** Idag gör vi arbeten på vårt system, kortare störningar kan förekomma. **

MikSwe Photography

Berättelser från mina fotoutflykter och ibland lite inspirationstips.

Trandansen 2018

Så var det dags igen för ett besök på Trandansen. I år lite senare än vanligt så det hann bli april. Nu gjorde det inte så mycket för tranorna var lite sena också. Kanske var det det kalla vädret som gjorde det men jag tycket iaf att tranantalet nådde sin topp betydligt senare än tidigare år. Vädret var hyfsat klart men vinden ven stundtals ganska kraftigt vilket bidrog till kylan. I år var mitt fokus på att sätta ihop en film men jag fick ändå med mig en del bilder från denna välkända plats.

Tidigt på morgonen så ökar trumpetandet i volym när tusentals tranor flyger in från den isbelagda sjön där de övernattat.

Väl framme så börjar de äta, dansa och bilda par.

När så man funnit sin partner så kan hända smiter man iväg utan att de andra ser det.

Till slut så drar sig allihopa tillbaka ut på sjön igen

Tja det kanske var lite förenklat, jag har tidigare publicerat en mer detaljerad blog om hur det egentligen går till och den hittar du här: Trandansen 2016

Filmen jag gjorde i år den och flera andra hittar du på min YouTubekanal Mik Swe

Nu hinner du kanske inte hålla på och följa en massa länkar så jag publicerar filmen här också :-)

Mycket nöje och kommentera gärna både bilder och film.

Postat 2018-06-24 19:45 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Strömstare fotografering 2018

I år tänkte jag göra ett försök att få till lite strömstarebilder. Det var många år sedan jag senast försökte mig på det och det gick inget vidare. Mest för att jag då var för okunnig och rastlös, men nu kände jag mig mera förberedd. Sammanlagt lade jag fyra dagar ute i ett naturreservat inte långt från hemmet vilket kändes lite ovant. Jag är rätt ovan vid att fota hemmavid, något som jag borde utveckla mera, utan brukar alltid köra långa sträckor för att hitta nåt intressant.

Första dagen blev riktigt lyckad då jag fick en individ som inte var så skygg utan dök obekymrat i min närhet och jag fick ett par fina bildserier i fin miljö. Jag såg dessutom flera individer men lyckades inte få dem på samma bild.

De kommande dagarna så var det svårare att komma nära, på nåt sätt så var de individerna mer skygga och det blev betydligt svettigare att halka runt i snön för att få till några bilder alls. Möjligen hade det blivit något varmare ute så de var mera aktiva, men det är rena spekulationer.

Mest blev det sittbilder i olika miljöer men oavsett det så kan jag inte sluta förundras över hur den här relativt lilla fågeln med enkelhet hanterar kraftigt strömmande vatten och kyla.

Av de fyra dagarna så såg och fotade jag strömstare under tre. Den fjärde (som egentligen var den tredje) dagen lyckades jag inte komma till ordentligt. Givetvis så blev det några videosnuttar av de olika dagarnas fotande och du kan se dem här nedan eller surfa in på min YouTube kanal Mik Swe där dessa och andra filmer från mina fotoutflykter finns. Tycker du de verkar intressanta så varför inte prenumerera, det kostar inget men det peppar mig väldigt mycket. Givetvis får du gärna kommentera både bilder och filmer.

Postat 2018-05-30 10:15 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Corkscrew Swamp Sanctuary, Florida 2017:7

Corkscrew swamp är precis som det låter - ett träsk. Det som skiljer ut detta ställe mot de flesta andra som jag besökt är att dels är mitt i träsket, så man går huvudsakligen på en träbelagd gångbro, dels är det oftast väldigt tyst. Här låter det inte mycket, bara vindens sus i cederträdens kronor. Om man anstränger sig kan man svagt höra ljudet från en väg ett par kilometer bort. Folk är (oftast) lågmälda och går lugnt och avslappnat.

Det händer dock att det kan dyka upp nån barnfamilj med högljudda ungar/föräldrar (ja, jag vet att de också har rätt till området) eller en och annan "powerwalker" och störa det lugna tempot. Jag har funderat lite på de sistnämnda; vad det är som gör att man betalar inträde till ett naturområde för att sedan med raska steg och lurar i öronen gå sin motionsrunda här? Kanske är det för att man känner sig säker här jämfört om man skulle gå på den ganska öde vägen som leder hit ut?

