JAG KOMMER NOG HÄNGA HÄR ETT TAG NU...

Och fy bubblan för virus på balansnerven!!!! Och fy bubblan för att komma hem från en kortare vistelse på sjukhus, och inte känna igen sig själv alls. Och ändå har jag inte drabbats av något "farligt".

Smack sa det i torsdagsnatt och det fanns inget upp och ned längre i rummet. Det enda som var möjligt var att blunda och ligga totalt still. Allt annat framkallade omedelbara kräkningar och det var som att fara runt i en cyklon. Som tur var fanns en son hemma och kunde ringa ambulans.

Efter några dygn på US Linköping och fastställande av diagnos kunde jag gradvis titta upp. Kortison och hårdträning sattes in. Nu gällde det att lära upp hjärnan på nytt att fokusera och hålla balans. Och nu är jag alltså hemma igen. Jag har lärt mig gå några steg men det är väldigt vingligt. (Spännande att se vart man hamnar =) Och att fokusera tar enorm kraft. Lite bildredigering eller knack på datorn tio minuter framkallar omedelbart behov av att sluta ögonen och sova en stund.

Men, säger de lärde...det är bara att kämpa på, och träna på! Läsa, skriva, fokusera...tvinga blicken åt olika håll. Upp och gå...och så småningom ut och gå, helst i eländig terräng. Tänker att skriva blogg är nog bra träning inne, behövs mycket koncentration till det (som man förmodligen inte är medveten om). Så jag kommer nog att hänga här ett tag nu...i bloggspalten.

.

En bild från Reynisdrangar får illustrera min kamp. Och min förkärlek för hårda svartvita kontraster, just nu!

Framåt och vidare!!!! Reynisdrangar 8/7-16