MikSwe Photography

Berättelser från mina fotoutflykter och ibland lite inspirationstips.

Skottland 2017

I somras kände vi ett behov av att åka till någon annan plats än Norge, som vi ju har besökt varje år sedan jättelängesedan. Vi behövde lite omväxling från samma fantastiska natur och hänförande vyer så vi bestämde oss för att utforska Skottland istället. Lite sena i planeringen så blev researchen lidande, men vi kom fram till en resplan som omfattade både museer, slott, vildmark och shopping.


Redan efter en timmes färd, efter att vi lämnat flygplatsen, insåg vi att det skulle bli ont om tid att uppnå allt det där. Det skulle t.o.m bli ont om tid att hinna få vårt rum innan personalen gick hem. Den tidsberäkning jag gjort utefter värden på gps'en visade sig vara helt felaktig. Skottland har ju precis som Norge en fantastisk natur och en massa hänförande vyer, vilket gör att det blir ett och annat stopp på vägen.


Men det var inte det som krånglade till det. Istället var det vägarna. Om man tittar på en GPS så får man en beräknad körtid som är helt åt skogen mot hur det blir i verkligheten. Men det är ju samma i Norge tänker du. Jo men här är hastighetsbegränsningen ca 97 km/h och inte 80 som det är i Norge så felet blir ännu större. I verkligheten så kanske man kör i snitt max 50, lite beroende på trafiken, vilket gör att man får riktiga glädjetider från gps'en som räknat ut en helt annan snittid på sträckan.


Bara att köra i Skottland ter sig först som ett äventyr i sig. Vägarna saknar inte bara vägren utan körfälten är dessutom smalare än man kan förvänta sig av en väg med en hastighetsgräns på strax under 100 km/h. Det är inte för inte som det står SLOW innan många kurvor då kurvorna ofta nyper hårdare än på en liknande väg i tex Sverige eller Norge. Sikten är dessutom ofta skymd. Minsta lilla lastbil/husbil/traktor/mm drar ner tempot ytterligare och när det är fritt så kör lokalbefolkningen som bara den. För en annan som precis satt sig  på fel plats i bilen, att försöka hänga med i det tempot... ja vi kan väl bara säga att det var en utmaning. Hur folk dessutom vågar cykla på dessa vägar är ett stort mysterium.


Glencoe passerades i rasande fart och bristen på bra ställen att hinna köra av bidrog till att minimera antalet vackra vyer på minneskortet. Man kan säga att jag missade den upplevelsen naturen helt. De avfarter som fanns dök helt oannonserat upp och när jag fick syn på dem så var trafiken bakom för nära och farten för hög. När jag väl hittat en plats att köra av på, så gällde det att hitta bra fotovinklar på den platsen. Jag tröstade mig med att detta ju var en rundresa i första hand och inte en dedikerad fotoresa.


Vår första bas utgjordes av ett rum i ett elevhotell i Fort William. Det är en stad som påminner mycket om Åre med alla sina vandrare, mountainbikers och klättrare. Jag tror vi såg fem eller sex sportaffärer bara på gågatan. Gatupratarna fanns det också gott om och det fanns en ton i hur man uttryckte sig som jag gillade.



Första utflykten från Fort William gick till Isle of Skye. En ca sju timmars rundtur enligt gps'en, så det skulle bli en liten dagstur med andra ord (trodde vi iaf).

På vägen dit så körde vi förbi the Commando Memorial. Jag gillar verkligen den här traditionen, som jag även sett i USA, med att göra naturtrogna statyer och minnesmärken. Platsen är verkligen väl vald för man känner sig ödmjuk och liten i förhållande till statyn och omgivningen, vilket underlättar stämningen för de som kommer dit med kransar och blommor.


