** Idag gör vi arbeten på vårt system, kortare störningar kan förekomma. **

MikSwe Photography

Berättelser från mina fotoutflykter och ibland lite inspirationstips.

En dag till på berget 2017

Efter mitt möte med fjällräven som jag skrev om i mitt förra inlägg så kunde jag inte riktigt släppa tanken på att ta mig upp en gång till. Kroppen ville väl inte riktigt cykla upp en gång till, speciellt som det regnade titt som tätt och blåsten gjorde sitt till. Jag insåg att om jag skulle upp en gång till så behövde jag ha med mig mera kläder och mat och att ha med mera packning på cykeln var inte direkt någon upphetsande tanke.

Efter ett par dagar när jag åkt runt och fotat älgar mm så bestämde jag mig ändå för att göra ett nytt försök fast inte med cykel. Istället skulle jag ta bussen upp. Fördelen med det är att man slipper flåsa sig upp för de branta backarna men det finns givetvis flera nackdelar med att ta bussen. För det första så missar man alla ev bilder på vägen. Det är sjukt frustrerande att sitta på en buss och se motiv efter motiv passera förbi utan möjlighet att fota.  Den andra stora nackdelen är att man är hänvisad till att passa tider och det är nåt som djur brukar ha svårt för. Om man vill slippa passa tider så kan man välja att bo på vandrarhemmet uppe på toppen, men det kan bli lite dyrt.

Så jag packade mig in i bussen och for upp. Jag var ju inte ens säker på att se fjällräven igen men jag hoppades att den skulle vara i närheten. Efter att klivit av vid vandrarhemmet och sedan gått en dryg timme så närmade jag mig sakta platsen där jag stötte på den förra gången.

Tomt, det var helt tomt på den platsen. Jag spanade med kikaren åt alla håll för att försöka få en skymt av den, men fjället verkade vara helt tömt på allt levande. Det var en liten besvikelse trots att jag visste att risken fanns där. Men nu var jag ju ändå uppe på berget så nu kunde jag ju fortsätta leta en bit bort, bussen skulle ju inte gå riktigt ännu.

Jag hade väl gått par hundra meter när jag kliver över en liten åskant och plötsligt hör ett gläfsande. Jag hade råkat nästan kliva rakt in i ett gryt och hannen som satt utanför gläfste till och försvann in i hålet. Jag vet inte vem som blev mest rädd, han eller jag, men vi båda blev nog väldigt överraskade iaf. Jag hade ju gått mot vinden så han hade inte haft en chans att få vittring på mig innan jag visade mig.

Självklart gick jag undan och satte mig en bra bit från gömslet, kanske skulle han kika ut om en stund för att kolla om kusten var klar. Men jag inser att min vittring blåser rakt in mot grytet, så jag flyttar mig ännu längre bort. Då börjar det givetvis att regna. Hela kroppen suckade och jag tänkte att även om jag gick min väg nu så skulle det dröja innan någon kikade ut. Tittade på klockan och såg att jag hade dryga tre timmar kvar innan sista bussen skulle gå. Jag beslöt mig för att försöka härda ut och helt enkelt se vad som hände. Alternativet var ju att gå tillbaka till vandrarhemmet och sitta inne i värmen med en god kopp kaffe och en varm våffla så valet var ju enkelt :-)

Jag försökte hitta en vilsam ställning där jag både kunde ha översikt på grytet men samtidigt inte dö av kramp. Hasade mig upp i halvliggande ställning och kikade ut genom ett litet hål i mitt regnskydd, en järvensäck som jag hade skaffat förra året. Regnet ökade i styrka och jag drog in kameran in i säcken. Nu blev det genast lite ont om plats och dessutom obekvämt men jag försökte slappna av så gott det gick. En timme gick men fortfarande ingen fjällräv i sikte. Regnet fortsatte vräka ner men efter en stund så mattades det av och jag tänkte att nu passar jag på att packa ihop och gå tillbaka. Jag börjar rumstera runt inuti säcken när jag råkar få syn på en mörk prick vid sidan om grythålet.

Det var hannen som gått ut och börjat vakta igen. Ok nu förändrades hela scenariot. Jag smög ut objektivet genom en öppning i säcken och tog några bilder, fortfarande med resten av kroppen inne i säcken. Den ställningen var ganska obekväm men sakta och säkert kunde jag bit för bit byta ställning, smyga ut armarna och till slut hade jag kameran på en bättre plats. Stativet låg givetvis en bit bort vid ryggsäcken så det var bara att glömma. Alla försök att nu sätta upp det skulle troligen ändå medföra att han försvann ner i hålet igen. Förbannade mig själv för att jag inte förutsåg detta innan. Jag lyckas trots allt obemärkt dra till mig ryggsäcken så att jag kunde få tag i mina konvertrar för att på det sättet komma lite närmare.

