Händerna och örat minns
Hade flera Pentax kameror under 70-talet och sedan under några årtionden framöver. KX, K2 DMD och en ME med en sk winder. Tror min även hade Super som efternamn. Hade dem kvar länge men flyttade från huset och hade inte plats för både de ena och andra längre. För att inte tala om flera 1000 diabilder i en garderob. Sålde allt som jag kunde inkl Pentax-arna då jag redan under flera år istället hade använt digitala kompakter. Mina fina Pentax kameror hade legat i träda i stora kamera trunken under flera år.
De var dock lättsålda. En kund från Tyskland gick upp i falsett och nästan grät när han förstod att mitt fina fasta 400 mm Pentax objektiv redan hade en kund. Kunde aldrig i min fantasi kunna tänka mig att jag senare i livet skulle kunna sakna att höra och känna på dem.
Fick för någon vecka sedan syn på denna på Tradera. Fick den för lite drygt 400 kr... inkl objektiv. Inte 55:an som jag hade utan en 50 mm. Exponeringsmätaren funkade inte men Batteriexperten finns ju..
Efter att naturligtvis ha satt in de två batterierna felvända och sedan bytt riktning så funkade det. Såklart, det är ju Pentax. De är ju gjorda i ett enda stycke... Hade en s/v 400 ASA film oöppnad så det blev en tur. Snittbilden för att ställa in avståndet är saknad. Funkar riktigt bra. I mitt sätt att se är den överlägsen modernare sätt att ställa in avståndet manuellt med det som idag erbjuds digitalt.
Som sagt.. händerna minns hur det kändes och hur man gjorde. Riktigt kul att få höra ljudet igen och det slog även an en känslosträng. Nu står kameran på fin hyllan tillsammans med min allra första. En Voigtländer "småbild" från tidigt 60-tal. Kommer att plockas fram då och då. Naturligtvis. Det var ju därför jag köpte Pentax kameran utan att ha ambitionen att ens fota med den.
Nörderi i kvadrat men tror att flera här på denna site förstår och vet precis vad det är jag pratar om. En liten fotopromenad runt i Trosa. En man i ungefär min ålder kommer fram. Fotar du analogt? Berättade bakgrunden och han fick tillfälle att berätta om sina tidiga kameror som har passerat. Man är inte ensam precis i den speciella relation man har till de tidiga kamerorna.
Har inte ens bestämt mig för om jag ska framkalla den s/v filmen än. Men jag känner mig... det gör jag nog bara för att se att allt funkar som det ska. Det är ju väldigt viktigt att det gör det eftersom det nog inte ens kommer att bli fler bilder tagna ♥♥♥♥
I min rätt nystartade blogg här på FS hamnade jag lite i den saken, fastän jag försöker undvika gamla kameror och teknik i det sammanhanget... :-)
https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/gammal-karlek-2.htm
Kan stå länge och kolla in i en äldre Volvo PV också. Känna efter hur det kändes med växelspaken
Ungefär som jag kan stå och titta in i en parkerad Volvo PV och känna efter hur det var att växla den :-)
Har haft mitt ex. sedan 70-talet och det funkar än trots att den varit min huvudkamera sedan 1976 fram till 2000 ca då jag köpte lite Minolta-grejor också. Det är ca 25 år med exakt samma grejor - ett och samma kamerahus med en 40mm och en 100mm Pentax SMC.
Den och de har varit med på många långa resor i alla möjlig kamerafientliga miljöer och jag har tappat den två gånger ordentligt i backen och möjligen fler som jag förträngt. Inte ens objektiven pajade då, för även de var väldigt mekaniskt välgjorda. Med dagens mått mätt så fanns ju inte mycket som kunde gå sönder en gång.
Det som alltid har förvånat mig är att även konsumentmodeller som Pentax ME och dessa SMC-objektiv då på 70-talet kunde göras med en sådan kvalitet medan dagens konsumentmodeller ofta varit verkligt skräp mekaniskt trots att vi idag har mycket bättre och effektivare verktygmaskiner än på den tiden. Detta gäller dessutom inte bara Pentax utan exv. även Olympus och Konica som då precis som Pentax satte en ära i att göra små smidiga kamerahus och små, smidiga, kompakta och lätta objektiv. Egentligen perfekta resekameror allihop. Sedan kom mörkret då man släppte alla tyglar och både systemkameror och deras objektiv blev onödigt mycket större.
Objektiven har inte behövt service. Detta trots att kameran föll ur min bag och landade på objektivet, det 55mm f 2,2 som den levererades med, det var på Masadaklippan vid Döda Havet. Sen gick det trögt i fokuseringen några år men det rättade till sig utan service. Skärpa mm fortsatt bra. Använder fortfarande 24mm objektivet ibland på min K-1.
Då har du antagligen en Spotmatic med skruvgänga.
Fina saker
I gamla tider talades det rätt allmänt om "Japanskt skräp". Jag för min del har alltid varit av den åsikten att de klassiska japanska spegelreflexen har hållit mycket god kvalitet.
För att undersöka detta inhandlades för ett tiotal år sedan "en påse kameror" för isärtagning på mitt arbetsbord. Det var Minolta SRT 101, Pentax Spotmatic, Canon Ftb, Nikkormat, Olympus OM 1.
Utfallet blev att samtliga kameror höll en mycket hög kvalitet med ett bra materialval. Canon briljerade med ett kullager på den mest påfrestade axeln - och detta på en standardkamera! Minoltan hade dock ett par konstmaterialdetaljer som med ålder har blivit problematiska.
Alla objektiv hade utmärkt mekanisk kvalitet. Cannon var bäst. De enskilda linserna var så perfekt centrerade och anpassade i sina fattningar, att när man sänkte ner linsen så sjönk den långsamt ner på en luftkudde. I klass med Zeiss och Leica alltså.
Något japanskt skräp har det nog inte funnits - annat än strax efter kriget. Snarare är det ett exempel på hur länge ett dåligt rykte kan hålla i sig.
Jag minns tiden då det faktiskt fanns japanskt smäck, åren närmast efter andra världs kriget. Sen satte japanska regeringen in åtgärder. "Made in Japan" på en liten guldfärgad oval etikett borgade för att det var en bra produkt. Det ryktades att japanska staten hade kontrollanter ute i produktionen.
Du ligger helt rätt i tiden Peter!
Verkligheten har en besvärande egenhet att trumfa över till slut... :-)