Nästa anhalt blev att köra småvägarna upp längs Isle of Skye till Old Man of Storr. En stor monolit som pekar rakt upp mot himlen. Vädret var skiftande, om man uttrycker det milt, men för landskapsfotografering så föredrar jag det före klarblå himmel. Men det gjorde också att ljuset skiftade hela tiden när molnen sprack upp för en kort stund.


Klippan är en naturlig turistpunkt men man måste vandra upp ca 400m upp på berget så jag beslöt att utnyttja de som redan gått upp för att få nåt som gav lite proportioner till klippan. Du ser dem som små prickar till vänster om klippans fot.


Den väg vi slagit in på leder nästan runt hela ön men efter ett tag insåg vi att vi inte hade så mycket tid kvar om vi inte skulle köra hela natten, så stoppen blev färre och kortare allt efter som. Ett beslut som underlättades av den mycket kraftiga vinden som om det inte hade funnits ett stabilt stålräcke här vid Kilt Rock så hade både jag och kameran blåst av kanten.


Till slut fick vi strunta i den västra delen av ön och i stället sätta fart hemåt. Vi hann iaf stanna till vid ett slott på vägen. När vi kört förbi Eilean Donan Castle på förmiddagen så var ljuset rätt tråkigt, men nu på eftermiddagen så bröt solskenet precis igenom det tjocka molntäcket och strålade dramatiskt över slottet.


Väl hemma igen efter dryga tretton timmars(!) bilåkande satte vi oss ned och gjorde om hela resrutten. Boendet var redan bokat så vi fick göra det bästa av det hela. Man kan säga att vi sparade en del resmål till nästa gång ;-) En erfarenhet är att boka boenden mera utspritt längs resvägen istället för centralt, som vi nu tvingades till pga sen bokning. De flesta B&B som vi såg längs vägen var dessutom fullbokade när vi körde förbi så att chansa kan ju gå, men risken är att man inte hittar nåt trevligt boende alls. På öarna så rör sig turisterna som en lång kolonn eftersom det är få vägar och man turas om att stanna på de olika rastplatserna för att ta bilder. Trycket på de lokala boendena under turistsäsongen är ganska högt.

Nästa morgon utanför hotellet hördes ett ånglok mödosamt tuffa igång. Snabbt ut för att kolla och mycket riktigt var det the Jacobite, ett världsberömt lokomotiv. Den fanns med på vår lista och exakt plats var den skulle beskådas var också bestämd. Det blev dock en överraskning att den startade 100 m från vårt hotell.


Platsen dit vi begav oss för att se det ute på spåret var naturligtvis Glenfinnan. Utsikten från den närbelägna kullen är riktigt vacker.


Både loket och viadukten vid Glenfinnan är kända från Harry Potter filmerna så det var ingen överraskning att vi inte skulle vara ensamma på plats. Det var folk från hela världen där. Man var ute i god tid för att få just den där vinkeln som man såg framför sitt inre eller som man missade förra gången.


Tåget kör den här sträckan 1 - 2 gånger per dag lite beroende på om det är låg eller högsäsong. Väntan blir mer och mer spänd ju närmare passagen blir. Några lämnade platsen i tro på att de missat passagen. Vi ser att de precis ska försvinna ur sikte när någon ropar högt till dem. Långt borta i horisonten ser vi de första små molnen av ånga och sot över trädtopparna. De två sätter full fart och springer så fort de orkar för att hinna upp igen, men det är precis att de når foten av viadukten när tåget kommer.


Jag hade totalt missbedömt hur litet tåget är i förhållande till bron när jag valde plats men är ändå rätt nöjd med bilderna på detta andra försök. Det första försöket missade jag helt eftersom restiden på Isle of Skye drog ut på tiden.
Här är en kort snutt från när tåget kör förbi.

Dagarna förflöt med besök på vanliga turistmål, destillerier och shoppingställen. Vi stod en kväll och väntade på jagande delfiner strax utanför Inverness, men vinden drog rätt igenom kläderna och småduggandet gjorde inte saken bättre så det får också bli nästa gång.

