MikSwe Photography

Berättelser från mina fotoutflykter och ibland lite inspirationstips.

Skottland 2017

I somras kände vi ett behov av att åka till någon annan plats än Norge, som vi ju har besökt varje år sedan jättelängesedan. Vi behövde lite omväxling från samma fantastiska natur och hänförande vyer så vi bestämde oss för att utforska Skottland istället. Lite sena i planeringen så blev researchen lidande, men vi kom fram till en resplan som omfattade både museer, slott, vildmark och shopping.


Redan efter en timmes färd, efter att vi lämnat flygplatsen, insåg vi att det skulle bli ont om tid att uppnå allt det där. Det skulle t.o.m bli ont om tid att hinna få vårt rum innan personalen gick hem. Den tidsberäkning jag gjort utefter värden på gps'en visade sig vara helt felaktig. Skottland har ju precis som Norge en fantastisk natur och en massa hänförande vyer, vilket gör att det blir ett och annat stopp på vägen.


Men det var inte det som krånglade till det. Istället var det vägarna. Om man tittar på en GPS så får man en beräknad körtid som är helt åt skogen mot hur det blir i verkligheten. Men det är ju samma i Norge tänker du. Jo men här är hastighetsbegränsningen ca 97 km/h och inte 80 som det är i Norge så felet blir ännu större. I verkligheten så kanske man kör i snitt max 50, lite beroende på trafiken, vilket gör att man får riktiga glädjetider från gps'en som räknat ut en helt annan snittid på sträckan.


Bara att köra i Skottland ter sig först som ett äventyr i sig. Vägarna saknar inte bara vägren utan körfälten är dessutom smalare än man kan förvänta sig av en väg med en hastighetsgräns på strax under 100 km/h. Det är inte för inte som det står SLOW innan många kurvor då kurvorna ofta nyper hårdare än på en liknande väg i tex Sverige eller Norge. Sikten är dessutom ofta skymd. Minsta lilla lastbil/husbil/traktor/mm drar ner tempot ytterligare och när det är fritt så kör lokalbefolkningen som bara den. För en annan som precis satt sig  på fel plats i bilen, att försöka hänga med i det tempot... ja vi kan väl bara säga att det var en utmaning. Hur folk dessutom vågar cykla på dessa vägar är ett stort mysterium.


Glencoe passerades i rasande fart och bristen på bra ställen att hinna köra av bidrog till att minimera antalet vackra vyer på minneskortet. Man kan säga att jag missade den upplevelsen naturen helt. De avfarter som fanns dök helt oannonserat upp och när jag fick syn på dem så var trafiken bakom för nära och farten för hög. När jag väl hittat en plats att köra av på, så gällde det att hitta bra fotovinklar på den platsen. Jag tröstade mig med att detta ju var en rundresa i första hand och inte en dedikerad fotoresa.


Vår första bas utgjordes av ett rum i ett elevhotell i Fort William. Det är en stad som påminner mycket om Åre med alla sina vandrare, mountainbikers och klättrare. Jag tror vi såg fem eller sex sportaffärer bara på gågatan. Gatupratarna fanns det också gott om och det fanns en ton i hur man uttryckte sig som jag gillade.



Första utflykten från Fort William gick till Isle of Skye. En ca sju timmars rundtur enligt gps'en, så det skulle bli en liten dagstur med andra ord (trodde vi iaf).

På vägen dit så körde vi förbi the Commando Memorial. Jag gillar verkligen den här traditionen, som jag även sett i USA, med att göra naturtrogna statyer och minnesmärken. Platsen är verkligen väl vald för man känner sig ödmjuk och liten i förhållande till statyn och omgivningen, vilket underlättar stämningen för de som kommer dit med kransar och blommor.


Nästa anhalt blev att köra småvägarna upp längs Isle of Skye till Old Man of Storr. En stor monolit som pekar rakt upp mot himlen. Vädret var skiftande, om man uttrycker det milt, men för landskapsfotografering så föredrar jag det före klarblå himmel. Men det gjorde också att ljuset skiftade hela tiden när molnen sprack upp för en kort stund.


Klippan är en naturlig turistpunkt men man måste vandra upp ca 400m upp på berget så jag beslöt att utnyttja de som redan gått upp för att få nåt som gav lite proportioner till klippan. Du ser dem som små prickar till vänster om klippans fot.