Men oftast så råder det en väldigt fridfull stämning här. Är man lite stressad så kan man uppleva att det är helt dött. Mitt i vintern så är det också väldigt lite aktivitet bland fåglar och djur. Aktiviteten ökar dock framåt våren när många olika typer av vadare samlas här. Icke desto mindre så finns det små guldkorn att titta på och fotografera.

Nästan direkt när man kommer ut från entrebyggnaden så möts man av småfåglar. Det beror väl kanske mest på att det är en fågelmatning i anslutning till byggnaden.

När man sedan når träsket så kan man ofta se tvättbjörnar som letar i dyn efter mat, men man ska komma ihåg att det är ett träsk och det innebär att det inte alltid är bra fotoförutsättningar och så var det för mig denna gång.

Är man tidigt ute, dvs först, så kommer man att få torka bort spindelväv från ansiktet nästan hela tiden. Har man tur så har någon storväxt person hunnit ut före en själv :-)


Även om jag inte var först ut den här dagen så lyckades jag snärja in spindelväv i stativet och det dröjde en stund innan jag insåg att det hängde med en liten fripassagerare på min lilla vandring.


Här finns det också kråsugglor och man kan ibland höra hur de pratar med varandra med låga skorrande hoanden och har man tur så stöter man på någon som sitter nära gångbron. En annan fågel som ofta både syns och hörs är den bandvingade vråken. Den sitter ofta några meter upp och spanar ut över de få gräsbevuxna ytorna.


Andra fåglar som hörs är olika spettar som gärna knackar runt bland de gamla träden. Här är det en spillkråka med sin vackra röda "toppluva" som håller på att bygga ett bohål. Den brydde sig inte det minsta om folket som gick på gångbron en liten bit bort, utan lade all sin energi på att hacka, hacka, hacka...


Längre in i träsket kan man hitta häckande ormhalsfåglar. Hanen och honan turas om att ruva. Här är det hanen som tar sitt ansvar. Den här har sin vackra parningsfärg kvar runt ögonen.

Här finns det givetvis också amfibier som t ex lövgrodor. De kan dock vara oerhört svåra att upptäcka i den kaosartade vegetationen som träsket består av. Som tur är så finns det ett gäng volontärer som går runt och kikar och om de ser nåt intressant så märker de helt enkelt ut detta med inplastade bilder som fästs med kardborreband runt räcket. Just den här såg jag faktiskt utan hjälp, vilket jag känner mig lite stolt över, då de som sagt är svåra att upptäcka.

Jag fick en fin pratstund med en av volontärerna och det visade sig att han hade sitt ursprung i Sverige, närmare bestämt Västmanland, i ett område dit jag faktiskt åker varje år och det kändes om om världen var väldigt liten.

Denna gång blev dock den stora behållningen den här snoken (Florida banded water snake) som yrvaket låg och solade sig i de första solstrålarna, bara någon meter från gångbron. Normalt sett brukar de snabbt ringla sig undan men nu hade den hittat en torr plats i solen så då struntade den i de som gick förbi på gångbron.

Jag var här ca 4 timmar och fick förutom ett antal bilder även ihop en liten film och du ser den här:

Kommentera gärna och och vill du se mera av mina filmer så finns de på YouTube Mik Swe

Postat 2018-03-23 20:55 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Ding Darling, Florida 2017:6

Då var det dags att återigen besöka Ding Darling National Wildlife Refuge. Bestående mest av våtmark/träsk så lockar detta område till sig olika typer av vadarfåglar, alligatorer och en och annan fyrfoting. En enkelriktad väg leder igenom området så det är enkelt att vara där och ta sig runt. Eller rättare sagt eftersom det är enkelriktat så kan man ibland tveka på att antingen stanna kvar på en plats eller köra en bit till. Att backa eller köra tillbaka är inte möjligt utan man måste ta sig ut hela vägen till slutet för att sedan köra ut på den allmänna vägen och tillbaka till starten igen. Kanske inte den mest miljövänliga naturupplevelsen med andra ord. Jag har sett cyklister som cyklat åt fel håll bli stoppade av och bötfällda så det är inget man chansar på.

