Florida 2016:3

När jag åkt till Florida så har jag haft en ganska god uppfattning om vad jag kommer att se och det brukar vara mycket fåglar och alligatorer. Men det som lockar mest är de där oväntade mötena som man hoppas på men som sällan inträffar. Ibland finns de inte ens i tankevärlden utan när de sker så blir jag helt överraskad. Det är ju kul när så sker men det kan också innebära att jag inte är förberedd att fotografera just det jag ser. Vilket fall så hade jag ett par sådana möten på den här resan.

Vid ett besök i Wakodahatchee, som är en del i ett vattenreningsverk, strosar jag sakta och spanar efter motiv. När jag passerar ett par som står och pratar så snappar jag upp meningen "jag såg den direkt". Detta väckte ju min nyfikenhet och lite diskret stannar jag till och kikar i samma riktning som de gjorde. De tittade på en busksamling ute i vattnet där det häckar diverse fåglar och det var ju ingen direkt överraskning. Så det måste vara nåt annat. Metodiskt började jag söka av buskarna efter nåt annat, nåt nytt. Plötsligt såg jag den. Väl kamoflerad men öppet satt den helt stilla i buskarna.


Jag hade sett leguaner ett år tidigare men på en helt annan plats, vid en av Floridas många kanaler betydligt längre söderut. Då kunde jag inte stanna utan var tvungen att fortsätta köra, vilket alltid legat och gnagt lite. Nu satt det alltså en mitt framför ögonen på mig. En tanke dök upp hos mig: finns det en så finns det flera. Det var med nya ögon jag gick samma runda igen och mycket riktigt, det fanns flera.


Hur jag kunde missat dessa när jag precis innan hade gått förbi samma plats är obegripligt. Men hjärnan funkar ju så att den filtrerar bort saker den inte tycker sig behöva meddela ägaren. I min hjärna ska leguaner befinna sig längs vattenkanalerna och inte uppe i träden.


Ett annat sådant möte var när jag körde på en mindre väg i utkanten av Everglades. En bit fram på den raka vägen låg det en grov gren. Jag sänkte farten för att inte skada bilen men när jag kom nära så rörde grenen på sig. Snabbt stannade jag till bilen och som tur var hade jag kameran liggande i sätet bredvid.


En vattenmockasin tänkte passera vägen när jag kom. När jag klev ur och lade mig på vägen så reste den på huvudet för att utvärdera om jag var ett hot eller inte.


Så där låg vi och stirrade på varandra tills den sakta och säker på att jag inte var ett hot, ringlade sig över vägen och in i träsket igen. Jag kunde nöjd över bilderna, och att det inte var en så trafikerad väg,  köra vidare.


Tidigare samma dag så hade jag stannat till vid en stig som ledde in i träsket. Det var en plats som låg rätt utifrån min resplan, men som jag inte hade besökt tidigare. Därför hade jag inte heller riktigt koll på vad jag skulle kunna se. När jag läst om det så fanns det möjlighet att se allt från alligatorer till fåglar. En person hade t.o.m filmat en panter längs denna stig så mina sinnen var på helspänn. En bit in på stigen så blinkar det till i ögonvrån. Men när jag kikade åt det hållet såg jag ingenting. Det tog en liten stund innan mina ögon hittade rätt.


En liten brun anole satt på trädet och stirrade på mig. Det är alltid lite rörigt i träsken så jag försökte hitta en annan vinkel för att framhäva motivet.


Men vad var det som hade blinkat till innan, var det verkligen den här lilla ödlan? Det tog en minut så kom svaret.


Tyvärr hade jag bara med mig ett objektiv med en ganska lång närgräns så jag kunde inte få några bra närbilder, men nu finns de bilderna med på min önskelista om jag kommer hit igen.

När jag gick tillbaka så såg jag en rörelse i vattnet. Hade först lite problem att lokalisera vad som orsakade att det annars helt stilla vattnet rörde på sig. Men till slut så upptäcket jag vad det var.
Det var en orm som kommit simmande mot mig.


Den här ormen var betydligt skyggare än vattenmockasinen. Jag kan ha helt fel men nåt som jag lagt märke till är att giftiga ormar inte är så skygga utan stannar kvar om man kommer nära. De som inte är så giftiga däremot har en tendens att smyga undan eller gömma sig. Den här såg ut att vara den senare sorten. Den lät kroppen sakta sjunka ner i vattnet när jag kom närmare, för att till slut glida iväg åt ett annat håll. Tyvärr har jag inte lyckats artbestämma ännu, men jag tror det är en banded water snake vilket skulle kunna motsvara en snok.


Ibland händer det att andra djur kan överraska en med sin närvaro. Jag berättade ju i ett tidigare inlägg om mitt möte med en rödlo. I och för sig lite förväntat, men just där och då oväntat. Ett annat överraskande möte var när jag körde på den slingrande vägen i Ding Darling. Sakta glider jag runt med rutorna öppna och kameran lättillgänglig i passagerarsätet när en mörk skugga rör sig i diket och upp på vägen.