Den väg vi slagit in på leder nästan runt hela ön men efter ett tag insåg vi att vi inte hade så mycket tid kvar om vi inte skulle köra hela natten, så stoppen blev färre och kortare allt efter som. Ett beslut som underlättades av den mycket kraftiga vinden som om det inte hade funnits ett stabilt stålräcke här vid Kilt Rock så hade både jag och kameran blåst av kanten.


Till slut fick vi strunta i den västra delen av ön och i stället sätta fart hemåt. Vi hann iaf stanna till vid ett slott på vägen. När vi kört förbi Eilean Donan Castle på förmiddagen så var ljuset rätt tråkigt, men nu på eftermiddagen så bröt solskenet precis igenom det tjocka molntäcket och strålade dramatiskt över slottet.


Väl hemma igen efter dryga tretton timmars(!) bilåkande satte vi oss ned och gjorde om hela resrutten. Boendet var redan bokat så vi fick göra det bästa av det hela. Man kan säga att vi sparade en del resmål till nästa gång ;-) En erfarenhet är att boka boenden mera utspritt längs resvägen istället för centralt, som vi nu tvingades till pga sen bokning. De flesta B&B som vi såg längs vägen var dessutom fullbokade när vi körde förbi så att chansa kan ju gå, men risken är att man inte hittar nåt trevligt boende alls. På öarna så rör sig turisterna som en lång kolonn eftersom det är få vägar och man turas om att stanna på de olika rastplatserna för att ta bilder. Trycket på de lokala boendena under turistsäsongen är ganska högt.

Nästa morgon utanför hotellet hördes ett ånglok mödosamt tuffa igång. Snabbt ut för att kolla och mycket riktigt var det the Jacobite, ett världsberömt lokomotiv. Den fanns med på vår lista och exakt plats var den skulle beskådas var också bestämd. Det blev dock en överraskning att den startade 100 m från vårt hotell.


Platsen dit vi begav oss för att se det ute på spåret var naturligtvis Glenfinnan. Utsikten från den närbelägna kullen är riktigt vacker.


Både loket och viadukten vid Glenfinnan är kända från Harry Potter filmerna så det var ingen överraskning att vi inte skulle vara ensamma på plats. Det var folk från hela världen där. Man var ute i god tid för att få just den där vinkeln som man såg framför sitt inre eller som man missade förra gången.


Tåget kör den här sträckan 1 - 2 gånger per dag lite beroende på om det är låg eller högsäsong. Väntan blir mer och mer spänd ju närmare passagen blir. Några lämnade platsen i tro på att de missat passagen. Vi ser att de precis ska försvinna ur sikte när någon ropar högt till dem. Långt borta i horisonten ser vi de första små molnen av ånga och sot över trädtopparna. De två sätter full fart och springer så fort de orkar för att hinna upp igen, men det är precis att de når foten av viadukten när tåget kommer.


Jag hade totalt missbedömt hur litet tåget är i förhållande till bron när jag valde plats men är ändå rätt nöjd med bilderna på detta andra försök. Det första försöket missade jag helt eftersom restiden på Isle of Skye drog ut på tiden.
Här är en kort snutt från när tåget kör förbi.

Dagarna förflöt med besök på vanliga turistmål, destillerier och shoppingställen. Vi stod en kväll och väntade på jagande delfiner strax utanför Inverness, men vinden drog rätt igenom kläderna och småduggandet gjorde inte saken bättre så det får också bli nästa gång.

Innan vi åkte tillbaka till Edinburgh så gjorde vi en avstickare till Findhorn Valley. En liten slingrande asfaltsväg in bland gröna kullar. Nästan längst in stannade vi och njöt av det storslagna landskapet. Nåt som faktiskt skiljer Skottland från Norge är de helt gröna kullarna. Bristen på berg i dagen gör att man lätt får upplevelsen av att kullarna är små men de är rätt rejäla när man ser de små husen som finns längst ner vid foten.