Innan vi åkte tillbaka till Edinburgh så gjorde vi en avstickare till Findhorn Valley. En liten slingrande asfaltsväg in bland gröna kullar. Nästan längst in stannade vi och njöt av det storslagna landskapet. Nåt som faktiskt skiljer Skottland från Norge är de helt gröna kullarna. Bristen på berg i dagen gör att man lätt får upplevelsen av att kullarna är små men de är rätt rejäla när man ser de små husen som finns längst ner vid foten.


Alla har säkert hört och sett om kronhjortarna i Skottland. Jag hade ju givetvis en förhoppning om att få se några. Man kunde se små skogsområden inhägnade med viltstängsel och ett tag trodde jag att det inte fanns några frigående hjortar. Men så gick det upp ett ljus; stängslet var inte till för att hålla hjortarna inspärrade utan för att skydda skogarna. Kronhjorten är tydligen en orsak till att skogen sakta försvinner (källa lokalbefolkning). Det har funderats på att plantera in varg och lodjur här, man har bla varit i kontakt med experter i Sverige i ämnet, men (precis som i Norge) man har en välutvecklad fårindustri med frigående får som givetvis skulle hamna i konflikt med ev inplanterade rovdjur. Nåt som lokalbefolkningen knappast ställer sig positivt till.
Långt uppe på en topp kunde jag iaf skymta en flock med kronhjort, kan du se den så behöver du definitivt inga glasögon. Tips: leta i de fyrkantiga små fälten :-).


Tillbaka i Edinburgh så släppte vädret alla spärrar. Den här sista dagen vräkte det ner samtidigt som ett besök på Edinburgh castle var inplanerat. På väg dit passerade vi gamla stan med alla sina gamla fasader och smala gränder. Kameran fick ständigt vatten på linsen men jag tyckte det bara förstärkte hur mycket det regnade.


Skottland känns lite som en enda stor turistort. Vart vi än kom så var det turistbussar och turister. Edinburgh är inget undantag även om det är många fler vanliga människor där. På väg till slottet  såg man samlingar av dyblöta turister som försökte undkomma regnet.


Det var trots vädret en hel del, inkl oss då, som trotsade vädrets makter och tog sig upp till slottet. Vi trodde först att det inte skulle vara så många, men det var rätt mycket folk ändå som tog sig en tur i det kanske typiska skotska vädret. Troligen är detta stället helt packat med folk vid fint väder.


Regnet fortsatte att vräka ner, dagvattenbrunnarna uppe i slottet var överfulla och personalen fick kontinuerligt gå runt och rensa brunnarna.


Till alla platser som ledde in till något intressant (eller bara till inomhus) var köerna långa. Kom man väl in så översköljdes man av varm och fuktig luft. Ventilationssystemen klarade inte av att göra sig av med det så det var som att kliva in i en ångbastu och en smått klaustrofobisk känsla smög sig på oss. De små souvenirshopparna var överfulla av folk som egentligen inte ville handla utan bara ville komma undan regnet. Mängden blöta persedlar som togs med in i butikerna gjorde att golven var dyblöta. Personalen såg plågade ut och man tittade strängt på alla som bara tog en paus från regnet.


Utomhus så slet folk med sina paraplyer och regnponchos. Regnponchons måste vara bland det sämsta att ha när det blåser från alla håll. Men även paraplyer har en bristningsgräns i stark vind.


Även om utsikten från slottet var fin med alla gamla byggnader, så gjorde nog vädret besöket mer minnesvärt.


Som tur var så hade jag haft med mig kameran ute på stan kvällen innan, när solen gick ner. Den för övrigt helt gråmulna himlen hade en liten rand  längst ut  vid horisonten och för ett par minuter så bröt solen igenom och förgyllde slottet innan den sjönk ner bakom horisonten och det blev mörkt igen.