En jordhåla är nog en säker plats för en fjällräv men det verkade vara skönt att komma ut och få sträcka på sig.

Plötsligt såg jag en fjällräv till. Det var honan som obemärkt kommit ut ur ett annat hål och nu sträckte på sig och njöt av den friska fjälluften. Efter att gjort lite gymnastik så kurade hon ihop sig på en väl vald plats där hon kunde ha koll på omgivningen. Jag tittade lite oroligt på klockan. Jag hade nog max 45 minuter kvar på denna plats sedan fick jag bestämma mig om jag skulle bo på vandrarhemmet eller åka buss ner. Kommer då på att jag bara hade pengar för nedfärden med mig och det skulle nog bli svårt att övertala värden om att få bo där en natt gratis och be om en faktura. En tredje fjällräv som dyker upp får mig på andra tankar.

Det verkar vara en fjolårsunge för den ser rätt stor ut. Den är ganska lik den som jag mötte några dagar tidigare så jag tänker att det kanske är samma individ.

Avståndet är lite långt och utan stativ så är det en tuff uppgift att få till skarpa bilder, speciellt som de tunga molnen gör att ljuset är ganska fotodåligt. Så jag beslutar mig för att försöka komma lite närmare. På nåt sätt lyckas jag åla runt med säcken fortfarande runt mig och med kameran i handen så jag kan krypa på alla fyra. Meter för meter så kommer jag närmare fjällrävarna. Hela tiden så håller jag ett öga på hur de reagerar. Jag ser att både hannen och honan tittar åt mitt håll då och då men att de sedan slappnar av igen och jag uppfattar att de inte ser mig som vare sig ett hot eller som störande.

När jag kommit en bit så hittar jag en liten tuva som får bli ett stöd för kameran och liggande på magen så ser jag ytterligare en fjolårsunge dyka upp. De båda unga börjar direkt leka med varandra. Det är trollbindande att se dem fulla av lekfullhet öva upp sina jaktfärdigheter på varandra.

Till slut så tvingar jag mig själv att krypa tillbaka, tiden är helt enkelt ute om jag ska ha en chans att hinna med bussen. När jag kommer till ryggsäcken så tittar jag noga för att se hur de ska reagera när jag ställer mig upp.Jag ser att de blir lite vaksamma men de visar inget tecken på att sluta leka eller ta skydd så jag andas ut och lämnar platsen med förvissningen om att jag inte stört dem.

Här är en kort filmsnutt som kanske sätter bilderna ovan i ett litet sammanhang.

Hoppas du gillade den, den var en av mina dagliga filmer jag gjorde under denna resa. Mer filmer hittar du på min YouTube kanal Mik Swe

Postat 2018-01-20 11:13 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Med cykel upp i bergen 2017

Under min sommarresa så valde jag att återigen ta mig upp på Dovrefjell medelst cykel. Vädret var inte det bästa och egentligen så tänkte jag bara cykla runt nere i dalen och fota myskoxar.

Men eftersom jag inte hittade några där (bilden ovan är från ett annat år) så övertygade jag mig själv att leta lite högre upp. Hittade inget där heller så jag prövade lite högre upp och så lite högre upp och till slut så var jag högst uppe, iaf så högt som jag kunde ta mig med cykel.

Men eftersom jag inte hittade något där heller,  så kunde jag ju lika gärna gå en sväng. Det jag fann översteg mina förväntningar. Mitt på fjället så såg jag ett litet huvud sticka upp. Eftersom jag gick med vinden, så hade min vittring väckt den här lilla krabatens nyfikenhet.

Jag stannade genast till och väntade på hur den skulle reagera. En lång stund satt vi där och kikade på varandra innan han, eller hon, beslöt sig för att jag inte var farlig och avslappnad lade sig till rätta igen, ihopkurad bakom en tuva för att komma undan vinden.

Sakta och försiktigt gick jag runt den och sedan närmade jag mig den, hela tiden väldigt uppmärksam på om fjällräven skulle visa tecken på att vara orolig över min närvaro. Men den låg nog väldigt skönt för det enda som som syntes var ett öga som då och då kikade på min innan den slöt ögonen igen.