Alla har säkert hört och sett om kronhjortarna i Skottland. Jag hade ju givetvis en förhoppning om att få se några. Man kunde se små skogsområden inhägnade med viltstängsel och ett tag trodde jag att det inte fanns några frigående hjortar. Men så gick det upp ett ljus; stängslet var inte till för att hålla hjortarna inspärrade utan för att skydda skogarna. Kronhjorten är tydligen en orsak till att skogen sakta försvinner (källa lokalbefolkning). Det har funderats på att plantera in varg och lodjur här, man har bla varit i kontakt med experter i Sverige i ämnet, men (precis som i Norge) man har en välutvecklad fårindustri med frigående får som givetvis skulle hamna i konflikt med ev inplanterade rovdjur. Nåt som lokalbefolkningen knappast ställer sig positivt till.
Långt uppe på en topp kunde jag iaf skymta en flock med kronhjort, kan du se den så behöver du definitivt inga glasögon. Tips: leta i de fyrkantiga små fälten :-).


Tillbaka i Edinburgh så släppte vädret alla spärrar. Den här sista dagen vräkte det ner samtidigt som ett besök på Edinburgh castle var inplanerat. På väg dit passerade vi gamla stan med alla sina gamla fasader och smala gränder. Kameran fick ständigt vatten på linsen men jag tyckte det bara förstärkte hur mycket det regnade.


Skottland känns lite som en enda stor turistort. Vart vi än kom så var det turistbussar och turister. Edinburgh är inget undantag även om det är många fler vanliga människor där. På väg till slottet  såg man samlingar av dyblöta turister som försökte undkomma regnet.


Det var trots vädret en hel del, inkl oss då, som trotsade vädrets makter och tog sig upp till slottet. Vi trodde först att det inte skulle vara så många, men det var rätt mycket folk ändå som tog sig en tur i det kanske typiska skotska vädret. Troligen är detta stället helt packat med folk vid fint väder.


Regnet fortsatte att vräka ner, dagvattenbrunnarna uppe i slottet var överfulla och personalen fick kontinuerligt gå runt och rensa brunnarna.


Till alla platser som ledde in till något intressant (eller bara till inomhus) var köerna långa. Kom man väl in så översköljdes man av varm och fuktig luft. Ventilationssystemen klarade inte av att göra sig av med det så det var som att kliva in i en ångbastu och en smått klaustrofobisk känsla smög sig på oss. De små souvenirshopparna var överfulla av folk som egentligen inte ville handla utan bara ville komma undan regnet. Mängden blöta persedlar som togs med in i butikerna gjorde att golven var dyblöta. Personalen såg plågade ut och man tittade strängt på alla som bara tog en paus från regnet.


Utomhus så slet folk med sina paraplyer och regnponchos. Regnponchons måste vara bland det sämsta att ha när det blåser från alla håll. Men även paraplyer har en bristningsgräns i stark vind.


Även om utsikten från slottet var fin med alla gamla byggnader, så gjorde nog vädret besöket mer minnesvärt.


Som tur var så hade jag haft med mig kameran ute på stan kvällen innan, när solen gick ner. Den för övrigt helt gråmulna himlen hade en liten rand  längst ut  vid horisonten och för ett par minuter så bröt solen igenom och förgyllde slottet innan den sjönk ner bakom horisonten och det blev mörkt igen.


Många erfarenheter drogs av denna första vecka i Skottland. Erfarenheter som jag kommer att använda nästa gång jag åker hit, för det ska bli flera resor till denna landsända.
Förhoppningsvis är vädret liiite bättre nästa gång och då kommer jag att fokusera mer på landskap och djurliv än på blöta turister och roliga skyltar :-)

Kommentera gärna med andra utflyktsmål i Skottland kopplat till natur och djurliv.

Mer av mig här:

Hemsida

Facebook

Postat 2017-11-18 09:56 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

En höstdag 2016 i Skäralid

Jag hade ett par dagar ledigt i höstas och tänkte utnyttja den för att försöka få lite höstbilder. Min första anhalt var Skåne med sina lövskogar och böljande landskap. Vädret var på sitt allra bästa humör med värmande solsken och vindstilla.


Turen gick till mina vanliga hotspots för att försöka få lite vilt på bild. Kronhjortsbrunsten var helt klart över men dovhjortarna var i full gång. Tyvärr höll de sig mest i den täta skogen. Där var det svagt ljus och även om det var enkelt att lokalisera dem när de brölade så var det svårt att komma tillräckligt nära för att få till nån bra bild. Så efter en dag gav jag upp och försökte njuta av vädret och landskapet istället.


Genom att hålla mig till de mindre vägarna så blev njutning större då körningen automatiskt blev lugnare och närheten till naturen upplevdes som större. Det blev också enklare att snabbt stanna till och kliva rakt ut i de oranga färgerna som naturen erbjöd. I skuggan där solen inte riktigt kommit åt var det dock lite kyligt vilket också återspeglas i flera av bilderna.