Till skillnad från Blackpoint Drive längre nordost ut på Merritt Island (som du hittar här) så finns det en hel del områden på Ding som inte har så mycket aktivitet. Det innebär att man i början inte har riktigt koll på var det brukar vara aktivitet och rätt var det är så har man missat de bästa platserna. Nu har jag varit där ett antal gånger så nu vet jag ungefär vad jag kan förvänta mig på de olika platserna men det händer att jag blir överraskad. Jag brukar ha all kamerautrustning redo men när jag såg denna alligator uppvisa ett brunst/revirbeteende så blev jag faktiskt överraskad. Bilden är tagen med "fel" objektiv (70-200) och "fel" inställningar (för jag glömde/hann inte ställa om den) men den får ändå vara med.


När en alligator hanne markerar sitt revir eller lockar på honor så kröker de upp ryggen samtidigt som huvud och hals hålls upp i luften. Du kan ju pröva att inta den ställningen så förstår du snabbt att desto högre upp man kan hålla de olika kroppsdelarna desto bättre måste man ju var, eller hur :-). Det är ett beteende som jag förknippar med våren och som jag bara sett på film. Det som inte syns på bilden är själva brölet och det var faktiskt det som först fick min uppmärksamhet. Ett dovt men tydligt bröl som byggs upp nere i buken och fortplantar sig långt både i vattnet och i luften. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb denna gång så jag missade bilden av själva ryggkrökningen men jag hann se det iaf, mycket mäktigt. Tyvärr så upptäckte alligatorn mig och drog sig undan vilket var lite synd, annars hade jag fått till bilden betydligt bättre. Då gick det bättre med den här som låg och solade sig tre meter från vägen. Det är lustigt att många som kör missar att kika ner precis bredvid vägen. Jag har sett cyklister som cyklat två meter från en solande alligator utan att se dem.


Annars är det väl vadare som tilldrar sig det mesta fotandet. Kommer man när tidvattnet är lågt så ökar chansen att se dem lite närmare vägen. Men även om det är mycket vatten så kan det ge bra fotomöjligheter. Det som är lurigt är alla vita fåglar, speciellt i dagsljus/sol. Men man får en skön effekt där vatten och bakgrund blir väldigt mörka och fågeln blir i fokus i bilden. Det mörka vattnet är ofta stilla så man kan få en bra spegelbild, som på den här rosenskedstorken.


Även om avståndet ibland kan vara långt så kan ändå bilden bli helt ok när man får med lite mer miljö och fortfarande kan utnyttja det positiva med att bakgrunden blir mörk. Här är en vit ibis som födosöker nära mangroveträden.


Det händer att man ser fyrfota djur, men det är inte så vanligt. De som förekommer här är utter, tvättbjörn och ödlor. Andra fyrfotadjur har svårt att röra sig ibland mangroveträden. Ja nu rör ju sig uttern mest i vattnet och längs små stråk mellan de olika vattendragen. För det krävs någon form av gripförmåga för att kunna klättra runt bland mangroveträdens små smala, men många, rötter. Som den här leguanen som jag fick en skymt av inne bland träden. Jag kan tycka att de är vackra och lite läskiga på samma gång, tur att de inte blir så jättestora, fast är de över metern och kommer nära så bör man visa respekt.


Leguanen är inte en ödla som härstammar från Florida utan har spridit sig bl a genom att  oansvariga djurägare helt enkelt släppt ut dem när de blivit för stora. Leguanerna är dock väldigt väl anpassade för denna typ av landskap så de förökar sig snabbt. Precis som på Wakodahatchee där jag tyckte det var fullt av dem (se det blogginlägget här) så var detta min första observation av dem på Ding Darling men jag antar att de kommer att öka...

När jag stod där och fotade denna där inne bland buskarna så kom det fram en medelålders dam och sa "we don't like them here, they kill birds". Hon antydde dessutom att hon inte tyckte man skulle fotografera dem just därför att hon inte gillade dem. Det är iof en lite märklig inställning men jag har stött på den tidigare. Samma kommentar kan man se när bilder visas på rovdjur som precis fångar/dödar sitt byte. En helt naturlig process i naturen men som många inte vill se, antagligen för att det stör deras uppfattning om den sköna och fridfulla naturen.

Tvärtom är det när man hittar en tvättbjörn. Folk stannar till och undrar nyfiket och intresserat vad man fotar men när de får höra att "it's a raccoon", så tappar de allt intresse och man får höra att "såna har jag massor av hemma bland soptunnorna". Nu har ju jag inte det och jag tycker de är lite fascinerande, dessutom så tycker jag de har oskyldigt söta ansikten :-). Den här hittade jag högt uppe i ett träd käkandes löv, eukalyptus tror jag det var.


