gård ligger en bit utanför Torshälla, omgiven av åkrar och den där speciella stillheten som bara landsbygden kan ge. Idag är det en plats som väcker många fina minnen från min barndom, även om jag aldrig bott där så har Solby varit en självklar del av mitt liv under några år.

Men vi börjar i nutid. Idag är Solby Gård lika levande som förr, självklart har den utvecklats och förändrats, fast den röda ladugården är sig lik men inhållet har förändrats.

Förr fanns här kor, hästar, grisar, får och höns, idag är djuren borta. Nu finns här en charmig gårdsbutik med ett mysigt café där det doftar hembakat så snart man kliver in. Kaffet serveras med nygräddade bullar och andra goda bakverk. I butiken kan man handla gårdens egna hallon, jordgubbar, färskpotatis och mycket annat som odlats med omsorg. Det finns också en massa fina inredningsdetaljer, allt från rustika krukor för blommor till vackra dekorationer.

Utanför butiken ligger ett stort växthus där man kan slå sig ner och njuta av sitt fika, det finns även flera små grupper av cafébord utplacerade utomhus, där kan man sitta med kaffekoppen och titta ut över åkrarna. Jag kan verkligen rekommendera ett besök här, man serverar även lunch, men kontrollera på deras hemsida när dom har öppet. Solby Gård

Idag var jag på Solby Gård för att plocka hallon.  Det var lätt att plocka, grenarna var fulla med av mogna hallon. Självklart måste man provsmaka några, det hör liksom till, det är ju så gott med hallon direkt från plantan, då det är sommar.

Min relation till Solby Gård började när jag var elva år gammal (1973). Jag och en kompis brukade cykla ut på landet för att leta efter hästar, en dag hittade vi hit. På den tiden gick det en grusväg hela vägen ut, och gården kändes som ett litet gömt paradis mitt bland åkrar och skog.

Vi hade tur, för ägarna lät oss vara där, vi fick till och med rida på deras hästar. Jag tillbringade många timmar på Solby, i stallet, i hagarna och ibland fick vi hjälpa till. Vi fick torka av ägg som jag tror skulle säljas och en sommar tältade vi på gården ett par nätter. 

På sommaren red vi inte så mycket. Då hängde vi mest i hagen, att bara ligga i gräset och höra hästarna beta och prata med sin bästis, det var underbart. Solby Gård blev en plats där jag kunde vara precis som jag var, busig, orädd, inte särskilt "flickig", som man förväntades vara då. Idag känns det märkligt att det kunde vara ett problem, men i början av 70-talet stack det ut, i alla fall i min omgivning. På Solby kunde jag vara mig själv, det var ingen som klagade.

Det var också det året jag köpte min första kamera, en Kodak Pocket Instamatic. Jag sparade ihop till halva kostnaden själv, och mina föräldrar hjälpte mig med resten. Kameran följde med ut till Solby, och några av de allra första bilderna jag tog var på just hästarna som hade lockat mig dit från början. De bilderna är suddiga, tagna med nybörjarhand, men för mig är de fina minnen.

Sabina utanför ladugården.

Sabina med sitt föl

Det fanns fler hästar, Lady, Manolito och Mizy. Jag tyckte bäst om Sabina och Manolito.

Jag hoppas att de som ägde gården då förstod vilken fin insats de gjorde för mig. Jag behövde verkligen den platsen, som en paus från mitt andra liv, där jag ofta kände att jag inte passade  in.

Kärleken till hästar har följt mig genom livet. Än idag rider jag, numera på ridskola men känslan är densamma, lugn, frihet och glädje. Ibland när jag är på min ridskola, tänker jag lite på hästarna fanns på Solby, och hur den plasten som formade mig så mycket, mer än jag förstod då.

Kartfjärilen, en ovanlig gäst vid vår stuga

Det här är vår sjätte sommar vid vår stugan. Under åren har vi försökt göra tomten mer inbjudande för fjärilar och andra insekter. Vi låter större delen av gräsmattan vara oklippt och slår den först i slutet av sommaren. Med tiden har vi sett hur växtligheten förändrats, fler blommor har kommit.

Jag fick ett tips här på Fotosidan om att jag skulle dokumentera förändringarna, och det kändes som en fin idé. Så ska jag försöker jag fotografera fjärilarna som dyker upp och ta reda på vilka arter som hittat hit.

I maj var vi ute vid vår stuga. Jag hade krupit runt och försökt få en bra bild på en fjäril eller någon annan insekt, men utan större framgång. Lite svettig och trött satte jag mig på trappan för att vila. Då händer det, en fjäril landar precis framför mig.

Jag funderade ett ögonblick på om jag orkade lägga mig ner på marken för att försöka ta en bild. När jag satt där och betraktade den, såg jag hur vacker undersidan av vingarna var. Det fick mig att bestämma mig, jag lade mig ner på marken och ålade mig försiktigt närmare.

Jag lyckades få en fin bild av vingarnas undersida.

.Jag låg kvar och väntade, i hopp om att den skulle fälla ut vingarna. Tålmodigt låg jag still, och till slut gjorde den det. När jag kom hem och kollade upp arten visade det sig vara en kartfjäril. Jag blev så nöjd, den är inte särskilt vanlig, så det kändes extra roligt att fånga just den på bild och att den fanns vid vår stuga.

Här är bilder som ät fotograferade en i juni.
Skogsnätfjärilen.

Jag tror det är en Luktgräsfjäril.

Ängssmygare

Pärlgräsfjäril

Jag tror det är en Berggräsfjäril

En blåvinge, jag fick ingen bild på undersidan.

När jag ändå kryper omkring i gräset med kameran passar jag på att fotografera andra insekter också, det finns så mycket att upptäcka när man tittar riktigt nära.

En fyrfläckad trollslända

När jag gick genom det höga gräset råkade jag skrämma fram en vargspindel som bar på sin äggsäck. Jag passade på att fotografera henne innan hon snabbt försvann tillbaka till sitt lilla bo av nät.

Jag såg även två amiralfjärilar och en pärlemofjäril som snabbt flög vidare innan jag hann få upp kameran. Det är fascinerande hur mycket liv som rör sig alldeles inpå oss, bara man stannar upp och tittar. 

.