Efter att åkt runt i Skåne så hamnade jag till slut i Skäralid. Det är en mycket naturskön plats välkänd för sina fina höstfärger. Eftersom det var söndag så verkade alla inom 10 mil fått samma idé. Parkeringsplatserna var överfulla och bilar stod parkerade längs de små vägarna så det var svårt att komma fram.


Till slut lyckades jag hitta en parkingsplats uppe vid kopparhatten som en av utsiktsplatserna kallas. Det var mycket folk på plats så det var inte någon större idé att försöka sig på någon mer avancerad fotografering. Istället tog jag min kompaktkamera och strosade runt, tog lite bilder och njöt av vädret.


Jag fascineras av hur träden i de branta sluttningarna nästan upphäver tyngdlagen och på nåt sätt hittat fäste för sina rötter.

Tyvärr hade hösten kommit till sitt slut och de vackra färgerna på träden var lite urvattnade och hade solen inte varit på plats så hade löven kanske upplevts som mera bruna.


Denna resa blev, helt oplanerat, ett test av min kompaktkamera och jag spelade in en lite video för att försöka förmedla känslan denna dag. Kan du inte se videon nedan så finns den här


Efter att njutit av ett par av de sista höstdagarna så var mitt resmål det betydligt kyligare Västmanland men det får bli nästa blogg :-)

Följ mig gärna på facebook och varför inte kolla upp min hemsida www.mikswephotography.com

Postat 2017-04-08 10:26 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Inspirationstips: Landskap

Jag betraktar mig inte som en landskapsfotograf. Istället blir jag ofta sittande i landskapet och njuter av vyerna.

Eftersom jag konsumerar Youtube-snuttar dagligen så har jag nu snubblat på en landskapsfotograf som faktiskt har gett mig inspiration att försöka ta tag i den typen av fotografering. Nu kan man tro att det hans fantastiska bilder som övertygat mig, men så är det inte.

Visst är de fina men jag fastnade för hans sätt att fotografera och när jag ser hans filmer så rycks jag med i hans passion. Han är inte okänd men jag tror han kommer bli mer känd allt efter som tiden går.

Han är en yrkesfotograf från norra England och heter Thomas Heaton. Du hittar hans filmer här och hans hemsida här http://www.thomasheaton.co.uk/

Bilderna i detta inlägg är dock mina och du hittar min hemsida här www.mikswephotography.com

Du kan också följa mig på Facebook.

Postat 2017-02-07 20:09 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Dovrefjell 2015

Jag brukar ju varje år ta en sväng upp till Dovrefjell men jag har aldrig lyckats pricka in de höstfärger som jag har sett så många fantastiska bilder på. Så 2015 valde jag att åka lite senare än vanligt på säsongen i förhoppning om att få se en skymt av hösten på berget.

Det var lite pirrigt för detta var den första längre resan sedan husbilen bröt ihop i början på sommaren. Men den hade fungerat prickfritt på de kortare turerna så det var bara att kasta sig iväg och hoppas att allt skulle gå bra.

Redan när jag kommer upp på fjället längs E6:an så ser jag höstens färger och det är verkligen fantastiskt att se berget brinna. Detta måste dokumenteras och jag stannade till på första bästa rastplats. Tyvärr var det ganska mulet men jag försökte ändå hitta lite motiv.


Men jag var inte här för naturen i sig utan mitt mål var först och främst att fånga myskoxar och älg mot en vacker höstbakgrund. För att ha större handlingsfrihet hade jag med mig cykeln. Tanken var att använda den nere i dalen och senare ta bussen upp på berget. Sagt och gjort, upp till viewpoint Snöhätta och börja spana.

Helt tomt i dalen och på bergsidorna. Började fundera på om myskoxarna hade tagit sig längre ner i ravinerna för att bunkra upp det sista av det gröna eller om de redan dragit sig upp på berget. Eftersom det inte fanns nån direkt snö att tala om så borde de vara kvar i dalarna. Klockan gick och jag beslöt mig för att rasta cykeln ett par timmar.