Många erfarenheter drogs av denna första vecka i Skottland. Erfarenheter som jag kommer att använda nästa gång jag åker hit, för det ska bli flera resor till denna landsända.
Förhoppningsvis är vädret liiite bättre nästa gång och då kommer jag att fokusera mer på landskap och djurliv än på blöta turister och roliga skyltar :-)

Kommentera gärna med andra utflyktsmål i Skottland kopplat till natur och djurliv.

Mer av mig här:

Hemsida

Facebook

Postat 2017-11-18 09:56 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Skogen 2017

Det är inte lätt att vara naturfotograf sa jag till mig själv.

Allt slit med att hinna fram i tid för att få den där bilden var bortkastat. Här stod jag nu, snopen, kall och blöt, blickande runt på den tomma mossen. Allt hade blivit tyst och mitt motiv hade lämnat scenen samtidigt som regnet hade avtagit lika hastigt som det börjat. Jag kollade om kameran fortfarande fungerade.

För en minut sedan blev det förutom ljudet av regnet som vräkte ner, alldeles tyst på mossen.

För två minuter sedan tappade jag mitt motiv ur sikte men jag kunde tydligt höra ljuden som sa att det fanns kvar i närheten.

För fem minuter sedan försökte jag göra mig så liten som möjligt under en tanig liten tall allt medan regnet med stora kalla droppar vräkte ner. I ett tafatt försök att skydda min kamera försökte jag hålla kameran tätt intill mig och under min framåtlutande kropp.

För sex minuter sedan kom de första dropparna och jag tvekade mellan att fortsätta smyga mig framåt eller ta skydd. Jag valde det förstnämnda samtidigt som jag förbannade mig själv att inte tagit med mig jackan.

För åtta minuter sedan kastade jag mig ur bilen och med kameran slängd över axeln tog jag långa men tysta kliv över ett litet sumpigt hygge för att hinna fånga en bild. Ljuden från mossen hördes tydligt men jag kunde inte avgöra exakt vad det var som var på gång. I min brådska noterade jag inte de mörka moln som hastigt börjat samla sig över mig.

För tio minuter sedan såg jag en bredvingad brun fågel svepa ner över mossen. Skymd mellan träden såg jag det som antingen kunde vara en örn eller en annan stor rovfågel. På låg höjd flög den fram och tillbaka över mossen och det lilla tjärn som fanns där. Här fanns definitivt ett motiv att fotografera.

För tolv minuter sedan så körde jag planlöst fram längs en liten grusväg djupt inne i skogen. Solen sken från en klarblå himmel och vårvärmen tryckte på. Mina ögon spanade över den omgivande terrängen i jakt på något att fota. Jag var upprymd efter att nyss fotat ett par älgar som vandrat över ett hygge.


För femton minuter sedan sken solen och allt var gott. Platsen de valt för ett tag sedan var verkligen perfekt och med den värmande vårsolen kunde livet inte vara mycket bättre.

För tolv minuter sedan blev de upptäckta. Attackerna satte in omedelbart. Först i skenanfall, men efter ett tag så kom angriparen närmare och närmare.

För tio minuter sedan försvarade de sitt hem. De höll sig tätt ihop och trumpetade högt varje gång de blev anfallna.

För åtta minuter sedan blev de separerade. Desperationen spred sig och de kunde inte samordna sitt försvar. Som om naturen kände vad som var på gång och inte kunde med att låta solen lysa klart, samlade sig mörka moln på himlen.

För fem minuter sedan drog de sig tillbaka, lämnade platsen för attackerna för att rädda sina egna liv. Hjälplösa såg de hur angriparen cirklade över deras hem som låg försvarslöst, både mot mot angriparen och det iskalla regnet som nu vräkte ner.

För fyra minuter sedan slog sig kärrhöken ner i deras bo och försåg sig med det som gick att äta. De båda gräsänderna skrek i högan sky men insåg snart att protester inte hjälpte och skriken övergick i gnyenden.

