Dagen före dagen före Dopparedagen

Gryningen kom med ett löfte den inte riktigt kunde hålla.
Ljuset var mjukt, nästan förlåtande, och himlen låg klar och öppen som om den tänkte stanna så.
En stund trodde vi på det, på solen som snart skulle ta plats, på värmen som bara dröjde bakom horisonten.

Men morgonen ångrade sig snabbt.
Grå moln drog in utan brådska, täta och tysta, och lade sig över dagen som ett lock.
Det vackra ljuset bleknade, himlen slöts, och det som nyss varit möjligt blev istället ett minne.
Ändå var löftet inte helt tomt.

Vi såg solen, om så bara för ett ögonblick.
Vi vet nu att den finns kvar, bakom molnen, bakom tvivlet och att dagarna trots allt, fortsätter att bli längre.

I morgon 16:03 vänder det

När vi kom ner till havet såg vi en strimma ljus vid horisonten.
Den låg där som ett löfte, tunt och skört, som om dagen ännu inte hade bestämt sig.
Vi stannade, drog in den fuktiga luften och lät hoppet vila en stund i bröstet.
Men ljuset var rastlöst.
Det bleknade, gled undan och molnen slöt sig igen, havet mörknade, och världen återgick till sin grå ton.
Ändå dröjer något kvar – minnet av strimman, vissheten om att solen funnits där, om så bara för ett ögonblick.

I morgon vänder det och dagarna börjar bli längre igen.

Övergång

Det börjar som en förändring i luften, innan någon färg egentligen hunnit byta plats. Det blå ligger fortfarande tungt över världen, som ett täcke som inte vill släppa taget. Men i horisontens kant sker något subtilt: en förskjutning, en antydan, en ton som inte fanns där nyss. Det är som om ljuset provar sin röst i viskningar.

Det djupa blået tunnas ut, blir genomskinligare, som om himlen långsamt öppnar ögonen. Skuggorna, som nyss var skarpa och kalla, börjar mjukna i konturerna. En första strimma av ljus — inte guld, men något som kan bli guld — glider över landskapet. Den rör sig försiktigt, nästan skyggt, som om den inte vill störa nattens sista andetag.

Det är övergångens ögonblick, där nattens sista blå toner möter dagens första gyllene viskning och allt står stilla i den tunna gränsen mellan dröm och vakenhet.
*
Det är fredag och fem dagar till julafton.

Decembermörker

I morse sträckte den blå timmen ut sig som ett andetag som aldrig tar slut.

Människor går ut som vanligt, med väskor fulla av tider och planer tar några ett tåg som susar fram genom mörkret.
I vagnarna lutar sig tröttheten mot fönstren, speglar ansikten som glider förbi som om de redan var minnen.
Någon räknar hållplatser som hjärtslag, någon annan håller hårt i en tanke för att inte tappa den mellan stationerna.
Staden blinkar till och försvinner igen.
Lampor blir stjärnor blir ingenting.

Himlen ligger kvar i sitt dova mellanläge, varken natt eller dag, som om världen tvekar inför nästa steg.
Ljuset är tunt, utspätt, silande genom moln som inte rör sig.
Tiden går långsammare, den glider snarare än går, och varje minut bär samma färg som den förra.
Allt var blått i morse: luften, tankarna, avstånden mellan orden.
Kanske är detta dagen som inte ville bli sedd, som bara vill vara stilla.

*

En strimma av ljus

För ett kort tag kändes det som om mörkret backade, och vi stod stilla och såg hur dagen försiktigt mindes sig själv.

*