Vis av erfarenheten sedan förra gången jag cyklade här valde jag att minimera mängden packning. Du kan läsa om den utflykten här. Jag spände fast stativet på pakethållaren, hängde kameran ,med monterat 500, i en rem över axeln, fyllde fickorna med diverse småprylar, kollade att jag hade vatten med mig och trampade iväg.

Cyklade i sakta mak ut på fältet ivrigt spanande. Upp på de små kullarna för att få bättre utsikt men det verkade helt dött. Till sist hade ivern börjat lägga sig och missmodet börjat krypa fram. Normalt brukar man se iaf nån enstaka myskoxe på håll men här var det dödstyst. Inte ens en fågel hade jag sett. Vänder om cykeln för att ta mig tillbaka och då ser jag den. 100 m från där jag står ligger det en ensam myskoxe och idisslar i den höga ljungen.

Missmodet är som bortblåst och jag går in i foto-mode. Varifrån kommer ljuset, bakgrund, vittring, reträttväg...checklistan bockas av och jag väljer vilken väg jag ska närma mig. Myskoxar är ju fredliga små djur så det är normalt ingen fara, men de är rätt tjurskalliga och backar inte för nåt. Hamnar man på deras lista över ovälkomna saker så kan man snabbt hamna i trubbel om man inte passar sig. Skrev för länge sedan en blogg om det som du hittar här.

Den ligger dock stilla och betraktar mig ointresserat.


Funderar ett tag på om den kanske är sjuk eller skadad för den ser väldigt trött ut.


Men den ställer sig snart upp och går iväg en bit för att tugga i sig lite ekologiskt mat. Jag flyttar mig parallellt med den för att hitta lite bättre fotovinklar.


Konstigt nog är björkarna grönare här upp än nere i dalen. Gissar på att nattfrosten sätter fortare in nere i dalen än uppe på berget. Till sist så ger sig myskoxen in i de täta björksnåren...


... men jag har absolut ingen tanke på att följa efter den där. Dessutom vill jag komma tillbaka till bilen och bege mig till nästa plats innan det börjar skymma.


Väl framme vid bilen så skyndar jag mig att lasta upp och åker iväg för att spana efter älg. Det finns ganska gott om älg här uppe under barmarkssäsongen och jag har noterat att på vissa platser så är det lättare att se dem än på andra och det är dit jag är på väg. Väl framme så dröjer det inte länge innan jag ser den första älgen.


Ljuset är ganska svagt eftersom jag kom iväg lite försent men jag får ändå till ett par bilder innan det är dags att sluta.

 Ser ytterligare några älgar i det svaga ljuset men det var på längre håll. Nöjd över dagens resultat lägger jag upp planen för nästa dag. Sedan lägger sig kvällsmörkret och jag kryper till kojs.

Nästa dag försover jag mig givetvis och missar första bussen upp på fjället. Medan jag väntar så drar det ett regnväder in över fjället och jag funderar på situationen. Fortfarande är regnincidenten från i våras färsk i minnet och jag tvekar lite men eftersom jag efter den händelsen köpt ett rejält regnskydd så bestämmer jag mig för att göra ett försök.

På väg upp så kör bussen förbi en flock på ett tiotal djur relativt nära vägen och jag bestämmer mig för att satsa på dem. Det blir en dryg halvmil att gå men det får inte hjälpas, jag slipper de mesta av backarna och det är ju alltid nåt att glädjas över. Så fort bussen stannat så slänger jag på mig ryggsäcken och går med raska steg iväg.

Det dröjer dock bara 10 minuter så vräker regnet ner. Frestelsen att vända tillbaka till fjällstationen är stor, jag kan se mig själv sitta i den varma stugan med en kopp varmt kaffe och nygräddad våffla framför mig, men av någon underlig anledning så fortsätter jag att gå längre och längre bort från värmen.

När jag kommer fram har flocken skingrats och det är bara en handfull djur kvar. Molnen ligger lågt och ljuset är inte det bästa men nu när jag är på plats så är det väl lika bra att sätta igång. Som belöning vrider nån av kranen och det slutar att regna. Här uppe är höstfärgerna inte heller lika intensiva som nere i dalen.

En hona med en diande unge står en bit bort.


Längre ner i en bäckravin springer två ungar, troligen hannar, runt och buffar på varandra medan mamman förser sig med blommor och blader.


Ser en ung hanne komma gående men han får syn på mig och stannar för att utvärdera om jag är ett hot eller inte. Jag hoppas han fattar att jag är ofarlig och han bestämmer sig för att det är tryggast att stanna närmare flocken istället för att utmana mig.


