MikSwe Photography

Berättelser från mina fotoutflykter och ibland lite inspirationstips.

Med cykel upp i bergen 2017

Under min sommarresa så valde jag att återigen ta mig upp på Dovrefjell medelst cykel. Vädret var inte det bästa och egentligen så tänkte jag bara cykla runt nere i dalen och fota myskoxar.

Men eftersom jag inte hittade några där (bilden ovan är från ett annat år) så övertygade jag mig själv att leta lite högre upp. Hittade inget där heller så jag prövade lite högre upp och så lite högre upp och till slut så var jag högst uppe, iaf så högt som jag kunde ta mig med cykel.

Men eftersom jag inte hittade något där heller,  så kunde jag ju lika gärna gå en sväng. Det jag fann översteg mina förväntningar. Mitt på fjället så såg jag ett litet huvud sticka upp. Eftersom jag gick med vinden, så hade min vittring väckt den här lilla krabatens nyfikenhet.

Jag stannade genast till och väntade på hur den skulle reagera. En lång stund satt vi där och kikade på varandra innan han, eller hon, beslöt sig för att jag inte var farlig och avslappnad lade sig till rätta igen, ihopkurad bakom en tuva för att komma undan vinden.

Sakta och försiktigt gick jag runt den och sedan närmade jag mig den, hela tiden väldigt uppmärksam på om fjällräven skulle visa tecken på att vara orolig över min närvaro. Men den låg nog väldigt skönt för det enda som som syntes var ett öga som då och då kikade på min innan den slöt ögonen igen.

Jag kände en otrolig tacksamhet att detta djur lät mig sitta i dess närhet, iof i den kalla vinden och frysa häcken av mig men det var det värt. Ett tag trodde jag att den fått nog, men istället för att dra iväg så sträckte den bara på sig, innan den rullade ihop sig och slöt ögonen igen.

Till slut gjorde sig kylan och hungern sig påmind. Jag hade ingen extra utrustning eller mat med mig förutom en liten täckjacka och en chokladkaka som nödproviant. Så jag packade ihop min kamerautrustning och gick sakta iväg till cykeln. Nedfärden gick sedan med lätthet och det tog inte lång tid till värmen och maten i min bil Hela vägen hade jag ett litet leende på läpparna och en känsla av lycka inom mig.

Här är en liten film som i ljud och bild beskriver den här dagen på ett, som jag tycker, bra sätt.

Den och andra filmer hittar du på min YouTubekanal Mik Swe. Välkommen dit och prenumerera gärna för att se kommande filmer.

Postat 2018-01-13 11:16 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Fokstumyra 2016

Jag har i tidigare bloggar från Norge nämnt Fokstumyra lite så där i förbifarten. Nu tänkte jag istället ge det området vad det förtjänar - ett eget blogginlägg.

Fokstumyra är ett område som under våren och sommaren är fredat som ett fågelsskyddsområde. Man får i och för sig gå in där, men endast på en ca 7 km lång stig som går i en slinga inne på området. Är man där rätt tid på året och dygnet så kan man se mycket olika fåglar, men idag ska det inte handla om fåglar utan om älgar - och inte vilka älgar som helst utan norska älgar.

Fokstumyra med omkringliggande område är en älgmagnet på sommaren. Här är det gott om mat men samtidigt väldigt lite människor, något som brukar attrahera både fåglar och däggdjur. 2016 var jag uppe där ett par dagar med en god vän och vi lade huvudelen av tiden på att spana efter och fota älg. Trots att det var i mitt i sommaren så var inte vädret direkt somrigt och varmt utan mera regnigt och kyligt med regnbågar emellanåt uppblandat med några solglimtar.


E6:an, som slingrar sig genom dalen strax bredvid Fokstumyra, är skyltat med älgvarningsskyltar, något som de flesta som kör där inte bryr sig så mycket om. Men de sitter där av en mycket god anledning. Älgarna korsar denna väg regelbundet i skymningen och man bör vara mycket uppmärksam och köra långsamt.

På vissa ställen så växer buskarna bara ett par meter från vägen och man får ingen förvarning när älgen väl har bestämt sig att springa över vägen.

Det finns inte något viltstängsel som ska hålla älgarna borta från vägen. Stängslena är låga och mest till för att hindra fåren att springa ut på vägen och bli överkörda. Men älgarna, de tar sig enkelt över.


