Gula gången...

Slussenbilder finns det förmodligen hur många av, som helst. Behövs nog inte en enda till....

Men förra veckan då jag var i Stockholm upptäckte jag Slussen, kan man säga. Upptäckte dess säregna arkitektur...och klurade ut ordentligt hur man orienterar sig fram genom den, med båt, buss, tåg, bil eller till fots. Tidigare har jag liksom bara passerat förbi. Eller lyckats hamna i någon passage men visste inte riktigt hur... 

Och trots det unkna, trots det slitna och trots pissdoften som man kunde känna här och där så tyckte jag att Slussen verkade spännande som utforskningsobjekt. :)

Och jag känner, att jag faktiskt vill ha mina egna bilder av Slussen...innan det är försent!

Jag är väl medveten om att man inte lär känna en plats på en timma. Och att få till bilder som man vill ha måste man återkomma några gånger. Helst rätt många gånger. Vid olika tidpunkter. Känna in platsens olika tempon, se den i olika sorters ljus...

Men jag började i alla fall lite grann förra torsdagen i Gula gången. Nästa vecka vill jag återkomma och undersöka fler hörn av Slussen.

För, som sagt; jag vill ha mina egna bilder....

...

Gula gången Slussen 10/7

...

...

...

...

...

...

På återseende!

Trädgård på spåret

Jag har hittat ett spännande ställe på Södermalm...som jag hoppas kunna återkomma till när det är lite mer liv och rörelse där. Återkomma både i verkligheten och här i bloggen... 

-

Trädgård på spåret 11/7

.

.

.

.

.

.

.

.

....h

för er som vill veta mer:

http://pasparet.org/

...

......

Semesterbloggande...dag 1.

Måndag 7 juli-14.

Idag dallrade Stockholm av hetta. En hetta man faktiskt kunde ana redan med morgonkaffet på balkongen. Vilket väder att inleda den första semesterdagen med! Men det skulle nog komma att bli väldans varmt mellan husväggarna en sådan här dag. Eventuella funderingar på gatu-flanerande med kameran fick läggas åt sidan. Så länge. 

Istället tog jag mig ut till vattnet vid Hässelby villastad. Där var det alldeles ljuvligt att strosa omkring - lagom varmt semesterväder. Och det var sååå skönt att bara sitta stilla på en bänk vid vattnet och lapa sol och känna den svalkande vinden från Mälaren.

Att fotografera glömde jag nästan bort...

..

...

..Ro Rofyllt och svalkande. Passade med svartvitt, tyckte jag. Blev lite tidlöst också...

...

Jag har tänkt mig att blogga lite varje dag nu fram till den 4 augusti då jag börjar jobba igen. Det får bli opretentiösa inlägg om ledighet, sommarfunderingar och fotopromenader....

Imorgon landar jag i Norrköping över en dag, men redan på onsdag är jag tillbaka i Stockholm och Fruängen, om allt går som planerat.

Grönt är skönt, eller hur?

Och fint tillsammans med klarblått... :)

Igår trotsade jag de hotfulla molnen och tog en sväng upp till kolonilottsområdet. Det är jag glad för! Dels fick jag en härlig promenad på nästan en mil och en rejäl dos grönt och skönt för ögat. Men framför allt så träffade jag på en av odlarna, en mycket stilig kvinna runt 80. En kvinna som hade väckt min nyfikenhet redan för två år sedan, då jag började gå mina rundor i området. Hon var lätt att lägga märke till. För det första var hennes kolonilott så välskött och blommande. Och för det andra var hon så stilig, alltid klädd i blått och lyste lång väg i grönskan.

Igår fick jag en pratstund med henne och chans till några bilder...ett kort möte, men mycket trevligt!

Himmelstalunds kolonilottsområde 28/6-14

Hilda Salinas utanför sitt växthus. Redo att sätta igång trädgårdsarbetet...

...v

småplock och redskap...

...och en massa grönska i växthuset.

...

"Lite sallad vill du väl ta med hem?"

...

..."Och lite mangold?"

"Varsågod!"

Och så får vi en pratstund...

Hilda har haft kolonilotten i många år. "Man måste ha något att styra med och att odla är mycket roligt!" berättar Hilda. Tyvärr tror hon att den här sommaren kan komma att bli den sista som kolonilottsinnehavare eftersom orken börjat svikta.

Jag håller tummarna för att det inte blir så!

...

välordnad men regnvåt odlingslott

Hilda sköljer mina blad och lägger dem i en påse

...

...och jag säger adjö...vid grinden och den stora fina pionbusken.

Och på återseende, hoppas jag. TACK Hilda!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------...

Och så lite tankar kring själva fotograferingen;

Att få möta nya människor och få chans till att ta några bilder är verkligen roligt. Kanske något av det bästa man kan använda en kamera till...? Dock är det inte så lätt har jag upptäckt. Det är mycket att tänka på i den nyuppkomna situationen. (Sådant som man inser när man kommer hem och tittar på bilderna... )

För det första, vad vill jag berätta med mina bilder?/Vad vill jag ha för bilder? Hur få till vinklar och tänka på variation...(och ha koll på var man sätter fötterna!)...och förstås; ha koll på exponeringen...samtidigt som man pratar och umgås. Och hur mycket är egentligen ok att trycka av?

888 meter lång...

Jag fortsätter där jag slutade förra blogginlägget, nämligen ståendes på Sju brunnars stig. En mycket säregen plats och med risk för att låta märklig måste jag tillägga; en mycket vacker plats - och en riktig oas mitt i julihettan...

Märklig för jag pratar om Skogskyrkogården. Och denna Sju brunnars stig är en 888 m lång rak stig som är tänkt för de sörjande att vandra på, fram till Uppståndelsekapellet. Naturen och de olika trädsorterna skall få människorna i rätt stämning; först omges man av vacker skir björk sedan tall och slutligen stora tunga mörka granar framme vid kapellet...

(Men man kan ju gå  i den andra riktningen också tänker jag...när man behöver lite hjälp på traven...)

En mycket varm och vacker julidag - svårfotograferat men jag tyckte att trädens skuggor gjorde gången så fint randig...

....

Kyrkogårdsbesökare...

...

I andra änden, i början av stigen...under de lummiga björkarna tar man gärna en paus. 

Denna sommar har jag upptäckt många oaser i Stockholm, av olika karaktärer. Skogskyrkogården är en som jag återkommit till flera gånger sedan jag hittade den; så väldig men vänlig, så vidunderlig vacker i sin helhet; naturen, arkitekturen, tankegångarna...och någon slags stor fridfullhet som bara finns här bland träd, kapell och gravar.

Och en väldigt lättillgänglig plats för stockholmare.

Skogskyrkogården hamnade på Unescos världsarvslista 1994...

Med risk för att bli lite tjatig; Jag återkommer med bilder från Skogskyrkogården så småningom, jag är inte färdig med  den...