Tankar bakom kameran

De vackra höstfärgerna... Tur upp mot Filipstad och Hennickehammar. Sjön... är egentligen ingen sjö. Det är en damm sedan tiden när det fanns en vattendriven stångjärnshammare på platsen.  Industrilämningar finns från hammaren men syns sådär om man inte vet vad det är man tittar på. Vackra och ståndsmässiga herrgården finns fortfarande kvar som finansierades med det som svettades fram och producerades här. 

För kanske 10-15 år sedan besökte vi platsen och det var då jag såg att man även kunde spontan äta här. De flesta matgäster är dock från olika kursupplägg inkl logi men det har aldrig varit några problem med att även komma spontant. Finns oftast plats. Hemlagad husmanskost i det övre kvalitets skiktet. Tre rätter varje dag. Sill och annat till förrätt. Den bästa maten finns här. Tycker jag i alla fall. Lågmält kaffe drickande med tårta i salongen. Inget tjatter eller flams. Inte ens en tra la la med gitarr. Sitta i mycket gamla stil möbler. Ja, en speciell plats onekligen. Något finns kvar i väggarna

Vindstilla och spegelblankt. Rofyllt och vi är helt ensamma på platsen och runt sjön. Den där tystnaden som gör att man även hör naturens mer lågmälda ljud. Man blir även lågmäld själv. Avstår från att säga något. Det stör på något sätt att höra sin egen röst.  Vi går här tysta och bara tar in denna vackra höst dag

De vackraste landskapsbilderna jag har tagit har nog varit denna typ men då med dimma. Solen som bryter igenom morgon dimman över en spegelblank sjö. Ja, man kan inte alltid få som man vill. Detta är närainpå

Letar inte motiv. Inga ambitioner längre. Vill bara vara nära och närvarande. Se och mer uppleva. Dessto äldre jag har blivit känns det mer och mer som om jag i denna typ av natur är i en slags kyrka. Förutsatt att det är tjatter fritt naturligtvis.

Tankar som kommer av sig självt. Tankar som inte har det allra minsta att göra med kameran eller själva fotandet. Inte ens det jag väljer att fota. När jag nu lägger upp en bild här på Fotosidan på höstgula löv så är bilden för mig mer en upphängningsspik för vilka tankar och reflektioner jag gjorde när jag stod där med kameran.  På sätt och vis bryr jag mig inte längre om själva fotandet på något märkligt sätt. Fast jag gör det och gillar det. Konstig paradox

Har också tidigre jagat artbilder på fåglar, djur, insekter och växter.  Gömsle fotografering. Stått på knä i blöta mossan med makrot. Blixten som ligger 2-3 meter framför för att jag ska få en konstgjord motljusbild. Letat efter marker med ovanliga växt arter eller där de vackraste eller kanske mer där de ovanliga fjärilarna finns. All utrustning finns kvar och kan jag nog göra det idag också men anstränger mig inte längre på samma sätt. Kanske är man "mätt".  Men kommer det en fjäril i vägen drar jag fortfarande av 50 bilder fast jag hemma redan har 200 på samma art som är bra. 

Har en kompis som numer bor utomlands. Han är med i en lokal fotoklubb och de verkar vara mycket aktiva. Utflykter och bildbedömningar. Han berättar att ingen medlem i klubben är intresserad av att prata kamera eller pryl teknik. Stativ, ringblixt, långa telets ljusstyrka osv osv och andra foto begrepp som man själv har jobbat med så mycket är näst intill obekanta begrepp för många. Han berättar att man pratar inte kamera teknik över huvud taget även om han för det på tal. Det beror naturligtvis på att kanske mer än halva fotoklubben använder mobilens kamera.

Hur länge behöver vi gå tillbaka till den diskussionen här hemma. Minns att mobil bilderna var mer eller mindre uteslutna från att visas på foto mötet. Kanske är det annorlunda idag? Men minns de vackra och välexponerade bilderna från "fel" personer i klubben som skyndades förbi vid visningar. Men minns också den svartvita bilden från en självutnämnd besserwisser på en utslängd kontors stol vid ett kalhygge. Där han hade arrangerat och lagt en morot på sätet. Bilden var som sagt svartvit men moroten var orange.  Kanske han ville visa att han kunde Photoshop? Vilka superlativ. Vilka hyllningar. Nja, jag förstod där och då att jag inte hör hemma här i lokalen.