Vi gick alltid upp tidigt för att få fint ljus. Älgarnas hörsel är extremt bra och man får börja smyga redan på flera hundra meters håll för att komma tillräckligt nära. Har man tur så ligger vinden åt rätt håll så de inte får upp vittringen innan det är försent. Det är en häftig känsla att stå nära vilda älgar när de sakta vaknar upp efter en kylig natt, letar upp en liten solstråle och käkar en vegetarisk frukost.


Vi tar sakta och försiktigt bild efter bild. Men så småning om är det alltid någon som upptäcker de båda oinbjudna fotograferna och då de flyttar de på sig. Ofta visar det sig att det var betydligt fler än de älgar man såg. En bit bort kan man se dem sakta lomma över myren bort från oss. har man hunnit få lite fina bilder så gör det inget och särskilt inte när solen stiger snabbt och det fina ljuset försvinner.


Bara för att de drog sig undan betyder det inte att det är över så det blir några besök på andra platser för att se om vi kan hitta några fler. Ofta slutade vi inte förrän det började kurra i magen och det var dags för en stadig brunch. På dagen är det mindre chans att se några älgar och så kan man ta bussen upp på Dovrefjell och där leta upp några myskoxar att fördriva tiden med. Vi hade turen att hitta en liten kärnfamilj på tre individer som sakta åt sig fram över fjället och obekymrade lät oss fota tills vi storknade.


Allt eftersom dagen gick inriktade vi oss på kvällsspaningen. Har man hittat ett ställe där man tidigare sett älg så kan man alltid pröva det igen. Ofta kommer de att röra sig i samma område. En kväll tidigare hade vi sett en ko och kalv så vi prövade det området.

Det är en god idé att sitta lite utspridda när man väntar. Sitter man ihop är det lätt att man sitter och småpratar och då kommer det ingen älg den kvällen. Den här kvällen duggade det lite lätt men det var inget som störde förutom att molnen gjorde ljuset lite sämre och ISOvärdet måste höjas lite för mycket.
Jag såg en älg komma lunkande över fälten en bit bort, men tyckte att det var för långt bort så jag väntade. Såg kompisen en bit bort bland snåren och han hade suttit blixtstilla en stund så jag sms:ade " Är du vaken?" Svaret kom efter en stund "Nu är jag det." Skrattade tyst för mig själv när jag fattade vad som hänt :-)


Vi gav upp den platsen för att ta oss till en annan plats. Solen började trycka sig fram i genom molnen ungefär samtidigt som vi fick syn på ett par älgar. Vi hittade snabbt en bra plats att fota ifrån och vi fick ett par fina minnen av bakgrundsbelyst älg i våt myr.


De rörde sig så sakteliga medan de åt och strax hade de försvunnit in bland snår och skog. Vi drog vidare till nästa plats allt medan solen sjönk. Till slut hittade vi en bekant älg. Det är en av de få älgar som vi snabbt kunde identifiera som en individ. Orsaken var att hans horn sitter som ett upp och nervänt cykelstyre och det blev också hans namn.


Cykelstyret är också olik de andra på sitt sätt att interagera med oss. Han verkar trygg med vår närvaro och det blir många bilder på honom. Trots att vi inte gömmer oss utan tvärtom syns tydligt så drar han sig inte undan utan kommer ofta närmare, nyfiken på oss och våra ljud.


Han ser ut lite som en narr och det är stor skillnad i pondus mellan honom och de andra älgtjurarna med sina stora majestätiska kronor.


Men vem vet, kanske är det hans konstiga horn som gör att han kommer att klara sig från att bli ett streck i en kolv under jakten och till slut kommer göra honom till myrens konung här på Fokstumyra.


Till slut blev ljuset lite väl svagt och det blev mer artistiska bilder än knivskarpa porträtt och det blev dags att sova lite innan klockan ringde tidigt nästa morgon så vi skulle hinna ut innan solen kom för högt upp på himlen.

Därmed var cirkeln sluten i et om inte evigt så iaf förutsägbart mönster.


Besök gärna min websida www.mikswephotography.com eller följ mig på Facebook.

Postat 2017-02-14 19:24 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Dovrefjell 2015

Jag brukar ju varje år ta en sväng upp till Dovrefjell men jag har aldrig lyckats pricka in de höstfärger som jag har sett så många fantastiska bilder på. Så 2015 valde jag att åka lite senare än vanligt på säsongen i förhoppning om att få se en skymt av hösten på berget.