Jag kände en otrolig tacksamhet att detta djur lät mig sitta i dess närhet, iof i den kalla vinden och frysa häcken av mig men det var det värt. Ett tag trodde jag att den fått nog, men istället för att dra iväg så sträckte den bara på sig, innan den rullade ihop sig och slöt ögonen igen.

Till slut gjorde sig kylan och hungern sig påmind. Jag hade ingen extra utrustning eller mat med mig förutom en liten täckjacka och en chokladkaka som nödproviant. Så jag packade ihop min kamerautrustning och gick sakta iväg till cykeln. Nedfärden gick sedan med lätthet och det tog inte lång tid till värmen och maten i min bil Hela vägen hade jag ett litet leende på läpparna och en känsla av lycka inom mig.

Här är en liten film som i ljud och bild beskriver den här dagen på ett, som jag tycker, bra sätt.

Den och andra filmer hittar du på min YouTubekanal Mik Swe. Välkommen dit och prenumerera gärna för att se kommande filmer.

Postat 2018-01-13 11:16 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Runde 2016:2

Åter på campingen efter båtturen och jag funderar på vad jag ska ha med mig upp på berget. Tänker tillbaka på tidigare år och vilka objektiv jag använt däruppe och konstaterar att det flera gånger har hänt att jag önskat att jag inte lämnade kvar det eller det objektivet. Det slutar med att jag slänger ner allt i ryggsäcken. Jag har nu brännvidd från 17-600mm eller 1200mm om man räknar in konvertrarna. Extra batterier, blixt , pannlampa och lite andra tillbehör packas också ner. Funderar på att lämna stativet, men inser att med det svaga ljuset så kan det behövas lite senare.

I år tänkte jag dessutom experimentera med min Gopro så den packas ner med lite olika fästen och extra batterier. Provlyfter ryggsäcken och inser att den är i tyngsta laget. Ryggsäcken är tillräckligt stor och stabil så den är inga problem men jag tänker att det blir svettigt att gå upp så jag packar också ner jackan, tröjan och ett ombyte. Det blir inte njutningsfullt att sitta där uppe i blåsten och frysa för det är fortfarande mulet och regnet hänger i luften. Fryser man blir det sämre bilder och jag kommer att gå ner tidigare än nödvändigt. En vattenflaska och några mackor fyller de sista utrymmena i ryggsäcken och jag tittar tvivlande på ryggan och fundera på om jag verkligen ska ha med allt, men inser att det jag inte tar med kommer jag kanske att behöva där uppe. Allt kan ju hända...
Så jag lämnar campingen och går iväg. Ryggsäcken sitter som gjuten och det känns inte så tungt som jag trodde tack vare det breda avbärarbältet som fördelar vikten på ett behagligt sätt.


För den som inte varit på Runde så bör man känna till att den första backen är brant, till och med väldigt brant. Den består i ett antal nästan 45 graders sträckor vinklade hit och dit. Nu för tiden är backen asfalterad och bitvis finns det ett räcke så man får nåt att hålla i vilket känns skönt. Frågar du en norrman så kommer denne att ruska på huvudet och skrattande säga att den vare sig är brant eller jobbig. De verkar vara födda med någon speciell gen som gör att de obehindrat, oavsett ålder, skuttar upp för lodräta klippor med en leende :-)


Jag brukar alltid gå väldigt sakta upp för att inte bli svettig och det är min plan även denna gång. Precis när jag kommer fram till början av stigen så sluter två sällskap upp precis bakom mig varav ett med små barn men i övrigt utan någon som helst packning. Jag blir nu den där saktfärdiga personen som bromsar alla bakom mig samtidigt som jag går för snabbt för att de ska gå förbi. Så vid första grinden så är jag vänlig nog att hålla upp den åt de andra så de kan passera och jag kan fortsätta i min egen takt. Dessutom så slipper jag deras prat och skratt och kan njuta mera av naturen. En annan orsak till att jag går sakta är också att jag filmar på väg upp. Här är en liten video som helt utan specialeffekter eller pålagt ljud visar en sammanfattning av vägen upp till Lundeura.


Det är inte så mycket folk idag, kanske lite beroende på vädret men det sitter alltid gäng intresserade precis vid kanten. Därifrån är det bara nån meter till Lunnefåglarna. Men lite oroväckande är att det faktiskt finns folk som slagit sig ner utanför avspärrningen. Alla ska ju fota selfies och istället för att skaffa en riktig kamera så går de nära med sina mobiler, ett problem som jag sett har rapporterats från många ställen runt om på jorden. Bilden blir viktigare än att djuren ska få vara i fred och ibland tom viktigare än den egna säkerheten vilket är lite tragiskt. Men även folk med riktiga kameror börjar tänja på gränserna rejält. Dessa fångade jag på bild från båten en bra bit inne på fredat område, en tråkig trend tycker jag. Förhoppningsvis så var de tillsyningsmän eller hade nån form av tillstånd.