För en minut sedan simmade honan tyst bort till boet och gick runt bland spillrorna. Hanen höll sig fortfarande på lite avstånd men båda insåg att allt var slagit i spillror och att det inte fanns mer att hämta på denna plats. Med en sista blick på det som nyss var ett paradis lämnade gräsandsparet mossen.

Himlens tårar tog slut. Alla deltagarna var borta, av fighten fanns inget kvar. Endast den lilla mosskullen stod där som ett tyst vittnesmål men jag visste, att redan när jag vände mig om och gick tillbaka till bilen så skulle naturen redan glömt vad som hänt. Så jag lyfte kameran och tog en bild samtidigt som jag tänkte att nån måste komma ihåg detta.

Jag insåg att livet som naturfotograf egentligen inte var så svårt utan tvärtom, det var priviligierat.

Postat 2017-11-05 10:08 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Florida 2016:3

När jag åkt till Florida så har jag haft en ganska god uppfattning om vad jag kommer att se och det brukar vara mycket fåglar och alligatorer. Men det som lockar mest är de där oväntade mötena som man hoppas på men som sällan inträffar. Ibland finns de inte ens i tankevärlden utan när de sker så blir jag helt överraskad. Det är ju kul när så sker men det kan också innebära att jag inte är förberedd att fotografera just det jag ser. Vilket fall så hade jag ett par sådana möten på den här resan.

Vid ett besök i Wakodahatchee, som är en del i ett vattenreningsverk, strosar jag sakta och spanar efter motiv. När jag passerar ett par som står och pratar så snappar jag upp meningen "jag såg den direkt". Detta väckte ju min nyfikenhet och lite diskret stannar jag till och kikar i samma riktning som de gjorde. De tittade på en busksamling ute i vattnet där det häckar diverse fåglar och det var ju ingen direkt överraskning. Så det måste vara nåt annat. Metodiskt började jag söka av buskarna efter nåt annat, nåt nytt. Plötsligt såg jag den. Väl kamoflerad men öppet satt den helt stilla i buskarna.


Jag hade sett leguaner ett år tidigare men på en helt annan plats, vid en av Floridas många kanaler betydligt längre söderut. Då kunde jag inte stanna utan var tvungen att fortsätta köra, vilket alltid legat och gnagt lite. Nu satt det alltså en mitt framför ögonen på mig. En tanke dök upp hos mig: finns det en så finns det flera. Det var med nya ögon jag gick samma runda igen och mycket riktigt, det fanns flera.


Hur jag kunde missat dessa när jag precis innan hade gått förbi samma plats är obegripligt. Men hjärnan funkar ju så att den filtrerar bort saker den inte tycker sig behöva meddela ägaren. I min hjärna ska leguaner befinna sig längs vattenkanalerna och inte uppe i träden.


Ett annat sådant möte var när jag körde på en mindre väg i utkanten av Everglades. En bit fram på den raka vägen låg det en grov gren. Jag sänkte farten för att inte skada bilen men när jag kom nära så rörde grenen på sig. Snabbt stannade jag till bilen och som tur var hade jag kameran liggande i sätet bredvid.


En vattenmockasin tänkte passera vägen när jag kom. När jag klev ur och lade mig på vägen så reste den på huvudet för att utvärdera om jag var ett hot eller inte.


Så där låg vi och stirrade på varandra tills den sakta och säker på att jag inte var ett hot, ringlade sig över vägen och in i träsket igen. Jag kunde nöjd över bilderna, och att det inte var en så trafikerad väg,  köra vidare.


Tidigare samma dag så hade jag stannat till vid en stig som ledde in i träsket. Det var en plats som låg rätt utifrån min resplan, men som jag inte hade besökt tidigare. Därför hade jag inte heller riktigt koll på vad jag skulle kunna se. När jag läst om det så fanns det möjlighet att se allt från alligatorer till fåglar. En person hade t.o.m filmat en panter längs denna stig så mina sinnen var på helspänn. En bit in på stigen så blinkar det till i ögonvrån. Men när jag kikade åt det hållet såg jag ingenting. Det tog en liten stund innan mina ögon hittade rätt.