Det var lite pirrigt för detta var den första längre resan sedan husbilen bröt ihop i början på sommaren. Men den hade fungerat prickfritt på de kortare turerna så det var bara att kasta sig iväg och hoppas att allt skulle gå bra.

Redan när jag kommer upp på fjället längs E6:an så ser jag höstens färger och det är verkligen fantastiskt att se berget brinna. Detta måste dokumenteras och jag stannade till på första bästa rastplats. Tyvärr var det ganska mulet men jag försökte ändå hitta lite motiv.


Men jag var inte här för naturen i sig utan mitt mål var först och främst att fånga myskoxar och älg mot en vacker höstbakgrund. För att ha större handlingsfrihet hade jag med mig cykeln. Tanken var att använda den nere i dalen och senare ta bussen upp på berget. Sagt och gjort, upp till viewpoint Snöhätta och börja spana.

Helt tomt i dalen och på bergsidorna. Började fundera på om myskoxarna hade tagit sig längre ner i ravinerna för att bunkra upp det sista av det gröna eller om de redan dragit sig upp på berget. Eftersom det inte fanns nån direkt snö att tala om så borde de vara kvar i dalarna. Klockan gick och jag beslöt mig för att rasta cykeln ett par timmar.

Vis av erfarenheten sedan förra gången jag cyklade här valde jag att minimera mängden packning. Du kan läsa om den utflykten här. Jag spände fast stativet på pakethållaren, hängde kameran ,med monterat 500, i en rem över axeln, fyllde fickorna med diverse småprylar, kollade att jag hade vatten med mig och trampade iväg.

Cyklade i sakta mak ut på fältet ivrigt spanande. Upp på de små kullarna för att få bättre utsikt men det verkade helt dött. Till sist hade ivern börjat lägga sig och missmodet börjat krypa fram. Normalt brukar man se iaf nån enstaka myskoxe på håll men här var det dödstyst. Inte ens en fågel hade jag sett. Vänder om cykeln för att ta mig tillbaka och då ser jag den. 100 m från där jag står ligger det en ensam myskoxe och idisslar i den höga ljungen.

Missmodet är som bortblåst och jag går in i foto-mode. Varifrån kommer ljuset, bakgrund, vittring, reträttväg...checklistan bockas av och jag väljer vilken väg jag ska närma mig. Myskoxar är ju fredliga små djur så det är normalt ingen fara, men de är rätt tjurskalliga och backar inte för nåt. Hamnar man på deras lista över ovälkomna saker så kan man snabbt hamna i trubbel om man inte passar sig. Skrev för länge sedan en blogg om det som du hittar här.

Den ligger dock stilla och betraktar mig ointresserat.


Funderar ett tag på om den kanske är sjuk eller skadad för den ser väldigt trött ut.


Men den ställer sig snart upp och går iväg en bit för att tugga i sig lite ekologiskt mat. Jag flyttar mig parallellt med den för att hitta lite bättre fotovinklar.


Konstigt nog är björkarna grönare här upp än nere i dalen. Gissar på att nattfrosten sätter fortare in nere i dalen än uppe på berget. Till sist så ger sig myskoxen in i de täta björksnåren...


... men jag har absolut ingen tanke på att följa efter den där. Dessutom vill jag komma tillbaka till bilen och bege mig till nästa plats innan det börjar skymma.


Väl framme vid bilen så skyndar jag mig att lasta upp och åker iväg för att spana efter älg. Det finns ganska gott om älg här uppe under barmarkssäsongen och jag har noterat att på vissa platser så är det lättare att se dem än på andra och det är dit jag är på väg. Väl framme så dröjer det inte länge innan jag ser den första älgen.


Ljuset är ganska svagt eftersom jag kom iväg lite försent men jag får ändå till ett par bilder innan det är dags att sluta.

 Ser ytterligare några älgar i det svaga ljuset men det var på längre håll. Nöjd över dagens resultat lägger jag upp planen för nästa dag. Sedan lägger sig kvällsmörkret och jag kryper till kojs.