Vilket fall så börjar jag med att fota flygande fågel. Helst vill jag få en med ett rejält knippe fisk i näbben. Jag tycker det är fantastiskt att de kan fånga fisk samtidigt som de har redan fångade fiskar hängande i näbben. Men det verkar vara dåligt med sådana motiv den här kvällen. Fick några på bild fast de var lite för långt bort för att jag skulle känna mig riktigt nöjd.


För att hinna fånga en fågel som flyger rakt emot mig så kikar jag långt ut. De flyger i spiraler från havet och uppåt. Spiralerna har ungefär samma storlek för alla individer vilket gör att man rätt snart kan avgöra vilka som kommer att flyga mot kameran och vilka som flyger förbi. Idag så är det de som längst bort i spiralen ligger i höjd horisonten som kommer att komma mot mig. Jag använder två olika tekniker för att fokusera. På håll använder jag följefokus för då hinner kameran med att fokusera och skärpedjupet "växer" ju med avståndet så marginalerna blir lite störrestörre.


På kortare håll förfokuserar jag mot en punkt där jag tänker ta bilden och följer den i sökaren suddiga fågeln. Strax innan den når det förinställda avståndet så börjar jag ta en snabb serie bilder genom hela det förinställda avståndet för att om möjligt få en skarp bild. Detta kräver givetvis att avtryckaren inte är kopplad till eller på annat sätt påverkar autofokusen. Jag har sedan länge tillbaka bara använt tumfokus vilket för mig är betydligt mer användbart än avtryckarfokus.


Efter ett tag så byter jag till att fota stillastående fåglar. De ser både lustiga och sorgsna ut samtidigt, lite som en clown. Eftersom de är ganska nära så blir det till att försöka hitta luckor mellan andra besökare och positioner där man kommer så nära ögonhöjd som möjligt, vilket inte är så lätt alla gånger. Man kan utnyttja de andra besökarna till en soft förgrund och har man tur så kan de tillföra en fin färg eller stämning till bilden.


Nu har jag sedan tidigare en hel drös med porträtt på stående Lunnefåglar så jag letar efter nåt nytt. Någonting de gör eller en bakgrund som sticker ut.


Ett sätt att hitta det är att fota med kraftigt tele för att verkligen komma nära och leta detaljer som gör att bilden lyfter. Nu hade jag givetvis glömt mellanringarna så jag fick hålla mig till motiv strax utanför närgränsen. Mellanringar gör annars att jag kan fokusera närmare än objektivets normala närgräns. Som jag nämnde innan så påverkas skärpedjupet av fokusavståndet så det gäller att tänka på at blända ner ordentligt om man vill ha hela fågeln i bild. Nu var tillgången på ljus lite väl begränsat och jag vill inte öka upp ISO värdet för högt så jag nöjer mig med ett kortare skärpedjup - ögon och näbb får räcka.


Kan man inte komma tillräckligt nära så får man i datorn beskära bilden för att lyfta fram och isolera detaljer i motivet. Man måste inte alltid ha med omgivningen för ibland är motivet intressantare än dess omgivning och man måste inte ha med allt som fastnar på sensorn för att det ska bli en bra bild.


Det börjar bli kyligt och jag packar ihop mina grejer och gör mig redo för att gå ner till campingen. Tråkigt att det är mulet för vid den tiden på året så är ljuset här på Runde fantastiskt även sent på kvällen. Nästan samtidigt som jag tar på mig ryggsäcken så ser jag att horisonten ljusnar upp.


Eftersom det lättade upp lite så stannar jag till en stund på toppen för att försöka hitta fler motiv men efter ett tag så mulnar det på igen. Ljuset falnar och moln och hav blir mörkare och mörkare.

