Anstränger mig inte längre
Det är ett tag sedan jag tog en av mina promenad rundor med kameran i och omkring Trosa. Känns som om det har regnat under flera veckor. Idag tittade solen fram lite och grabbade snabbt tag i Nikon Z7:an. Spelar ingen roll. Känns som om det alltid sitter fel lins på. Hade velat fota med makrot. Men som sagt... anstränger mig inte längre så mycket för resp bild. Tar den bara. Har i alla fall köpt hem nytt 82 mm gråfilter kompletterat med olika "step down" ringar. Då blir det till att jobba lite i alla fall. Stativ och fjärrutlösare samt mer tid. Har naturligtvis haft flera under årens lopp men har aldrig varit riktigt nöjd med resultatet. Det nya (dyra) variabla var inte med idag. Det är främst till den andra kamerans objektiv.
Trosa är ett gammalt fiskesamhälle. En slags huvudpunkt för strömmingsfisket en gång. Fiskebåtarna utanför huset en bit uppströms längs Trosa ån. Pittoreskt och mycket av samhället har sparats och vårdats. Det finns något annat också som jag som inflyttad värmlänning kände direkt från de första dagarna. Något finns kvar här som för mig är mycket värt. Folk hälsar och pratar med varandra som jag minns från min ungdom. En man i ett litet sällskap ser min kamera och gör sig snabbt till fotomodell. Vi skrattar alla gott åt när jag låtsas fotar honom. Ett par med en basset hund ger mig associationer till en tecknad film. Varken matte eller husse minns den. Filmen Aristocats.... Den är från 1970 ser jag när slår upp det för att inte göra bort mig med stavningen. Känns som mycket länge sedan. Minns när och var jag såg den på bio mycket väl. Även med vem.... Det är 53 år sedan. Helt otroligt. Basset hunden var väl den som gled från höstacken ned i en sidovagn. "Så varmt och mysigt det är här". Ja, inget är glömt av livet. Har insett det. Allt finns kvar. Precis allt. Trodde jag inte när jag var yngre men har förstått det nu
Visserligen tisdag och arbetsdag för vissa men mycket lite folk längs ån. En viss skillnad mot sommaren och alla sommargäster. När den är här tar man den för given. Restauranger, uteserveringar och kö till glassen. Den gled som vanligt ur handen lite omärkligt. Saknar den och det är som det brukar kännas. Lite vemodigt så här i november mörkret. Är ju bara någon månad sedan man satt ute på altanen och fikade. Nu... halvångest för att det pockar på och man snart behöver skifta däcken igen. Gör det själv numer. Bara för att jag vill visa mig själv att jag kan
Passerar vackra stora hus med fina lägen på min promenad runda. En del är riktiga palats. Undrar om ägarna till dessa också kommer att känna att huset är för stort när barnen flyttar. Skulle tro det. Så var det för mig i alla fall men.... har insett något annat nu efter några års lägenhetsboende. Mitt hobby rum. Där det snickrades och limmades. Där slangen till cykeln byttes. Verktygen upphängda i snygga rader. Hade ärvt en hel del maskiner och verktyg av min far. Hade allt.... MIGsvets, gassvets utan tuber visserligen. Bandsåg, hyvel och träsvarv. Bland annat. En riktig "man cave". Tänkte att den perioden var över och ville istället resa och uppleva men vad jag saknar mitt hobby rum. En del av min skapa, fixa och laga identitet fanns ju där. Kanske en del av det maskulina. Det analoga.
Ja, anstränger mig medvetet för att närma mig det analoga igen. Göra och skapa med händerna. Fota anser jag nog hör till den sidan även om jag behöver ta hand om bilderna digitalt i datorn. Tyvärr är jag bättre på att köpa och skaffa än att sedan förverkliga det jag planerade att göra. Men det kommer ändå sakta men säkert tillbaka. Ta bilderna i naturen med kamerorna är i alla fall - i högsta grad - analogt.
Brukar faktiskt ha två kamerahus med mig. Inte idag. Bara ett 35 mm på en FF. Men två blir ju lite mer att släpa på