Nästa dag försover jag mig givetvis och missar första bussen upp på fjället. Medan jag väntar så drar det ett regnväder in över fjället och jag funderar på situationen. Fortfarande är regnincidenten från i våras färsk i minnet och jag tvekar lite men eftersom jag efter den händelsen köpt ett rejält regnskydd så bestämmer jag mig för att göra ett försök.

På väg upp så kör bussen förbi en flock på ett tiotal djur relativt nära vägen och jag bestämmer mig för att satsa på dem. Det blir en dryg halvmil att gå men det får inte hjälpas, jag slipper de mesta av backarna och det är ju alltid nåt att glädjas över. Så fort bussen stannat så slänger jag på mig ryggsäcken och går med raska steg iväg.

Det dröjer dock bara 10 minuter så vräker regnet ner. Frestelsen att vända tillbaka till fjällstationen är stor, jag kan se mig själv sitta i den varma stugan med en kopp varmt kaffe och nygräddad våffla framför mig, men av någon underlig anledning så fortsätter jag att gå längre och längre bort från värmen.

När jag kommer fram har flocken skingrats och det är bara en handfull djur kvar. Molnen ligger lågt och ljuset är inte det bästa men nu när jag är på plats så är det väl lika bra att sätta igång. Som belöning vrider nån av kranen och det slutar att regna. Här uppe är höstfärgerna inte heller lika intensiva som nere i dalen.

En hona med en diande unge står en bit bort.


Längre ner i en bäckravin springer två ungar, troligen hannar, runt och buffar på varandra medan mamman förser sig med blommor och blader.


Ser en ung hanne komma gående men han får syn på mig och stannar för att utvärdera om jag är ett hot eller inte. Jag hoppas han fattar att jag är ofarlig och han bestämmer sig för att det är tryggast att stanna närmare flocken istället för att utmana mig.


Uppe på en platå ser jag tjuren smöra för en annan hona. Det finns inga naturliga hinder på platån så jag väljer att hålla mig på avstånd. Jag vill inte bli misstagen för en rival :-)


Så rör dom sig sakta bortåt och jag kikar på klockan och inser att jag börjar få ont om tid för att hinna med bussen ner från berget och skyndar mig tillbaka till fjällstationen. Som tur är når jag fram precis när chauffören ska köra iväg. Väl tajmad utflykt tänker jag innan bussen sakta åker ner för berget.

Precis innan vi lämnar skjutfältsområdet så ser jag två älgar i björkskogen på andra sidan E6:an. Jag hade tänkt att vila lite innan jag stack iväg med bilen men om dessa redan är på språng så är nog andra älgar det med. Så snabbt ur bussen in i bilen och så iväg till nästa plats.

Mycket riktigt så ser jag älg direkt när jag kommer fram. Idag är ljuset bättre och det ser ut som hela myren står i lågor.

En bit bort står en tjur i buskagen

Det blir en eftermiddag med många älgkontakter. Roligast är ju att se en kviga med kalv.


Men även en tjur med sin utvalda passerar. Det är samma tjur och kviga som jag såg en stund tidigare.


Och slutligen poserar älgtjuren med sina fejade horn villigt bland alla höstlöv.


Det är med glädje som jag efteråt kikar på bilderna i datorn. Resan gav bättre resultat än vad jag hoppats på. Innan jag far hem tar jag en sväng för att få till ytterligare nån landskapsbild som minne.

Säga vad man vill men Norge är fantastiskt vackert :-)

www.mikswephotography.com


Postat 2016-03-12 14:13 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Till Snöheim med buss

Så skulle höstens hett efterlängtade resa till de norska fjällen äntligen påbörjas. Lastade den lilla husbilen full med grejer och satte av. Efter två timmars körning så dog bilen. Helt utan förvarning och mitt på motorvägen. *Suck*. Efter lite telefonsamtal så var en bärgare på väg och efter nån timme så stod bilen utanför en bilverkstad. Nu var det ju bara det att det var söndag. Så det blev till att se en vacker solnedgång på fel plats :-)

Senare på kvällen så kollade jag lite på nätet om bussar och logi uppe i fjällen. Mailade lite direkt med fjällstugan om platser och priser och bestämde mig för att åka upp så fort jag kunde trots bilhaveriet.
Dagen efter så kollade bilmekarna på bilen och de behövde ett par dagar på sig att fixa felet då rätt prylar inte fanns hemma. I bilförsäkringen ingick hemresa med hyrbil så det ordnades fram en kombi som jag fyllde på med det mesta jag hade och for sedan hem igen.