De är opportunister, är nyfikna och har en god finmotorik. De har tassar som mera liknar händer än tassar och med de så kan de gripa, gräva, fingra och pilla fram allt möjligt ätbart på de mest oväntade ställen. T ex så vadar de ut längs stranden och rotar runt på botten efter kräftdjur i dyn. De händerna möjliggör också att de kan lätt ta sig fram i mangoveträsket.


Förutom vadare så kan man oftast se fiskgjusar som både häckar och fiskar här. Den här fick jag på film när den tvättar sig efter en lyckad jakt, ett beteende som jag även sett svenska fiskgjusar göra. Fick en även en bild när den lyfte från stranden.


Annars är det väl gryning och skymning som man ska fota här. Solnedgångarna kan vara riktigt fina och ljuset likaså. Det svåra är att hitta motiv på rätt sida om ljuset/vägen. Här är det en vit pelikan som som likt Gulliver kikar ner på de små lilliputtarna.


Så lägger sig skymningen och fåglarna passar på att vila lite i solens sista strålar.


Nedan är en liten film från mitt besök på Ding Darling och jag hoppas du gillar den.

Mer filmer hittar du på min YouTubekanal Mik Swe. Jag hoppas du hittade nåt intressant här idag och så ses vi i nästa inlägg.



Postat 2018-03-14 10:30 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Paynes Prairie, Florida 2017:4

Har du hört om Paynes Prairie nån gång? Det var först förra året som jag råkade hamna på ett inlägg på nätet om denna Florida State Preserve. Något i inlägget fick mig att läsa vidare. Det skulle alltså finnas en prärie mitt inne i Florida. Jag som trodde att det bara fanns skog och våtmarker där. Läste nyfiket vidare och såg till min häpnad att det skulle finnas både vilda hästar och bison där. Dessa båda djurgrupper visste jag ju fanns i USA men på helt andra ställen. En tanke om att detta skulle vara ett bra komplement till alla dessa fåglar som finns runt om i Florida, så jag började forska i det och till slut så hamnade det i min resplan. Jag ville dock inte lägga för många dagar där utan det skulle bli en rek-resa. En dag fick räcka. Eftersom det låg lite längre bort än mina andra platser så skulle det bli en del bilåkande men det kunde det ju vara värt.

Redan när jag passerat entrén så hamnade jag i en typisk Florida skog, platt men fyllt med lite kaos. I ett par träd satt några gamar och kikade på min bil när den sakta körde fram längs den slingrande vägen. Jag undrade tyst för mig själv om det förebådade nåt gott eller ont. En liten bit längre fram så såg jag en vitsvansad hjort trippa över vägen och bestämde mig för att det var nog nåt gott här iaf.

Finns det en så finns det flera brukar jag säga när det gäller klövdjur och mycket riktigt så fanns det en hel del hjortar intill vägen. Lite svårt att fota dock för skogen var som sagt lite kaosartad och det var mycket som skymde sikten för den där bilden. Fortsatte köra längs vägen och kom så till själva besökscentret.

Träffade en snäll dam som jobbade där och som gärna berättade om området. Det fanns flera entreér in till området men tyvärr fanns det ingen väg inne på området som band ihop dessa vilket skulle innebära ett par rejäla omvägar för att nå runt hela området och jag bestämde mig för att bara satsa på detta område som jag redan var i. Sedan kom nästa besked: Området var översvämmat så den stora leden som gick in på djupet av området var stängd. Det visade sig att prärien inte hade något in eller utlopp, utan allt regnvatten gick ner i jorden eller rann ut via ett slukhål i ena änden på området. Hösten hade varit väldigt blöt så nu var det en dryg meter (eller mer) av vatten som täckte huvuddelen av prärien. En tanke gick snabbt tillbaka till min reflektion om gamarna i början, men nu var jag här så det var bara att försöka hitta nåt att fota.

Mitt första stopp var det utkiktstorn som var beläget i kanten på prärien. Där har man en god överblick om området och förhoppningsvis så kunde jag se nåt där. Väl framme så inser jag snabbt att allt som damen i besökscentret berättade stämde. Trots det så fanns det glimtar av ljus i mörkret. Det gick hjortar precis vid tornet och jag kunde se hästar som vadade ute i vattnet, vilket bara det kunde vara värt att fota. Två vithövdade örnar som flög förbi avgjorde det hela, här fanns potential.

