Grönt är skönt, eller hur?

Och fint tillsammans med klarblått... :)

Igår trotsade jag de hotfulla molnen och tog en sväng upp till kolonilottsområdet. Det är jag glad för! Dels fick jag en härlig promenad på nästan en mil och en rejäl dos grönt och skönt för ögat. Men framför allt så träffade jag på en av odlarna, en mycket stilig kvinna runt 80. En kvinna som hade väckt min nyfikenhet redan för två år sedan, då jag började gå mina rundor i området. Hon var lätt att lägga märke till. För det första var hennes kolonilott så välskött och blommande. Och för det andra var hon så stilig, alltid klädd i blått och lyste lång väg i grönskan.

Igår fick jag en pratstund med henne och chans till några bilder...ett kort möte, men mycket trevligt!

Himmelstalunds kolonilottsområde 28/6-14

Hilda Salinas utanför sitt växthus. Redo att sätta igång trädgårdsarbetet...

...v

småplock och redskap...

...och en massa grönska i växthuset.

...

"Lite sallad vill du väl ta med hem?"

...

..."Och lite mangold?"

"Varsågod!"

Och så får vi en pratstund...

Hilda har haft kolonilotten i många år. "Man måste ha något att styra med och att odla är mycket roligt!" berättar Hilda. Tyvärr tror hon att den här sommaren kan komma att bli den sista som kolonilottsinnehavare eftersom orken börjat svikta.

Jag håller tummarna för att det inte blir så!

...

välordnad men regnvåt odlingslott

Hilda sköljer mina blad och lägger dem i en påse

...

...och jag säger adjö...vid grinden och den stora fina pionbusken.

Och på återseende, hoppas jag. TACK Hilda!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------...

Och så lite tankar kring själva fotograferingen;

Att få möta nya människor och få chans till att ta några bilder är verkligen roligt. Kanske något av det bästa man kan använda en kamera till...? Dock är det inte så lätt har jag upptäckt. Det är mycket att tänka på i den nyuppkomna situationen. (Sådant som man inser när man kommer hem och tittar på bilderna... )

För det första, vad vill jag berätta med mina bilder?/Vad vill jag ha för bilder? Hur få till vinklar och tänka på variation...(och ha koll på var man sätter fötterna!)...och förstås; ha koll på exponeringen...samtidigt som man pratar och umgås. Och hur mycket är egentligen ok att trycka av?

888 meter lång...

Jag fortsätter där jag slutade förra blogginlägget, nämligen ståendes på Sju brunnars stig. En mycket säregen plats och med risk för att låta märklig måste jag tillägga; en mycket vacker plats - och en riktig oas mitt i julihettan...

Märklig för jag pratar om Skogskyrkogården. Och denna Sju brunnars stig är en 888 m lång rak stig som är tänkt för de sörjande att vandra på, fram till Uppståndelsekapellet. Naturen och de olika trädsorterna skall få människorna i rätt stämning; först omges man av vacker skir björk sedan tall och slutligen stora tunga mörka granar framme vid kapellet...

(Men man kan ju gå  i den andra riktningen också tänker jag...när man behöver lite hjälp på traven...)

En mycket varm och vacker julidag - svårfotograferat men jag tyckte att trädens skuggor gjorde gången så fint randig...

....

Kyrkogårdsbesökare...

...

I andra änden, i början av stigen...under de lummiga björkarna tar man gärna en paus. 

Denna sommar har jag upptäckt många oaser i Stockholm, av olika karaktärer. Skogskyrkogården är en som jag återkommit till flera gånger sedan jag hittade den; så väldig men vänlig, så vidunderlig vacker i sin helhet; naturen, arkitekturen, tankegångarna...och någon slags stor fridfullhet som bara finns här bland träd, kapell och gravar.

Och en väldigt lättillgänglig plats för stockholmare.

Skogskyrkogården hamnade på Unescos världsarvslista 1994...

Med risk för att bli lite tjatig; Jag återkommer med bilder från Skogskyrkogården så småningom, jag är inte färdig med  den...

Snabb som vinden...

Ja det var han, den lilla killen. Snabb som vinden.

Men jag var beredd. Jag hade sett hela familjen gått runt hörnet om kapellet, och de vuxna komma tillbaka. Men inte pojken. Så jag tänkte att han borde komma efter...

Framför Uppståndelsekapellet, Skogskyrkogården.

...

...

Med ögon känsliga för grönt.

Och gult. Och blått...

Bilfärd över Östgötaslätten igår. Det var så vackert att det gjorde ont att bara titta ut genom bilrutan...

Suck, den som kunde fånga in sommaren i en liten ask. Eller varför inte i en vacker glasburk med skruvlock. Bara att plocka fram i januari...och skruva lite.

...

...