Väl hemkommen så lastade jag om mellan hyrbilen till min personbil. Nu har jag ju ingen kombi så jag fick krympa ner packningen ytterligare och så satte jag av för andra gången. Dagen led mot sitt slut men jag tänkte att det var bättre att komma iväg så fort som möjligt, den tillgängliga tiden för den här resan minskade varje minut som gick.

Efter att ha övernattat i bilen på väg upp så kom jag så till slut fram till Hjerkinn lagom till att hinna med eftermiddagsbussen till Snöheim. Jag hade mailat till fjällstugan och det skulle inte vara några problem. Problemet uppstod när det visade sig att just den här fjällstugan inte hade de billigaste alternativen tillgängliga, en liten detalj som de missade att upplysa mig om. Min plan att bo där för en billig peng gick därmed om intet. Tält hade jag valt bort när jag lastade om bilarna. Det var bara o bita i det sura äpplet.

Eftermiddag gick mot kväll och jag gick en liten runda för att kolla läget. Tomt! Inte ett djur i närheten. Inte ens med kikaren såg jag några. De enda som syntes och hördes var några arbetarna som höll på att montera upp några skifferstenar som skulle bli till någon form av informationstavla.

Nåväl det skulle ju komma en dag i morgon också. Som tur var hade jag tagit med mig lite frystorkad mat och ett kök så jag kunde laga till lite kvällsmat. Maten på fjällstugan var rätt dyr så det hade jag förberett mig för. Jag kände mig rätt trött, dels pga allt som hänt med bilen och efter en natt i ett baksäte så det var skönt att få slumra in rätt tidigt den kvällen.

Vaknade nästa dag och kikade ut i ett gråväder som hette duga. Inga vackra bilder på schemat idag tänkte jag stilla. Natten hade varit lugn och jag hade sovit som en stock. Efter en spartansk frukost så fick jag ihop en dagspackning så jag kunde vara ute en hel dag och begav mig ut. Väl ute så insåg jag att vintern var på väg.

Jag har varit här på hösten tidigare år och då hade det snöat och det verkade bli likadant denna gång. Den gången hade jag fått bistå en nederländsk kille som var ute på fjället i tennisskor, jeans och regnjacka men inga handskar, tröja eller mössa. Att han fick låna handskar och mössa av mig räddade nog honom från en lättare förfysning.

Travade så runt uppe på fjället och spanade men ingenstans fanns det några djur i närheten. Vinden hade friskat på ordentligt och regnet kom sporadiskt och ibland gick det över i snö. Is hade börjat bildas i de mindre pölarna och även i kanten på fjällsjön.

Så det var en ganska modfälld och totalt genomkyld gubbe som ramlade in på fjällstugan framåt eftermiddagen. Efter en god frystorkad middag så tinade jag sakta upp framför den öppna spisen i allrummet. Snart fylldes det på med andra gäster. Vi var 8 personer främst norrmän, en japan och så undertecknad. Det blev en del intressanta samtal den kvällen och det kändes rätt gemytligt. Trots det beslutade jag mig för att åka hem nästa dag. Ursprungligen skulle jag stanna några dagar till men det kändes meningslöst och dyrt.

Nästa morgon efter frukost så lommade jag ut till bussen. Vädret hade stabiliserat sig och vinden hade avtagit rejält. Pratade lite löst med chauffören, som hade lagt märke till min kamerautrustning. Det visade sig att han sett myskoxar på vägen upp rätt nära vägen och jag bad honom visa mig på vägen ner. Mycket riktigt så fanns det ett par djur ungefär halvvägs ner. "Jag kan släppa av dig om du vill, så kan du åka med ner på nästa buss." Jag kollade klockan och det skulle funka, jag skulle få ca 1,5 timme på mig. Nappade på hans förslag och efter ett kort stopp så hade jag lastat ur mina grejer. Gjorde en liten ryggsäcksgömma intill vägen så inget skulle få fötter och med lätt packning så gick jag iväg. Hittade en tjur som befann sig precis där jag ville ha honom och jag kunde sakta gå närmare.

Tjuren rörde den sig sakta bortåt mot flocken som var ytteligare en bit bort och jag gick parallellt med den och försökte räkna ut vilken bakgrund som skulle bli bra.