Nu är jag ju redan mentalt beredd på att nåt kan dyka upp så jag är ute ur bilen på 2-3 sekunder och börjar fota uttern när den går äver vägen. Så stannar den till och ruskar bort vatten ur pälsen innan den går ner i diket på andra sidan.


Ett möte som det här kanske varar i 30-40 sekunder innan det är över. Tack vare att jag var beredd, både mentalt och med kameran, så hann jag få några bilder. Men när jag ställer mig upp för att sätta mig i bilen igen så prasslar det i gräset vid sidan av vägen och ett ansikte sticker upp och tittar nyfiket på mig.


Lika fort som den dök upp är uttern borta. Den här typen av möten sätter sig ofta djupare i minnet än de förväntade. Ibland så sker det överraskande mötet först när man ser bilderna i datorn. Så jag avslutar Florida-bloggarna med en liten, liten selfie.




Mer om mina besök på Ding Darling kan du läsa om här.

Mer om Wakodahatchee hittar du här.

Min websida hittar du här.

Vill du har mer uppdaterat material pröva här.

Florida 2016:2

Venice rookery är en liten vattenfylld håla på ca 75x75 m beläget i ett litet grönområde mitt ibland villor och vägar. Vad är det då som lockar folk hit kan man undra.
Jo, i denna vattenfyllda håla så finns det en liten bevuxen ö och denna ö utgör häckningsplats för flera olika fåglar. Tack vare att det omgivnade vattnet inte är så brett så kommer man väldigt nära utan att störa. Buskarna är inte mycket högre än att man nästan är i ögonhöjd med det som händer där. Eftersom jag var där i december så var det inte full aktivitet och överlag så verkade all häckningsaktivitet komma igång sent 2016, men det var tillräckligt för att kunna följa förberedelserna på nära håll. Så låt mig få visa hur en dag i en bobyggande hägers liv kan se ut.

Det ska samlas in pinnar och kvistar till boet. Oftast innebär det att hägern får flyga iväg för att bryta av lämpliga kvistar från träd eller buskar i omgivningen. Markliggande kvistar duger inte. Det ska vara färskvaror till bobygget.

Kvistarna ska flygas tillbaka till boet och jag kan tänka mig att det inte är helt enkelt att flyga med en rejäl kvist i näbben. Att få färdigheten till att balansera kvisten innan man flyger iväg och sedan kompensera för vindmotstånd mm tar nog en stund att lära sig.


Sedan ska kvistarna med stor omsorg petas på plats så att boet blir stabilt. Fråga mig inte hur de lär sig denna byggnadskonst men jag antar att det är sådan information som sprids genom arv. Om jag har fattat det rätt så bygger hannarna bara grunden. Senare när en hona kommit på plats så lämnas pinnarna över till henne så det är nog där skickligheten sitter.


Det finns de hannar som kanske inte är så bra på att bygga (eller bara lata) och gärna vill ta över ett halvfärdigt bo och då gäller det att sjasa undan dessa genom skräckinjagande poser, läten och utfall.

Efter en hård dags arbete så är det dags att tänka på hur man ska locka dit någon lämplig hona. Först måste man ju göra sig fin och putsa hela fjäder dräkten.


När så man ser ren och fin ut, gäller det att hitta den där posen som visar hur vacker och lämplig man är som partner. Hela lockproceduren är ett antal noga specificerade rörelser och ljud som bland annat inkluderar klapprande näbbar och som brukar avslutas med en högrest position. Vem kan motstå denna ståtliga hane?


Så där håller det på och med närheten till havet så kan solen hjälpa till med lite stämning innan det blir mörkt och tyst på kolonin.


Men inget paradis utan en orm som i detta fall utgörs av alligatorer som patrullerar vattnet under träden. Inget läge för ett kvällsdopp med andra ord.

Se min hemsida för fler bilder www.mikswephotography.com

Florida 2016:1

Jag har tidigare skrivit om mina fotoresor i Florida och här kommer en berättelse till. Det blev som vanligt en fullspäckad rundresa där foto stod högst på dagordningen. Varje dag såg ut ungefär på samma sätt:
Upp tidigt, fota tills det blev för ljust, käka frukost, åka till nästa plats (eller återvända till samma plats som på morgonen) för att fota när ljuset blev lite mindre intensivt för att på kvällen leta upp någonstans att äta middag för att till sist, dödstrött ta backup på bilderna innan det var dags att sova ett par timmar. Nu är ju detta inget jag klagar över, då det är en förmån att få kunna ha det på det viset.