Uppe på en platå ser jag tjuren smöra för en annan hona. Det finns inga naturliga hinder på platån så jag väljer att hålla mig på avstånd. Jag vill inte bli misstagen för en rival :-)


Så rör dom sig sakta bortåt och jag kikar på klockan och inser att jag börjar få ont om tid för att hinna med bussen ner från berget och skyndar mig tillbaka till fjällstationen. Som tur är når jag fram precis när chauffören ska köra iväg. Väl tajmad utflykt tänker jag innan bussen sakta åker ner för berget.

Precis innan vi lämnar skjutfältsområdet så ser jag två älgar i björkskogen på andra sidan E6:an. Jag hade tänkt att vila lite innan jag stack iväg med bilen men om dessa redan är på språng så är nog andra älgar det med. Så snabbt ur bussen in i bilen och så iväg till nästa plats.

Mycket riktigt så ser jag älg direkt när jag kommer fram. Idag är ljuset bättre och det ser ut som hela myren står i lågor.

En bit bort står en tjur i buskagen

Det blir en eftermiddag med många älgkontakter. Roligast är ju att se en kviga med kalv.


Men även en tjur med sin utvalda passerar. Det är samma tjur och kviga som jag såg en stund tidigare.


Och slutligen poserar älgtjuren med sina fejade horn villigt bland alla höstlöv.


Det är med glädje som jag efteråt kikar på bilderna i datorn. Resan gav bättre resultat än vad jag hoppats på. Innan jag far hem tar jag en sväng för att få till ytterligare nån landskapsbild som minne.

Säga vad man vill men Norge är fantastiskt vackert :-)

www.mikswephotography.com


Postat 2016-03-12 14:13 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Andöya 2015

Nu var det ett tag sedan det blev skrivet nåt i bloggen så det är dags att summera resten av
fotoåret 2015. Så nu Leif, nu kör vi :-)

2014 hade jag möjligheten att besöka det lilla samhället Andenes beläget på ön Andöya i nordnorge (den resan är förövigt beskriven här). Syftet var då att fota valar och norrsken. Det var en fin upplevelse och jag beslöt mig därför att göra fler besök dit. Efter att diskuterat lite med Marten som driver firman som jag reste med så kom jag fram till att maj skulle kunna bli en bra månad. Dels skulle det vara ljusare med bättre fotoförhållanden och dels så finns det ett fågelberg i närheten som vid den tidpunkten börjar fyllas med flyttfåglar av olika slag.

Tiden gick och rätt var det var så stod det maj i kalendern och det började dra ihop sig. Väderprognosen var i och för sig inte helt positiv men dåligt väder kan ju ge fina bilder det med så jag gav mig av.

Det första som slog mig när jag kom fram på eftermiddagen var hur ljust det var. Lite naiv hade jag hoppats på möjligheten att få ytterligare nån norrskensbild men med en månad kvar till sol dygnet runt så var huvuddelen av natten för ljus för att få några magiska bilder på norrsken. Gick en kort promenad för att känna på stämningen. Inom kort hade jag sett flera havsörnar och för första gången även utter. Självklart hade jag inte kameran med mig, men det skulle bli flera tillfällen.


Vädret var i huvudsak gråmulet och ett oväder spåddes anlända inom kort. Inte de bästa förutsättningarna med andra ord. Vi for i alla fall ut med Martens RHIB och började spana. Det dröjde inte länge innan vi såg den första utblåsningen och kunde ta oss närmare. Det var en kaskelot som vilade lite vid ytan.


Nu är ju inte kaskeloter de mest livade att kika på för de ligger precis under ytan med ryggfenan. Då och då så sticker de upp andningshålet för att byta luft i lungorna. Kaskeloternas största aktivitet vid ytan är ju när de dyker och det är det vi i båten väntar på.


Det börjar med ett par nästan omärkliga ryggkrökningar innan de plötsligt vänder ner huvudet mot botten samtidigt som de sticker upp stjärtfenan högt upp i luften för att på så sätt få en bättre skjuts ner i djupet. Marten som är välbekant med valarnas beteenden ropar ut "diving" så fort han ser de första ryggkrökningarna så vi andra kan göra oss beredda med kamerorna.

De är bara uppe vid ytan ca 10 minuter och sedan kan de vara borta i 20-45 minuter så det gäller att inte missa tillfället.