Till slut började tjuren att vika av och jag hamnade hjälplöst på efterkälken och jag vet ju att det inte är någon idé att försöka komma ikapp, så varje bild ruta var viktig.


Kikade på klockan och insåg att det nu var bråttom för att hinna tillbaka till bussen. Gick i rask takt och kom fram helt svettig till vägen. Där stod det ett litet gäng fotografer och en figur som jag tyckte jag kände igen. Det visade sig vara Ole Martin Dahle som har de berömda örnfotoplatserna i Flatanger. Vi hann byta ett par ord och jag tipsade honom om tjuren samtidigt som bussen syntes längs bort på vägen.


Väl hemkommen så ringde bilmekarna och sa att bilen var klar så allt var som vanligt igen och nederlag byttes till seger. Ibland krävs det en mödosam klättring för att kunna njuta av en skön nerförsbacke :-)

Postat 2014-01-10 18:58 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

På cykel i Dovrefjell

Efter att ha fått avbryta den förra resan lite hastigt på grund av en kraftig förkylning så tänkte jag återvända och reka ett större område. Min plan var att testa att utnyttja vägnätet och åka upp till Dovrefjell medförande cykel och cykelkärra. Kärran skulle göra så att jag slapp ha allt på ryggen och cykeln skulle göra att jag kunde ta mig fram snabbt och enkelt i området. Jag valde en av de två veckor som arbetet på fältet var nere pga semester, vilket innebar att det inte fanns några restriktioner på var man kunde röra sig. Ett snabbt inköp av en cykelkärra skedde och jag valde en lätt, och som jag tyckte, lättmanövrerad kärra. Visserligen fick jag modifiera den lite för att kunna lasta ryggsäck och annan utrustning på ett säkert sätt.

Redan på väg upp från Dombås så mötte jag den här rackaren. Han sniffade runt längs vägen och verkade följa nåt spår för han vek inte från vägen.

Det var rätt mörkt så jag fortsatte upp på fjällplatån och på det ställe jag brukar se älg stod det givetvis en. Fast den här såg inte ut att må så bra. Den hade stora bölder på kroppen.

Parkerade bilen och såg fram emot en god natts sömn och en kommande fin dag.

Jag hade inte hunnit testa grejerna hemma ordentligt, för idén hade ju tagit form helt nyligen och jag hade bara ett fåtal dagar på mig att hinna med en tur till fjället. Så första gången jag packade den full var på parkeringsplatsen uppe vid fjället. Nu märkte jag också att jag fått med mig gammal och utgången frystorkad mat hemifrån. Så jag får ta reservmaten som jag har i husbilen och den bestod av tunga konserver! Det visade sig att allt inte fick plats på kärran utan jag var tvungen att ha både en midjeväska och en mindre ryggsäck på mig. Inte den mest välplanerade resan jag gjort men äventyr är sällan välplanerade :-)



När jag kom fram till vägen som leder upp mot Snöhätta, så inser jag att halva Norge tänkte ge sig ut i samma fjällområde. De hade satt in dubbla skyttelbussar och de var alla fullastade med hurtiga norrmän som skulle till topps. Men det gjorde inte mig nåt för jag hade ju min egen transport med egna avgångstider.

Väderreglaget var inställd på full högsommar. Solen sken som aldrig förr och vinden var någon annanstans, inte en vindpust i sikte. Det var med andra ord årets varmaste dag. Redan efter de första 5 km så var jag dyngsvettig. Kärran rullade på bra på grusvägen men jag kunde ana att den var tungt packad. Sedan började stigningen och det blev ännu varmare. Fick halvt om halvt följe med en norsk familj som med träningskläder och fräcka mountainbikes trampade på. Flera av dom fick gå av och leda sina cyklar så jag skämdes inte värst mycket när jag själv gick sista biten på den första backen. En skön rast blev belöningen när jag kom upp för den.