Efter att ha gått ett hundratal meter så ser jag hur ljuset nu bytt färg och ett rosa ljus letar sig ner mellan molnen och lyser de höga bergen i fjorden norr om Runde. Vyn är fantastiskt vacker och jag måste bevara den innan den försvinner. Instinktivt känner jag att detta är ett motiv som kommer vara borta inom kort. Eftersom jag packat ner allt utom mitt 300mm så tvekar jag en stund på hur jag ska göra. Telet räcker definitivt inte till för att ta en bild som visar hela det vackra landskapet så jag beslutar mig för att ta en serie överlappande bilder för att kunna slå samman i datorn och göra ett panorama i högre upplösning än om jag tog fram ett vidvinkelobjektiv. Ljuset försvann inte riktigt så fort som jag befarade och jag hinner ta flera serier både liggande och stående. Jag har låst exponeringen så att den inte avviker för mycket på de olika bilderna, vilket annars är lätt hänt eftersom kameran byter vinkel och ljuset och därmed exponeringen riskerar att bli olika på de olika bilderna. Genom att ta bilderna i stående format så ger jag mig själv större marginaler att beskära panoramat utan att tappa för mycket pixlar totalt. Det fullständiga panoramat blir lite för litet att publicera här så det blir ett utsnitt som du ser här.


Det blir också de sista bilderna från Runde för 2016 och jag traskar ner till campingen för en välbehövlig dusch :-)


Andra bilder finns på min hemsida www.mikswephotography.com

Passa gärna på och följ mig på Facebook

Postat 2017-01-22 11:11 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Dovrefjell 2015

Jag brukar ju varje år ta en sväng upp till Dovrefjell men jag har aldrig lyckats pricka in de höstfärger som jag har sett så många fantastiska bilder på. Så 2015 valde jag att åka lite senare än vanligt på säsongen i förhoppning om att få se en skymt av hösten på berget.

Det var lite pirrigt för detta var den första längre resan sedan husbilen bröt ihop i början på sommaren. Men den hade fungerat prickfritt på de kortare turerna så det var bara att kasta sig iväg och hoppas att allt skulle gå bra.

Redan när jag kommer upp på fjället längs E6:an så ser jag höstens färger och det är verkligen fantastiskt att se berget brinna. Detta måste dokumenteras och jag stannade till på första bästa rastplats. Tyvärr var det ganska mulet men jag försökte ändå hitta lite motiv.


Men jag var inte här för naturen i sig utan mitt mål var först och främst att fånga myskoxar och älg mot en vacker höstbakgrund. För att ha större handlingsfrihet hade jag med mig cykeln. Tanken var att använda den nere i dalen och senare ta bussen upp på berget. Sagt och gjort, upp till viewpoint Snöhätta och börja spana.

Helt tomt i dalen och på bergsidorna. Började fundera på om myskoxarna hade tagit sig längre ner i ravinerna för att bunkra upp det sista av det gröna eller om de redan dragit sig upp på berget. Eftersom det inte fanns nån direkt snö att tala om så borde de vara kvar i dalarna. Klockan gick och jag beslöt mig för att rasta cykeln ett par timmar.

Vis av erfarenheten sedan förra gången jag cyklade här valde jag att minimera mängden packning. Du kan läsa om den utflykten här. Jag spände fast stativet på pakethållaren, hängde kameran ,med monterat 500, i en rem över axeln, fyllde fickorna med diverse småprylar, kollade att jag hade vatten med mig och trampade iväg.

Cyklade i sakta mak ut på fältet ivrigt spanande. Upp på de små kullarna för att få bättre utsikt men det verkade helt dött. Till sist hade ivern börjat lägga sig och missmodet börjat krypa fram. Normalt brukar man se iaf nån enstaka myskoxe på håll men här var det dödstyst. Inte ens en fågel hade jag sett. Vänder om cykeln för att ta mig tillbaka och då ser jag den. 100 m från där jag står ligger det en ensam myskoxe och idisslar i den höga ljungen.

Missmodet är som bortblåst och jag går in i foto-mode. Varifrån kommer ljuset, bakgrund, vittring, reträttväg...checklistan bockas av och jag väljer vilken väg jag ska närma mig. Myskoxar är ju fredliga små djur så det är normalt ingen fara, men de är rätt tjurskalliga och backar inte för nåt. Hamnar man på deras lista över ovälkomna saker så kan man snabbt hamna i trubbel om man inte passar sig. Skrev för länge sedan en blogg om det som du hittar här.

Den ligger dock stilla och betraktar mig ointresserat.


Funderar ett tag på om den kanske är sjuk eller skadad för den ser väldigt trött ut.


Men den ställer sig snart upp och går iväg en bit för att tugga i sig lite ekologiskt mat. Jag flyttar mig parallellt med den för att hitta lite bättre fotovinklar.


Konstigt nog är björkarna grönare här upp än nere i dalen. Gissar på att nattfrosten sätter fortare in nere i dalen än uppe på berget. Till sist så ger sig myskoxen in i de täta björksnåren...


