Ännu en vår

Min äldste son är hemma. Ville egentligen bara komma ut. Vandra där det är lugnt samt tjatter- och flams fritt. Hade med långa telet min ingenting från bilen längs gärdena. Varken fåglar eller rådjur. Gården som ligger inne på reservatsområdet är privatägd. Respektera "hemfrids zonen". Ja, det är väl inga problem med det precis. 

Varje gång jag ser torpet tänker jag samma sak. Så här skulle jag vilja bo. När gränsen mellan mig och den mark jag äger och sköter är utsuddad. När jag inte ens själv vet vad jag börjar och slutar i relation till var jorden jag sköter gör det. När man tom hör ihop med namnet på fastigheten. Lars-Gunnar på Torpfallet... typ. Ja, det hade varit något det. Men... det blev aldrig så

Vi möter en som är på väg tillbaka till parkeringsplatsen. Långt vitt tele. Har antagligen varit här sedan solen gick upp. Såg en råbock men som sprang iväg när han försiktigt höjde upp kameran. Ja, så är det ofta. Nästan men bara nästan. Just känslan att det till 99% blir en kanonbild detta men så skiter det sig ändå den allra sista 100 delen. 

Vi brukar gå hit ut. Kommer att växa många blommor här vad det lider. Tjärblomster bl a i mängder. En fin plats. Vi satt länge min son och jag och pratade om allt möjligt. Solen som värmer. Känner den igenom tröjan på ryggen. Sonen kisar

Många blåsippor. Ovanligt många för att vara i Värmland. Vitsipporna kommer också men det är nog bara början för dem. Alla dessa minnen genom livet som är förknippade med just dem. Tidsmässiga med stenkulorna på skolgården. Den lilla vasen med nyss plockade vitsippor på katedern till fröken. Flickorna som vill göra sin fröken glad. När man tom själv plockade till mor. Vet fortfarande precis hur den känns när man knipsar av den med naglen.

En barndoms plats längs Klarälven där flera tusen kvadratmeter i sluttningen ned var täckt. Blommorna som skapade så många förhoppningar inför sommaren, sommarlovet och livet.