En liten brun anole satt på trädet och stirrade på mig. Det är alltid lite rörigt i träsken så jag försökte hitta en annan vinkel för att framhäva motivet.


Men vad var det som hade blinkat till innan, var det verkligen den här lilla ödlan? Det tog en minut så kom svaret.


Tyvärr hade jag bara med mig ett objektiv med en ganska lång närgräns så jag kunde inte få några bra närbilder, men nu finns de bilderna med på min önskelista om jag kommer hit igen.

När jag gick tillbaka så såg jag en rörelse i vattnet. Hade först lite problem att lokalisera vad som orsakade att det annars helt stilla vattnet rörde på sig. Men till slut så upptäcket jag vad det var.
Det var en orm som kommit simmande mot mig.


Den här ormen var betydligt skyggare än vattenmockasinen. Jag kan ha helt fel men nåt som jag lagt märke till är att giftiga ormar inte är så skygga utan stannar kvar om man kommer nära. De som inte är så giftiga däremot har en tendens att smyga undan eller gömma sig. Den här såg ut att vara den senare sorten. Den lät kroppen sakta sjunka ner i vattnet när jag kom närmare, för att till slut glida iväg åt ett annat håll. Tyvärr har jag inte lyckats artbestämma ännu, men jag tror det är en banded water snake vilket skulle kunna motsvara en snok.


Ibland händer det att andra djur kan överraska en med sin närvaro. Jag berättade ju i ett tidigare inlägg om mitt möte med en rödlo. I och för sig lite förväntat, men just där och då oväntat. Ett annat överraskande möte var när jag körde på den slingrande vägen i Ding Darling. Sakta glider jag runt med rutorna öppna och kameran lättillgänglig i passagerarsätet när en mörk skugga rör sig i diket och upp på vägen.


Nu är jag ju redan mentalt beredd på att nåt kan dyka upp så jag är ute ur bilen på 2-3 sekunder och börjar fota uttern när den går äver vägen. Så stannar den till och ruskar bort vatten ur pälsen innan den går ner i diket på andra sidan.


Ett möte som det här kanske varar i 30-40 sekunder innan det är över. Tack vare att jag var beredd, både mentalt och med kameran, så hann jag få några bilder. Men när jag ställer mig upp för att sätta mig i bilen igen så prasslar det i gräset vid sidan av vägen och ett ansikte sticker upp och tittar nyfiket på mig.


Lika fort som den dök upp är uttern borta. Den här typen av möten sätter sig ofta djupare i minnet än de förväntade. Ibland så sker det överraskande mötet först när man ser bilderna i datorn. Så jag avslutar Florida-bloggarna med en liten, liten selfie.




Mer om mina besök på Ding Darling kan du läsa om här.

Mer om Wakodahatchee hittar du här.

Min websida hittar du här.

Vill du har mer uppdaterat material pröva här.

Postat 2017-10-27 10:55 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Florida 2016:2

Venice rookery är en liten vattenfylld håla på ca 75x75 m beläget i ett litet grönområde mitt ibland villor och vägar. Vad är det då som lockar folk hit kan man undra.
Jo, i denna vattenfyllda håla så finns det en liten bevuxen ö och denna ö utgör häckningsplats för flera olika fåglar. Tack vare att det omgivnade vattnet inte är så brett så kommer man väldigt nära utan att störa. Buskarna är inte mycket högre än att man nästan är i ögonhöjd med det som händer där. Eftersom jag var där i december så var det inte full aktivitet och överlag så verkade all häckningsaktivitet komma igång sent 2016, men det var tillräckligt för att kunna följa förberedelserna på nära håll. Så låt mig få visa hur en dag i en bobyggande hägers liv kan se ut.