... men jag har absolut ingen tanke på att följa efter den där. Dessutom vill jag komma tillbaka till bilen och bege mig till nästa plats innan det börjar skymma.


Väl framme vid bilen så skyndar jag mig att lasta upp och åker iväg för att spana efter älg. Det finns ganska gott om älg här uppe under barmarkssäsongen och jag har noterat att på vissa platser så är det lättare att se dem än på andra och det är dit jag är på väg. Väl framme så dröjer det inte länge innan jag ser den första älgen.


Ljuset är ganska svagt eftersom jag kom iväg lite försent men jag får ändå till ett par bilder innan det är dags att sluta.

 Ser ytterligare några älgar i det svaga ljuset men det var på längre håll. Nöjd över dagens resultat lägger jag upp planen för nästa dag. Sedan lägger sig kvällsmörkret och jag kryper till kojs.

Nästa dag försover jag mig givetvis och missar första bussen upp på fjället. Medan jag väntar så drar det ett regnväder in över fjället och jag funderar på situationen. Fortfarande är regnincidenten från i våras färsk i minnet och jag tvekar lite men eftersom jag efter den händelsen köpt ett rejält regnskydd så bestämmer jag mig för att göra ett försök.

På väg upp så kör bussen förbi en flock på ett tiotal djur relativt nära vägen och jag bestämmer mig för att satsa på dem. Det blir en dryg halvmil att gå men det får inte hjälpas, jag slipper de mesta av backarna och det är ju alltid nåt att glädjas över. Så fort bussen stannat så slänger jag på mig ryggsäcken och går med raska steg iväg.

Det dröjer dock bara 10 minuter så vräker regnet ner. Frestelsen att vända tillbaka till fjällstationen är stor, jag kan se mig själv sitta i den varma stugan med en kopp varmt kaffe och nygräddad våffla framför mig, men av någon underlig anledning så fortsätter jag att gå längre och längre bort från värmen.

När jag kommer fram har flocken skingrats och det är bara en handfull djur kvar. Molnen ligger lågt och ljuset är inte det bästa men nu när jag är på plats så är det väl lika bra att sätta igång. Som belöning vrider nån av kranen och det slutar att regna. Här uppe är höstfärgerna inte heller lika intensiva som nere i dalen.

En hona med en diande unge står en bit bort.


Längre ner i en bäckravin springer två ungar, troligen hannar, runt och buffar på varandra medan mamman förser sig med blommor och blader.


Ser en ung hanne komma gående men han får syn på mig och stannar för att utvärdera om jag är ett hot eller inte. Jag hoppas han fattar att jag är ofarlig och han bestämmer sig för att det är tryggast att stanna närmare flocken istället för att utmana mig.


Uppe på en platå ser jag tjuren smöra för en annan hona. Det finns inga naturliga hinder på platån så jag väljer att hålla mig på avstånd. Jag vill inte bli misstagen för en rival :-)


Så rör dom sig sakta bortåt och jag kikar på klockan och inser att jag börjar få ont om tid för att hinna med bussen ner från berget och skyndar mig tillbaka till fjällstationen. Som tur är når jag fram precis när chauffören ska köra iväg. Väl tajmad utflykt tänker jag innan bussen sakta åker ner för berget.

Precis innan vi lämnar skjutfältsområdet så ser jag två älgar i björkskogen på andra sidan E6:an. Jag hade tänkt att vila lite innan jag stack iväg med bilen men om dessa redan är på språng så är nog andra älgar det med. Så snabbt ur bussen in i bilen och så iväg till nästa plats.

Mycket riktigt så ser jag älg direkt när jag kommer fram. Idag är ljuset bättre och det ser ut som hela myren står i lågor.

En bit bort står en tjur i buskagen

Det blir en eftermiddag med många älgkontakter. Roligast är ju att se en kviga med kalv.


Men även en tjur med sin utvalda passerar. Det är samma tjur och kviga som jag såg en stund tidigare.


Och slutligen poserar älgtjuren med sina fejade horn villigt bland alla höstlöv.


Det är med glädje som jag efteråt kikar på bilderna i datorn. Resan gav bättre resultat än vad jag hoppats på. Innan jag far hem tar jag en sväng för att få till ytterligare nån landskapsbild som minne.

Säga vad man vill men Norge är fantastiskt vackert :-)

www.mikswephotography.com


Postat 2016-03-12 14:13 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Inga (?) fåglar på Runde 2015

Efter finlandsresan så var turen kommen till vårt västra grannland Norge. Resmålet var Runde men den här gången utan att försöka fota fåglar. Ööö Va! Jo du läste rätt. När man går upp till fågelberget så passerar man några skyltar som någon handmålat och som visar på öns djurliv.