Efter besöket i tornet så var det dags att ge sig ut på vägen som leder ut på präriren. Min uppfattning om en prärie är ju att det är en gräsbevuxen slätt. Men när jag kom ner på vägen så inser jag snabbt att det där gräset i själva verket var små buskarna som var runt två meter höga. De hästar jag sett uppifrån tornet var inte alls synliga från vägen och jag tänkte på gamarna jag såg när jag körde in igen. Men det kanske blir bättre längre fram tänkte jag och gick vidare.

Hittade trädet som som den vithövdade hade satt sig i och visst satt den kvar men det var väldigt tätt och vinkeln brant så någon bra bild kan jag inte påstå att det blev. En dokumentationsbild måste man ju ta iaf.

Runt vägkröken så ser jag plötsligt ett sto med sitt hyftsat stora föl tuggande i sig gräs i vägkanten. Men jisses så mager stoet verkade vara. Revbenen syntes och höften stack verkligen ut. Hade hon gått på en privat fastighet hade nog ägaren blivit anmäld för misskötsel av djur. Men kanske berodde det på att hon fött upp sitt föl och därigenom blivit mager. Kanske, jag är ingen expert, men jag förutsatte ändå att de som hade ansvaret över området hade koll på situationen.

De kom närmare och jag funderade på hur stoet skulle reagera på mänsklig närvaro. Skyltarna var tydliga med att man inte skulle gå nära, men de kom ju mot mig och jag hade ingen plats att ta vägen så jag stod stilla i vägkanten. När jag stod där så kom det folk på mountainbike som bara susade förbi och hästarna lyfte inte ens på blicken så jag förstod att de verkade vara vana vid människor. När de passerat så fortsatte jag längs vägen.

Mycket riktigt så var vägen helt översvämmad och det jag hade inga planer på att vada ut där. Istället så lade jag energi på att försöka få lite bilder på den lilla flock av hästar som stod 100 m från vägen. Ljuset var ganska ok men det höga gräset ställde till det lite. Dels skymde det lite väl mycket och dels så lyste grässtråna i bilderna även om det nästan var helt ur fokus. Det plus osäkerheten om man fick lämna vägen eller ej gjorde att jag blev lite passiv i fotandet. Till slut så gick jag in ett par meter så att jag fick lite mera fri sikt mot hästarna. Även om jag nu hade lite bättre sikt än vid vägen så var de inte särskilt hjälpsamma då de stod med sina huvuden långt ner mot marken och åt gräs så det stod härliga till. Hästbilder utan huvud kändes så där som motiv.

Till slut var det några tillfällen som blev ok bilder. Men känslan av att detta var vilda hästar infann sig inte direkt. Möjligen kunde miljön skvallra lite om det, men jag vet inte. De var ganska loja så det kändes som om de var mer tama än vilda.

På väg ut från området så började jag ana ugglor i mossen. Området verkade vara perfekt för Barred owls. Så jag gick sakta och spanade runt om i träden, väl medveten om hur svåra det kan vara att upptäcka dessa mästare på förklädnad. Men det tog bara nån minut innan en rörelse fick min uppmärksamhet. En uggla flög över stigen och satte sig i en gren precis där jag var. Otroligt hur saker och ting kan utveckla sig när man minst anar det. Nu var inte ljuset lika starkt men det gick ändå att pressa fram nån bild och det ihop med de vadande hästarna blev det nog mitt bästa minne här ifrån.

Hur var det då med alla bison som skulle vandra här. Jo de gillade tydligen inte vatten, så de höll till i ett torrare område som inte gick att nå via de markerade stigarna. Det området gränsade till privat mrk och där får man som bekant inte gå, iaf inte i USA. Allemansrätten som vi har i Sverige är nåt vi ska värna om tycker jag. Ibland tar man allt för givet som vi har tillgång till och det är först när man inte kan få det som man fattar hur mycket det är värt.

Vilket fall så kan det bli fler besök hit men då ska jag isåfall vara säker på att det inte är översvämning.

Filmade givetvis, precis som på de andra ställena, och du kan se videon här:

Gillar du detta eller har du tips på förbättringar så tar jag gärna emot dina kommentarer på bild, text och video.

Postat 2018-02-18 14:33 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 5 Nästa