Det ska samlas in pinnar och kvistar till boet. Oftast innebär det att hägern får flyga iväg för att bryta av lämpliga kvistar från träd eller buskar i omgivningen. Markliggande kvistar duger inte. Det ska vara färskvaror till bobygget.

Kvistarna ska flygas tillbaka till boet och jag kan tänka mig att det inte är helt enkelt att flyga med en rejäl kvist i näbben. Att få färdigheten till att balansera kvisten innan man flyger iväg och sedan kompensera för vindmotstånd mm tar nog en stund att lära sig.


Sedan ska kvistarna med stor omsorg petas på plats så att boet blir stabilt. Fråga mig inte hur de lär sig denna byggnadskonst men jag antar att det är sådan information som sprids genom arv. Om jag har fattat det rätt så bygger hannarna bara grunden. Senare när en hona kommit på plats så lämnas pinnarna över till henne så det är nog där skickligheten sitter.


Det finns de hannar som kanske inte är så bra på att bygga (eller bara lata) och gärna vill ta över ett halvfärdigt bo och då gäller det att sjasa undan dessa genom skräckinjagande poser, läten och utfall.

Efter en hård dags arbete så är det dags att tänka på hur man ska locka dit någon lämplig hona. Först måste man ju göra sig fin och putsa hela fjäder dräkten.


När så man ser ren och fin ut, gäller det att hitta den där posen som visar hur vacker och lämplig man är som partner. Hela lockproceduren är ett antal noga specificerade rörelser och ljud som bland annat inkluderar klapprande näbbar och som brukar avslutas med en högrest position. Vem kan motstå denna ståtliga hane?


Så där håller det på och med närheten till havet så kan solen hjälpa till med lite stämning innan det blir mörkt och tyst på kolonin.


Men inget paradis utan en orm som i detta fall utgörs av alligatorer som patrullerar vattnet under träden. Inget läge för ett kvällsdopp med andra ord.



Se min hemsida för fler bilder www.mikswephotography.com

Postat 2017-10-21 09:29 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Florida 2016:1

Jag har tidigare skrivit om mina fotoresor i Florida och här kommer en berättelse till. Det blev som vanligt en fullspäckad rundresa där foto stod högst på dagordningen. Varje dag såg ut ungefär på samma sätt:
Upp tidigt, fota tills det blev för ljust, käka frukost, åka till nästa plats (eller återvända till samma plats som på morgonen) för att fota när ljuset blev lite mindre intensivt för att på kvällen leta upp någonstans att äta middag för att till sist, dödstrött ta backup på bilderna innan det var dags att sova ett par timmar. Nu är ju detta inget jag klagar över, då det är en förmån att få kunna ha det på det viset.

Min resa denna gång började väster om Orlando. Senast jag beskrev mitt besök på Circle B Bar Nature Reserve så hade jag ganska ont om tid. Stället var nytt för mig då och jag hade egentligen inga förväntningar. Efter att spenderat en dag där 2015 så bestämde jag mig för att om jag hade chansen så skulle jag återvända. Du kan läsa om det här.

Chansen dök upp i december 2016. Vädret var varmt och solen sken. Som vanligt gäller det att vara ute tidigt så jag anlände precis i tid till att området öppnade. Redan vid visitors centre så mötte jag mitt första objekt. Armadillon, som jag tror kallas niobandad bälta på svenska, hade jag bara som hastigast sett en gång tidigare fast då på en annan plats. Nu smög den omkring på gräsmattan utanför visitors centre. När jag såg hur den bökade runt i jorden så förstod jag de små hål jag tidigare sett runt omkring stigarna. När den borrar ner sin spetsiga nos i jorden på jakt efter mat så lämnar den perfekta koniskt hål efter sig.


De för Florida vanliga fåglarna fanns givetvis där och den första fågel jag sprang på var den här gynnaren.