Där kan man bl a se utter och det var dessa jag tänkte försöka få på bild. Förutom utter så är det även kronhjort på ön. Ööö Va igen! Kronhjort på Runde låter helgalet jag vet, men om någon nu bemödat sig att måla dem på skyltarna så finns det säkert såna där. Eftersom det är en relativt liten ö och huvuddelen är helt öppen terräng så finns det begränsat med platser där dessa hjortar kan tänkas synas.

Trots att jag varit på ön flera gånger så har jag aldrig sett skymten av vare sig utter eller kronhjort. Men min kompis Frank har både sett och fotat utter så det visste jag att det fanns. Efter min valresa tidigare under året så hade jag sett utter och fick lite inspiration. När jag senare hittade en film på Youtube om hur man fotar utter så var jag fast. Detta skulle bli mitt mål med den här resan.

Packade bilen och åkte iväg. Den här gången kände jag mig säker på att bilen skulle fungera för jag hade hittat felet och åtgärdat det. Uppresan gick utan problem och allt kändes bra. Det enda var väl att vädret när jag kom fram inte direkt var behagligt. Kalla vindar och regn dämpade fotolusten betydligt.


Jag valde därför att använda bilen som spaningsplattform och gömsle. Grundtipset är att vänta tills det blir lågvatten. I det grunda vattnet blir det lättare att se uttern och den kommer gärna upp bland stenarna för att leta mat. Så upp tidigt för att inte missa lågvattnet och det dröjer faktiskt inte länge innan jag ser den första rörelsen i vattnet. En liten svag rörelse i ögonvrån. En utter som dyker.


Jag kunde inte förstå hur jag kunde missa när den simmade dit. Sedan simmar den precis i vattenytan och det ser ut som ett smalt streck som sakta glider fram för att då och då försvinna ner i djupet. Hade det varit lite mer vågor så hade jag nog inte sett den.


Bland stenarna som sticker upp så är det svårt att urskilja dess huvud om man inte sitter och spanar som jag gjorde. Jag började förstå hur svårt det är att av "misstag" råka se en utter här ute.


Uttern dyker så upp ur djupet med nåt ätbart, kliver upp på en liten tångöverdragen sten precis i vattenytan och tuggar så det knakar. Man kan ana hur starka käkar den har.


Sakta glider den iväg igen och försvinner runt hörnet. Jag startar bilen och kör fram en bit men den är som bortblåst. Den bara försvann. Förbryllad går jag ut ur bilen och smyger fram sakta fram mot stranden. Eftersom jag har vinden i emot mig så borde den inte känna lukten av mig. Den var ju här alldeles nyss, tänker jag och ställer mig och spanar. Efter ett litet tag så hör jag hur det krafsar precis i närheten. Försöker lokalisera ljudet och det kommer rakt under mig! Jag står på en bit strand som är förstärkt med stora block av sten. Uttern har krupit in i skravlet och jag kan bara lyssna till hur den rör sig helt utom synhåll. Den borde fått vittring på mig nu, så jag går därifrån för att spana på håll istället. Förhoppningsvis dyker den upp så småningom. Tänker att den kanske fortsätter åt det håll den var på väg innan den försvann in bland stenarna. Jag chansar och parkerar bilen en bit bort. Förhoppningsvis så simmar den åt mitt håll. Efter en stund så ser jag faktiskt hur den sakta kommer emot mig och är rätt nöjd med min chansning.


När den dyker så passar jag på att kliva ur bilen och ta mig ner mot stranden. Jag försöker röra mig när den är under vattnet och ligga still när den kommer upp. Jag räknar tyst sekunderna medan jag försiktig kliver på havsbotten. Medveten om att varje steg kan höras ner i vattnet så sätter jag varsamt ner fötterna i varje steg. Stenarna är både blöta och hala, precis som förväntat eftersom det är lågvatten.  Jag lyckas ändå kravla mig fram utan att halka eller slå i kameran. Precis när jag lagt mig ner så dyker den upp väldigt nära. Ett tag tror jag den direkt ska upptäcka mig och försvinna. Men jag har vinden och turen på min sida.


Jag får några bilder innan den graciöst och ljudlöst smiter ner i vattnet och simmar bort.


Jag tappar snabbt bort den ur sikte men hittar den efter ett tag igen. Denna gång långt bort från stranden och det känns meningslöst att fota den men jag tar ändå några bilder innan jag avbryter för att äta lite frukost.

