Tankar bakom kameran

De vackra höstfärgerna... Tur upp mot Filipstad och Hennickehammar. Sjön... är egentligen ingen sjö. Det är en damm sedan tiden när det fanns en vattendriven stångjärnshammare på platsen.  Industrilämningar finns från hammaren men syns sådär om man inte vet vad det är man tittar på. Vackra och ståndsmässiga herrgården finns fortfarande kvar som finansierades med det som svettades fram och producerades här. 

För kanske 10-15 år sedan besökte vi platsen och det var då jag såg att man även kunde spontan äta här. De flesta matgäster är dock från olika kursupplägg inkl logi men det har aldrig varit några problem med att även komma spontant. Finns oftast plats. Hemlagad husmanskost i det övre kvalitets skiktet. Tre rätter varje dag. Sill och annat till förrätt. Den bästa maten finns här. Tycker jag i alla fall. Lågmält kaffe drickande med tårta i salongen. Inget tjatter eller flams. Inte ens en tra la la med gitarr. Sitta i mycket gamla stil möbler. Ja, en speciell plats onekligen. Något finns kvar i väggarna

Vindstilla och spegelblankt. Rofyllt och vi är helt ensamma på platsen och runt sjön. Den där tystnaden som gör att man även hör naturens mer lågmälda ljud. Man blir även lågmäld själv. Avstår från att säga något. Det stör på något sätt att höra sin egen röst.  Vi går här tysta och bara tar in denna vackra höst dag

De vackraste landskapsbilderna jag har tagit har nog varit denna typ men då med dimma. Solen som bryter igenom morgon dimman över en spegelblank sjö. Ja, man kan inte alltid få som man vill. Detta är närainpå

Letar inte motiv. Inga ambitioner längre. Vill bara vara nära och närvarande. Se och mer uppleva. Dessto äldre jag har blivit känns det mer och mer som om jag i denna typ av natur är i en slags kyrka. Förutsatt att det är tjatter fritt naturligtvis.

Tankar som kommer av sig självt. Tankar som inte har det allra minsta att göra med kameran eller själva fotandet. Inte ens det jag väljer att fota. När jag nu lägger upp en bild här på Fotosidan på höstgula löv så är bilden för mig mer en upphängningsspik för vilka tankar och reflektioner jag gjorde när jag stod där med kameran.  På sätt och vis bryr jag mig inte längre om själva fotandet på något märkligt sätt. Fast jag gör det och gillar det. Konstig paradox

Har också tidigre jagat artbilder på fåglar, djur, insekter och växter.  Gömsle fotografering. Stått på knä i blöta mossan med makrot. Blixten som ligger 2-3 meter framför för att jag ska få en konstgjord motljusbild. Letat efter marker med ovanliga växt arter eller där de vackraste eller kanske mer där de ovanliga fjärilarna finns. All utrustning finns kvar och kan jag nog göra det idag också men anstränger mig inte längre på samma sätt. Kanske är man "mätt".  Men kommer det en fjäril i vägen drar jag fortfarande av 50 bilder fast jag hemma redan har 200 på samma art som är bra. 

Har en kompis som numer bor utomlands. Han är med i en lokal fotoklubb och de verkar vara mycket aktiva. Utflykter och bildbedömningar. Han berättar att ingen medlem i klubben är intresserad av att prata kamera eller pryl teknik. Stativ, ringblixt, långa telets ljusstyrka osv osv och andra foto begrepp som man själv har jobbat med så mycket är näst intill obekanta begrepp för många. Han berättar att man pratar inte kamera teknik över huvud taget även om han för det på tal. Det beror naturligtvis på att kanske mer än halva fotoklubben använder mobilens kamera.

Hur länge behöver vi gå tillbaka till den diskussionen här hemma. Minns att mobil bilderna var mer eller mindre uteslutna från att visas på foto mötet. Kanske är det annorlunda idag? Men minns de vackra och välexponerade bilderna från "fel" personer i klubben som skyndades förbi vid visningar. Men minns också den svartvita bilden från en självutnämnd besserwisser på en utslängd kontors stol vid ett kalhygge. Där han hade arrangerat och lagt en morot på sätet. Bilden var som sagt svartvit men moroten var orange.  Kanske han ville visa att han kunde Photoshop? Vilka superlativ. Vilka hyllningar. Nja, jag förstod där och då att jag inte hör hemma här i lokalen. 