Det är kanske lite lättare att känna igen den trefärgade hägern i profil


Circle B är ett ganska stort område med flera olika naturtyper, allt från öppen terräng till träsk och skog. Med värmen och vikten av kamerautrustningen så blir det lite tyngre än vanligt att röra sig. Vissa partier ligger i skuggan av de stora träden och möjliggör att fota även när solen är lite starkare. Den här grönryggiga hägern väntade tålmodigt på att något skulle röra sig nära ytan. De är mästare på att stå still långa stunder och rör sig så sakta att man knappt uppfattar rörelsen


Circle B är också känt för att husera en riktig bjässe till alligator som bla går under smeknamnet Old Humpback. Jag hade möjligheten att fota den när den låg och solade en morgon. Valde att fota den rätt tight för att försöka visa hur kraftig den är och pga det starka ljuset så valde jag att göra den i svartvitt:


2015 så missade jag precis ett möte med en Bobcat, eller Rödlo som den heter på svenska. Jag hade då mött flera personer som upphetsat hade berättat om och visat bilder på deras möte med denna vilda katt. Hoppet om att få en ny chans detta år motiverade mig till att vara ute och vandra runt på stigarna även under den hetaste delen av dagen. Men efter en heldag utan mat i solen så var jag helt färdig och gick till bilen för att åka hem. Trött och hungrig satt jag i bilen och kände mig besviken när jag fick syn på en oöppnad popcornpåse och lite chokoladgodis jag köpt dagen innan. Det skadar ju aldrig att ha lite reservproviant i bilen fall blodsockret skulle sjunka, särskilt om man som jag reser ensam. Jag slukade allt i ett nafs och efter att vätskat upp mig ordentlig med vatten kände jag mig tillräckligt pigg för att göra ett försök till.

Solen var på väg ner och jag hade bara nån timme kvar innan området stängde. Stärkt av att hungerkänslan försvunnit och piggare av att få lite socker och vätska stegade jag ut igen. Efter en dryg halvtimmes promenad så får jag syn på en skugglik figur långt borta på stigen.


Funderade snabbt över mina alternativ: stanna kvar och fota på långt håll med lite detaljer eller smyga närmare med risk att den sprang iväg. När jag stod där och funderade så tar rödlon ett par steg i min riktning. Jag fattade en snabbt beslut att stanna kvar och för att inte skrämma den så la jag mig ner på marken. Lite osäkert för jag var ensam och ingen som kunde varna mig ifall nåt farligt, som en orm eller en alligator skulle dyka upp på stigen. Men vad är sannolikheten att det skulle hända just nu???

Den fortsatte att sakta gå mot mitt håll, men så fick den plötsligt syn på mig och stannade till. Fundersam satte den sig ner för att studera mig noga.


Till slut så beslöt den sig för att jag inte var farlig och jag hoppades att den inte skulle tycka jag så aptitlig ut heller. Sakta tassade den närmare, fokus skiftande mellan mig och de eventuella byten som fanns bredvid stigen.


Till slut kom den till närgränsen på mitt tele och jag förbannade mig själv att jag inte tagit fram min pocketkamera i tid. Skulle jag försöka nu när den var så nära skulle jag bara skrämma bort den.


Så på en knapp meters håll passerade den mig tyst och fortsatte sedan på stigen bakom mig.


Överlycklig över hur detta möte utvecklade sig följde jag efter den ett par hundra meter innan den beslöt sig för att hoppa ner från stigen och in i träsket och bara försvann. Trots att jag var framme på platsen inom 30 sekunder och det var relativt öppet så var den som uppslukad. Minnet sitter fortfarande starkt och när jag kikar på bilderna så njuter jag av detta underbara första möte. Förhoppningsvis var det inte det sista.

Mer om Circle B Bar finns här.

Flera av mina bilder finns på min hemsida www.mikswephotography.com












Postat 2017-10-14 19:33 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
1 2 3 ... 21 Nästa