Inser att kärran är riktigt tung och får mer eller mindra dra för allt jag är värd för att få upp hela ekipaget uppför backarna. Till slut når jag fram till de sista 100 höjdmetrarna som är väääldigt branta. Jag knuffar och drar men måste vila var tionde meter. När jag bromsar så kanar hela ekipaget på det lösa gruset så jag måste hänga med hela min tyngd på cykeln när jag vilar. Som tur var dök det upp en käck norrman som hjälpte till och puttade på kärran och utan hans hjälp hade jag nog stått där än :-). Den norska familjen som kom fram samtidigt som mig till toppen och menade att det var höjdskillnaden som gjorde att man kände sig helt svag i kroppen. Precis som dom hade jag lämnat havsnivån dagen innan och var nu på höga höjd. Kanske låg det nåt i det eller så var vi bara otränade :-)

Väl uppe på fjället så inser jag att det är som en öken. Kokhett, ingen vind och ingen skugga någonstans. Jag var tvungen att rigga till ett provisoriskt soltak där jag kunde ligga och slappa under dagarna när solen värmde som mest.



Jag inser ganska tidigt att all fotografering på längre avstånd än 50-100 m kommer att lida av kraftigt värmedaller så länge solen är uppe. Inte de bästa förhållandena med andra ord. I kikaren ser jag flera myskoxar men de är nästan alla längre ner i dalarna. Iof är det inte konstigt. På sommaren brukar de hålla till nere i dalarna och på vintern uppe på kalfjället där vinden blåser undan snön och det är lättare att skrapa fram ätbar växtlighet. Flera myskoxar håller nu till precis i anslutning till vägen upp och många på cykel stannar och fotar.  

Så dagarna går åt till att ta mig runt och göra mig bekant med området och försöka hitta fina fotoställen, trots allt så var detta egentligen en rek-resa inför hösten.




Till slut är det sista dagen för jag måste vidare till ett nytt äventyr nästa dag. Men jag känner mig pigg, natten är stjärnklar med ett tunt dimmoln och det är fullmåne så jag beslutar mig för att åka ner till husbilen och sova ut där innan jag beger mig vidare nästa dag.

Innan jag kastar mig på sadeln sätter jag upp två saker att tänka på; 1) kolla ner i backen innan jag åker för att se att ingen myskoxe står där och 2) stanna efter varje backe och kolla att inget ramla av kärran. Så startar jag färden och i första nedförsbacken (den branta) måste jag hänga på bromsen så att jag rör mig i krypfart. Kärrans konstruktion gör att den hänger över bakhjulet och varje gupp gör att den kränger vilt. Hoppas bromsarna håller tänker jag i mitt stilla sinne. Så planar vägen ut och jag kan rulla på. Betydligt bekvämare än på uppresan. Vad är det där framme? En stor myskoxe står mitt på vägen vänd mot mig!



Typiskt! Jag stannar på behörigt avstånd. Bakom mig är det bara uppför och jag har ingen reträttväg åt sidorna. Jag hojtar och plingar med ringklockan men det har ingen effekt på honom. Men på kon som står i buskaget jämte blir det fart, hon börjar ruska på huvudet och buskaget vajar fram och tillbaka. Jag har hittat en kärlekskrank hane som bestämt sig för att allt runt den här honan är rivaler! Han står mitt på grusvägen. På ena sidan är det 50-75m platt mark och ett stup och på andra sidan står honan i ett buskage och det är nästan bara myrmark runt där. Hur f-n ska jag komma förbi detta?

Då knastrar det i gruset bakom mig! Som tur var dök det inte upp någon myskoxe utan ett norskt par som också var på väg. Det visade sig att den här hannen varit i det här området det senaste dygnet och de hade fått tipset att bara gå runt den på utsidan, nära stupet. Jag fick hjälp med cykeln och kunde släpa kärran fram över den ojämna terrängen och det var lite pirrigt att vara så nära en revirhävdande hanne men den lämnade inte honan ur sikte så det hela gick bra. Jag kan säga att det var en lättad cyklist som trampade på ut ur fjällområdet den natten :-)

Tyvärr hade jag packat ner all fotoutrustning ordentligt och det var inte läge att packa upp den i denna situationen så du får tänka dig scenariot med en myskoxe med sänkt huvud mitt på vägen och fullmånen lysande rakt bakom. Fantastisk bild men bara i mitt minne så den du ser ovan är från ett annat tillfälle.

För att summera denna cykelresa så funkar cykel utmärkt att ta sig fram med. Minimera packningen eller lämna den i bilen under sommaren då myskoxarna sällan är uppe på höga höjder. Kolla färdselrestriktionerna innan bara så du inte gör nåt som kan krångla till din resa.

I nästa inlägg så ser du resultatet av denna cykelutflykt.

Postat 2013-11-02 20:11 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 Nästa