Margareta Cortés 2025-10-15 08:37

Intressanta tankar och även skillnader i fotoklubben här och utomlands. Lite extra intressant för mig som letar en lättare kamera som helst ska gå att hantera med en hand eftersom jag är lite "enahanda" för närvarande.
Men i övrigt så tycker jag att bilden är intressantare än med vilken kamera den är tagen eller hur den blev till.

Besvara

Svar från Lars-Gunnar Nyqvist 2025-10-15 09:22

Tack för att du både läste och kollade.

Ja, varför krångla till det om man inte behöver eller ens vill. I ärlighetens namn så är flera av de nya mobil kamerorna tom bättre än många av de äldre kompakt och system kamerorna. Å andra sidan är vi flera som gillar och prioriterar att fota med det som vi kallar kamera därför att det ger något mer.

Bilden då... Scannade av alla mina dia bilder ca 15 år plus sedan. Flyttade och hade inte längre plats för alla lådorna. En halvfylld garderob. Då fick jag faktiskt en annan känsla för vad som är "kvalite" i en bild. Personligt naturligtvis men ändå

De bilder som jag verkligen ville få över till digitalt var inte alla dessa försök till markobilder eller bilder på älgar ute på ett gärde. Det viktigaste var bilder på min egen familj och hur vi bodde och levde.

Men det som kändes som guldklimpar var bilderna på kompisar och deras föräldrar och syskon. Bilden på bästa kompisen på mopeden men också hans föräldar syns bakom lite halvsuddigt.

Men det som jag definitivt inte hade räknat med var bilderna på miljöerna. Bilder som ex primärt inte togs för att ex visa visa den gamla vägsträckningen i bakgrunden utan den fanns ändå med lite suddigt med. Just det... så såg Konsum affären ut i bakgrunden innan man rev den. Osv osv. Det var dessa bilder som flöt upp som korkar på vattnet. Bilder som jag tom tänkte strunta i att kopiera. Bilderna där den suddiga bakgrunden var det viktiga. De blev också till minneskrokar av mitt liv

Paradoxen... har fortfarande inte lärt mig och helt förstått vilka bilder jag vill kolla på om 10 år. Fastän jag vet. Men en liten vindkantring blev det ändå

Svara

Margareta Cortés 2025-10-15 10:21

Det du nämner om värdefulla bilder, förstår jag perfekt.
När min far dog tog jag hand om hans diabilder. Skannade och sorterade så även min bror skulle få. De bilder vi ville spara var, precis som du säger, inte blommor på Cypern eller någon kaktus eller berg på Kanarieöarna, utan just de på mina föräldrar, bilder på släkten och även på hur det såg ut hemma. Det är de som är värdefulla.

Svara

pdahlen 2025-10-15 10:19

Fina bilder trots avsaknad av dimman. Du är inne på de tankar varför man fotograferar. Jag har några tusen bilder i album från mina föräldrar som jag tänkte skanna in. Det finns ingen bild där på fjärilar, fåglar etc utan alla är på släktingar och vänner från 1940-1980. Tittar man i mitt arkiv så hittar man kanske också 1000 bilder på släkt och vänner men det är ju i bruset av de 100000 bilder jag har på natur. Och visst fotograferar jag några tusen bilder till på en blåvinge fastän jag redan har. Har ju inte blivit bättre efter pre capture och en 60 bilder per sekund heller

Besvara

Svar från Lars-Gunnar Nyqvist 2025-10-15 10:38

Tack så mycket

Ja, precis. Varför fast man egentligen vet. Gissar att du också har tagit så många bilder genom åren att kameran eller fotandet är en del av den jag är. Som blev/är ett av mina sätt att uttrycka mig

Ibland kan man bli lite full i skratt åt sig själv. Hur många bilder jag tagit av vitsippor eller "blåvingen" genom åren. Fast jag har många hemma. Så jag är i gott sällskap. Fast jag vet att det är så för många

Den selektering och utsortering jag gör efter nedladdning till datorn den gjorde man på sätt och vis förr... innan man tog bilden.

Svara