En bit bort ser jag Johan på väg in med sin båt. Han har varit ute med turisterna för att se på alla fåglarna från havssidan.


Jag stegar ner till hamnen för att hälsa på honom och han undrar om jag inte vill följa med ut. Högvattnet är ju ändå på väg in och jag tackar givetvis ja.

Sjön är rätt gropig och det är svårt att hålla kameran still men jag får ändå några bilder på ett par havssulor som hälsar på varandra. Deras vältecknade ansikten är utsökta att studera. man kan tro att de är designade av någon konstnär :-)


Vi seglar förbi en ung havsörn och jag kan inte motstå att ta några bilder trots att båten gungar rejält. Det är så mäktigt att se dem på så kort håll.


När vi kommer tillbaka så fortsätter jag leta efter utter men hittar inga fler den här dagen. Det blir till att ställa klockan och gå upp tidigt nästa dag.

Nästa dag är det fortfarande dåligt väder, eller rättare sagt väldigt omväxlande. Ena stunden så vräker regnet ner och vinden blåser och i nästa sekund så bryter solen igenom och temperaturen höjs 10 grader. Det är nästan omöjligt att klä sig rätt för med tjocka kläder och regnställ blir lätt väldigt varmt när solen steker på.

I ögonvrån ser jag en rörelse i vattnet och minsann där är en utter till. Det är på ett helt annat ställe men det kan lika gärna vara samma som jag såg dagen innan men för statistikens skull så räknar jag det som en annan :-)


Bilen är denna gång inte den bästa fotoplatsen, för den står alldeles för långt ifrån och för högt upp. Jag lämnar istället bilen väl påpälsad och börja smyga mig fram. Vinden kastar lite hit och dit och uttern drar sig sakta bort från mig. Troligen fick den vittring på mig. Får ändå till nån bild när den står på en sten och käkar. I nästa sekund kommer en våg och sköljer bort uttern från stenen.


Men den ser ut att inte bry sig om det utan fortsätter att käka trots att den är helt översköljd och ligger i vattnet.


Den simmar sakta bortåt och jag beslutar mig för att byta område igen. Men det är tomt på uttrar den här dagen. Kör bort till parkeringen innan campingen för att spana lite där. Men ingen utter syns till. Istället så hörs ett envist pipande. Det är en några ungar till ett gärdsmygspar som irriterat skriker efter mat. Jag har alltid uppfattat gärdsmygen som en kaxig liten fågel och det är ingen tvekan om att det är medfött :-) Den här ungen var särskilt aktiv och krävande.


Föräldrarna letar frenetiskt och framgångsrikt efter insekter och matar ungarna så fort de hinner.


Så slår vädret om igen och det blir kallt och regnigt och jag funderar på att ta mig hemåt igen. Kombinationen sol och värme samt regn och kyla tar på kroppen. trots den korta tiden och vädret är  jag rätt nöjd med resan ändå. In i bilen igen och så sätter jag kurs mot fastlandet.


Men vänta lite nu...hur var det med kronhjortarna? Ja just det, jo redan första kvällen så hade jag turen att skymta ett par horn på ett litet fält.

Det blåste hårt men som tur var gick det att parkera och fota från bilen. Först var det bara en ung hanne och en hona...


...men sedan dök det upp en större hanne.

Rundes kronhjortar är en underart till den "vanliga" kronhjorten och lite mindre än t ex de vi har i södra Sverige.  Det var ju inga brunsttider så de var bara ute efter att äta frodigt gräs. Men den unge hannen fick nåt stôllarôck, som vi säger i mina hemtrakter, och hoppade runt som en guttaperkaboll.

Fick en liten filmsnutt på det, men lyckades komma åt fokusringen när kameran gled lite på fönstret, så det blev lite suddigt en bit in i filmen. Vill du ändå kika så hittar du den här.

Den andra natten så parkerade jag på samma ställe men då dök de aldrig upp. Jag satt i många timmar men när det till slut blev för mörkt att fota gav jag upp och körde därifrån. Precis då såg jag dom. De hade varit på fältet bredvid men lite i skymundan så det blev inga bilder den kvällen. Men som sagt jag var nöjd ändå :-)

Här är förresten länken till Simon King som visar hur man fotar utter. Lite kuriosa om Simon King; han är med i bonusmaterialet till Planet Earth när han filmar vithaj utanför Sydafrika.


www.mikswephotography.com

Postat 2016-01-30 15:34 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 3 Nästa