Fotoresan - 60 år hittills

Det är tidigt 60-tal och jag har sparat veckopengen länge nu för att kunna köpa min första kamera. Skickade efter den från Haléns postorder katalog. Är kanske 11-13 år. Låna pappas tvåögda spegelreflex är inte att tänka på. Är intresserad  och vill framförallt fota på mitt sätt.  Kameran visade sig tyvärr inte vara helt enkel att använda men det blir bilder i alla fall. Sparar och "jobbar" för att kunna skaffa bättre. En Voigtländer och nu blir bilderna till slut av en helt annat klass. Kan tom ladda den med Kodachrome 64. Bara det

Har under åren skaffat mig mer och bättre och som huvudinriktning nog mest försökt mig på att fånga djurlivet, växtlivet, rinnande vatten, fåglar, solnedgångar osv osv .  Det gör jag fortfarande. Har det mesta som behövs för det och tillsammans med naturupplevelsen ger det mig mycket tillbaka - minst sagt. 

Men det jag vill komma till var något som hände för drygt 5-10 år sedan. Behövde rensa och scanna av alla dessa dia-bilder jag hade. 1000-tals snyggt sorterade i lådor. Tog så mycket plats. Även scanna in kort och negativ som låg osorterat. Mängder. Ett tidsödande arbete med många gånger en klump i bröstet. Många känslominnen som passerar. 

Men arbetet gjorde något annat också. Det blev ju helt uppenbart. Alla dessa dia bilder på norska fjordar (utan text på var), blommor i motljus, fjärilar, älgar som dricker vatten i morgondimman, fåglar osv - slängde jag.  Ja, har ju bilder med betydligt bättre kvalité på vitsipporna idag än vad jag kunde ta då. Men det fanns andra bilder som jag behöll men som jag inte hade räknat med att jag skulle behålla. Bild på min nya cykel. Kompisens cykel med hans trevliga pappa i bakgrunden. Hus och vägsträckningar. Familjen och hur vi såg ut och klädde oss. Dålig bildkvalité men jag hade ju de där förbaskade slamkryparna på mig. Bilder som då var på gränsen att slängas. De blev till pärlor 10-50 år senare. Men... i dialådorna var de i kraftig minoritet. 

Det ändrade i alla fall till viss del mitt uttryckssätt med fotandet och bilden. Insåg att när, vem och varför var väldigt viktigt att få med. Berättelsen kring bilden. Känslan kring situationen eller den dagen etc. Det har gjort att idag är andelen dokumentära bilder mycket högre. Lägger också alla mina bilder i en egen blogg numer med text. Blandar lite med film och länkar. Blandar med mobilbilder osv och berättar det jag känner.

Började röra mig sakta mot berättelsen - dagboken där bilden är väl så viktig. Tyckte att jag nu hade kommit "hem" i mitt sätt att uttrycka mig. Inser också något annat.... Jag fotar egentligen bara för min egen skull. Finner stort nöje i att kolla tillbaka och minnas. Vad jag upplevde och kände. 

Det var dyrt - mycket dyrt förr att fota så det hade kanske inte varit så mycket annorlunda. Osäker, men tänk.... att ha bilder från tidigare arbetsplatser, arbetskamrater, vänner och umgänge. Händelser. Bilar, cyklar och annat som man har ägt. Pojkrummet. Människor man har mött. Tänk om det hade varit lika lätt att spela in samtal med min farfar och farmor etc med hjälp av mobilen då som det är idag. 

Det svåraste är nog att inse att många bilder man tar uppskattas långt långt senare än när man tog dem. Det är en tanke kullerbytta som man brottas med varje dag. 

Önskar att jag hade tagit eller att någon annan hade tagit fler bilder av denna typ.

Det är sommaren 1963 och jag är 13 år. Bilden är en inscannad kontaktkopia från 6*6 filmformat. Tagen med min pappas kamera och troligen av honom själv. Hunden i bakgrunden hette Klinga och var grannens. Var extra snäll mot den därför att lillmatte var en vacker trevlig jämnårig tjej..... Vi var klasskamrater. Den sommaren förstod jag nog att hon egentligen var flera år äldre än vad jag var. T-shirten hade jag fått från min pappas kusin i USA. Fanns ingen annan som hade en likadan. Hade sett ut, sparat och skickat efter fiskeväskan. Den "stora" gäddan hade jag fångat nedanför kraftstationen i Munkfors med ett kastspö som jag hade sparat till själv.  Rullen - ABU 444 - hade jag studerat länge på i bl a Napp & Nytt och var vald med stor omsorg. Lite stolt kände jag mig nog

Margareta Cortés 2021-09-10 11:27

Känner igen, att spara veckopengen för att få en egen kamera. 1961 hade jag lyckats.
Precis det jag har upptäckt nu när jag går igenom och sorterar och skannar gamla bilder. De där på den vackra blomman, skogen eller utsikten på en semesterresa är tämligen ointressanta. Däremot människorna, klädseln och prylarna runt omkring.
När jag rensade efter mina föräldrar så var det inte pappas bilder på blommor som jag sparade, vad skulle jag med dem till.
Dessutom tycker jag nu att det borde ha fotats mer förr, men det var dyrt.

Besvara

Svar från Lars-Gunnar Nyqvist 2021-09-10 11:30

ja - samma erfarenhet egentligen. Kruxet är att jag behöver lära mig vad som är viktigt att fota - blir viktigt senare. Om och om igen. Har fått styrfart nu i alla fall.

Men att ta bilder på vitsippor, det gör jag fortfarande. Fast jag har många. Men det ena utesluter inte det andra precis

Svara