Så är den borta och ytan är tom igen. Ett gäng stormfåglar samlas runt båten och kikar nyfiket på oss.

De förknippar båtar med fisk och det verkar som om de gärna vill ha lite sällskap också.


En ny utblåsning, denna gång inte så långt bort och vi tar oss försiktigt dit. En svårighet att fota på en sådan här tripp är ju att man själv inte kan planera in vilken bakgrund man ska ha i bilden. Marten brukar försöka placera båten med hänsyn till ljus och bakgrund om det är möjligt men man kan inte manövrera hur som helst i närheten av valarna.


Så där håller det på. Spana efter utblåsningar, vänta på ryggkrökningen och sedan smattra iväg några dykbilder. Det kan ju rent av låta lite tråkigt när man skalar bort allt annat. Men det är en häftigt att se dessa stora djur så nära den lilla båten, det fantastiska landskapet och när de dyker så är det en fin upplevelse varje gång. Får man dessutom med sig en av de engagerade valforskarna så blir det dessutom väldigt lärorikt. De dokumenterar stjärtfenan och kan på så sätt skilja olika individer åt. De kan tom direkt känna igen vissa individer och har dessutom gett namn på dom.


Vi tar en tur förbi Bleiksöya som är en fågel-ö i området. Förhoppningsvis har fåglarna börjat anlända. Vi ser att lunnefåglarna har anlänt.

Likaså har havssulor och toppskarvar kommit.

Till skillnad mot Runde så är det lättare att se fåglarna i ögonhöjd när de sitter i sina bon. Bobyggande och och annan par-aktivitet är i full gång allt medan havsörnar patrullerar kusten runt omkring för att hitta lämpliga byten.

Jag ser flera uttrar men avståndet är för långt och båten guppar så jag njuter bara av upplevelsen.

Vädret håller dock obevekligt på att bli sämre och en dag så är det omöjligt att åka ut med båt. Eftersom jag har några dagar kvar innan flyget hem så lånar jag en bil för att ge mig ut på en roadtrip, Andöya har nog mer att ge tänker jag.

Vinden piskar kusten så hårt att de flesta fåglar sitter och trycker i lä.


Enstaka kastar sig dock ut för att försöka ta sig vidare...

men många sitter bara still och väntar tålmodigt.


 Vägen följer kusten och likt en ringväg går den runt hela ön.

Landskapet är varierat med på många ställen en karg kustlinje med höga berg.

Lite längre in är det myrar.

Och på andra ställen är det fina sandstränder.

Väldigt få människor är ute i den hårda vinden men en ensam kite-surfare passar på. Jag ser att han har en tjock våtdräkt på sig inklusive huva och vantar. Det är nog inget för nybörjare att vara ensam här ute i maj och trots de fina sandstränderna så lockar inte tanken på att ta ett litet dopp. I bakgrunden syns Bleiksöya som reser sig majestätiskt nästan rätt upp ur havet.


Så här långt norrut borde man se mer snö kan man tycka, men eftersom golfströmmen går precis utanför så är det ofta ganska milt.


Jag ser en utter passera tvärs över vägen. På nära håll ser de både stora och otympliga ut. Som en dromedar skjuter den upp ryggen upp när den springer över vägen innan den kastar sig ner i en större bäck. Inte en chans att hinna med med kameran. Stannar och spanar lite längs bäcken men den är som uppslukad. Kör vidare för att lite längre fram se en ensam älg ströva förbi.


Under min resa så meddelade kameran att den inte kunde kommunicera med objektivet. Förvånad tänkte jag att det var nog stiften som kanske ärgat lite. När jag tog bort objektivet så låg det ett par vattendroppar inuti kameran. Det visar sig vara en liten gummipackning på min telekonverter som hade spruckit och det svaga, men ihärdiga, regnet hade trängt in i kameran. Tur att jag hade med mig en backupkamera. Veckan fick därmed ett snöpligt slut med inställda båtturer och en trasig kamera.

Maj och juni brukar vara fulla med fotoaktiviteter men det kom att dröja tills kameran blev lagad. Men det är ju en helt annan historia. En erfarenhet är i alla falla att alltid kolla packningarna på objektiven innan jag ger mig ut i dåligt väder.

www.mikswephotography.com

Postat 2016-01-02 10:23 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 Nästa