Min resa denna gång började väster om Orlando. Senast jag beskrev mitt besök på Circle B Bar Nature Reserve så hade jag ganska ont om tid. Stället var nytt för mig då och jag hade egentligen inga förväntningar. Efter att spenderat en dag där 2015 så bestämde jag mig för att om jag hade chansen så skulle jag återvända. Du kan läsa om det här.

Chansen dök upp i december 2016. Vädret var varmt och solen sken. Som vanligt gäller det att vara ute tidigt så jag anlände precis i tid till att området öppnade. Redan vid visitors centre så mötte jag mitt första objekt. Armadillon, som jag tror kallas niobandad bälta på svenska, hade jag bara som hastigast sett en gång tidigare fast då på en annan plats. Nu smög den omkring på gräsmattan utanför visitors centre. När jag såg hur den bökade runt i jorden så förstod jag de små hål jag tidigare sett runt omkring stigarna. När den borrar ner sin spetsiga nos i jorden på jakt efter mat så lämnar den perfekta koniskt hål efter sig.


De för Florida vanliga fåglarna fanns givetvis där och den första fågel jag sprang på var den här gynnaren.


Det är kanske lite lättare att känna igen den trefärgade hägern i profil


Circle B är ett ganska stort område med flera olika naturtyper, allt från öppen terräng till träsk och skog. Med värmen och vikten av kamerautrustningen så blir det lite tyngre än vanligt att röra sig. Vissa partier ligger i skuggan av de stora träden och möjliggör att fota även när solen är lite starkare. Den här grönryggiga hägern väntade tålmodigt på att något skulle röra sig nära ytan. De är mästare på att stå still långa stunder och rör sig så sakta att man knappt uppfattar rörelsen


Circle B är också känt för att husera en riktig bjässe till alligator som bla går under smeknamnet Old Humpback. Jag hade möjligheten att fota den när den låg och solade en morgon. Valde att fota den rätt tight för att försöka visa hur kraftig den är och pga det starka ljuset så valde jag att göra den i svartvitt:


2015 så missade jag precis ett möte med en Bobcat, eller Rödlo som den heter på svenska. Jag hade då mött flera personer som upphetsat hade berättat om och visat bilder på deras möte med denna vilda katt. Hoppet om att få en ny chans detta år motiverade mig till att vara ute och vandra runt på stigarna även under den hetaste delen av dagen. Men efter en heldag utan mat i solen så var jag helt färdig och gick till bilen för att åka hem. Trött och hungrig satt jag i bilen och kände mig besviken när jag fick syn på en oöppnad popcornpåse och lite chokoladgodis jag köpt dagen innan. Det skadar ju aldrig att ha lite reservproviant i bilen fall blodsockret skulle sjunka, särskilt om man som jag reser ensam. Jag slukade allt i ett nafs och efter att vätskat upp mig ordentlig med vatten kände jag mig tillräckligt pigg för att göra ett försök till.

Solen var på väg ner och jag hade bara nån timme kvar innan området stängde. Stärkt av att hungerkänslan försvunnit och piggare av att få lite socker och vätska stegade jag ut igen. Efter en dryg halvtimmes promenad så får jag syn på en skugglik figur långt borta på stigen.


Funderade snabbt över mina alternativ: stanna kvar och fota på långt håll med lite detaljer eller smyga närmare med risk att den sprang iväg. När jag stod där och funderade så tar rödlon ett par steg i min riktning. Jag fattade en snabbt beslut att stanna kvar och för att inte skrämma den så la jag mig ner på marken. Lite osäkert för jag var ensam och ingen som kunde varna mig ifall nåt farligt, som en orm eller en alligator skulle dyka upp på stigen. Men vad är sannolikheten att det skulle hända just nu???

Den fortsatte att sakta gå mot mitt håll, men så fick den plötsligt syn på mig och stannade till. Fundersam satte den sig ner för att studera mig noga.


Till slut så beslöt den sig för att jag inte var farlig och jag hoppades att den inte skulle tycka jag så aptitlig ut heller. Sakta tassade den närmare, fokus skiftande mellan mig och de eventuella byten som fanns bredvid stigen.


Till slut kom den till närgränsen på mitt tele och jag förbannade mig själv att jag inte tagit fram min pocketkamera i tid. Skulle jag försöka nu när den var så nära skulle jag bara skrämma bort den.


Så på en knapp meters håll passerade den mig tyst och fortsatte sedan på stigen bakom mig.


Överlycklig över hur detta möte utvecklade sig följde jag efter den ett par hundra meter innan den beslöt sig för att hoppa ner från stigen och in i träsket och bara försvann. Trots att jag var framme på platsen inom 30 sekunder och det var relativt öppet så var den som uppslukad. Minnet sitter fortfarande starkt och när jag kikar på bilderna så njuter jag av detta underbara första möte. Förhoppningsvis var det inte det sista.

Mer om Circle B Bar finns här.

Flera av mina bilder finns på min hemsida www.mikswephotography.com