Sista... tror det
Kommer om några veckor inte att vara plus medlem längre. Kollar och läser ändå naturligtvis i fortsättningen också men mer kursivt. Har väl mest med min egen fotostatus just nu att göra. Men Fotosidan är för mig å andra sidan inte vad den var under sin glansperiod för 10-15 år sedan och 5 år framåt. Saknar de som "bar den" och fick oss andra att känna oss delaktiga och inkluderade. Bloggsidan var och är nog den bästa delen enligt mig. Besserwisser attityderna verkar på något sätt vara minimerade just här. Tror jag i alla fall. Var aktiv på Facebook en period som en slags ersättare till Fotosidan när det planade ut. Är nästan aldrig där numer. Inte ens FB är vad det var en gång.
Har varit med i flera fotoklubbar men både jag och min fru har dragit oss ur. Har tyckt att det var så kul att fota tillsammans med andra. Inte ens där hör jag hemma längre. Sitta i halvmörkret och bedöma varandras bilder. Varför det? Egentligen. Ibland blir det lite väl genomskinligt vad det egentligen handlar om. Vissa som kräver att få känna sig viktiga och duktiga medan andra som enl mig är det på riktigt... knappt får en enda kommentar. Skyndar sig förbi. Märkligt... och jag tänker inte på mig själv. Har några fotovänner sedan många år som upplever samma sak. Ser framför mig bilden på den utslängda trasiga kontorsstolen efter vägen på ett kalhygge. S/V bild med överdriven kontrast där moroten som man har arrangerat på sätet är skarpt orange. Den sitter vi och berömmer och kommenterar i 10 minuter. Kanske var tom bilden en fejk bild gjord i Photoshop? Kändes just då, om jag hade kunnat, som att lyfta upp ena skinkan och fisit ljudligt hade varit ett passande inlägg i kommentars flödet.
Men saknar främst perioden när den digitala systemkameran blev bra och riktigt bra. När själva fotot blev lite tvärs om mot innan för oss system kamera amatör innehavare. Bilden som tidigare mer hade varit ett komplement till händelsen, släkt mötet, resan och upplevelsen helt plötsligt blev sedd som tvärs om. Fotot blev viktigast. Skarpa bilden på fågeln, insekten och blomman etc. När vi kunde göra en dyr och lång resa för att bara få några enstaka skarpa kort på en ovanlig fågel etc med oss hem.
Gick väl på filmtiden också.....? Eller. Var så stolt över min fina Pentax utrustning (K fattning). Tele, makro, ringblixt. Allt hade jag. När det satt så blev det riktigt bra. Det man mer eller mindre på den analoga tiden inte hade förutsett och tagit höjd för var att det räcker inte med några enstaka bilder. Man behöver blåsa av en hel rulle eller flera på samma motiv för att något kort skulle sitta. Det insåg man snart att det håller ju inte. På den tiden kostade en DIA bild 1 kr st. Det är länge sedan nu men 1kr per bild skulle man tom idag säga är alldeles för dyrt när man kommer hem med 100-tals bilder på samma motiv. Å ändå inget mot det var då. I praktiken var det sällan man hade råd att få till någon riktigt bra bild på en fågel etc.
För att inte prata om vad det betydde när autofocusén kom... eller redigeringsprogrammet för bilder tagna i raw
Det har blivit så annorlunda och även jag uppför mig annorlunda i relation till mina fina kameror. Min fru använder inte systemkameran längre. Den har jag "fått tillbaka". Tror fram för allt att det handlar om att just hon tycker det är tråkigt med redigeringen. Vill att bilden ska vara färdig när man har tryckt på knappen. Gäller inte mig.. än så länge.
Har fotat sedan tidigt tidigt 60-tal. Mitt största intresse då och nu. Lika kul men det är annorlunda på något sätt men vilken teknik resa det blev. Bilden tagen med Nikon kameran på midsommar blomman får symbolisera hur jag såg på fotot under min "storhetstid". Objektet var viktigast. Idag glider jag mer och mer över till att bilden är dokumentär igen. Blir rolig att se på även om 10 år.
Jag håller mest till i bloggen och jag försöker så gott det går få in allt jag gör i fotoväg under året i bloggen så det är i princip den som är visning av bilderna. Det är inte som förr man tog fram diaprojektorn och alla skulle se 80 bilder.
Mitt mål är att köra bloggarna och sedan försöka skapa årsböcker av dessa, då får man ändå en bra historik vad man håller på med på ålderns höst, när man glömt det mesta
Tror vi som började fota under 60-talet har gjort en fantastisk foto resa. Så mycket vi fick vara med om.
Har nog kanske en liten down period just nu. Tror det i alla fall. Med fotandet. Inget annat
Håller på att skriva ut 9×13 kort på egna skrivaren. I två omgångar foto pärmar. En till varje son. Det går trögt det också. För fint väder
Fotobok tror jag är något bra, riktigt bra. Med text och information
En bit av dilemmat är kanske att det som tidigare kunde vara en hobby och ett gemensamt intresse nu i mycket har devalverats till bilder i ett flöde, varken mer eller mer.
Det handlar kanske mer om att våra bilder och tankar vågar vara mer provocerande, mer engagerande och "svan på lugnt vatten" kanske inte ruskar om så jättemycket. Bra blogginlägg som föder en och annan tanke.
/Gunnar S
Ja, årsböcker är en bra ide'. Har nuddat och gjort någon fotobok. Gled över till en egen dagboks blogg på Google. Märkte att mina tankar och bilder kunde läsas om. Flera gånger med lite tidsglapp emellan.
Ungefär som man förr bläddrade i fotoalbumet
//LGN
Däremot är mitt eget fotograferande vitalt och utvecklas, frekvent fotograferande nästan dagligen. Kommer hålla aktiviteten i topp tills livet stoppar, är ju livet att fotografera. Finns få som förstår att intresset kan sitta så djupt.
Har min blogg som uppdateras med flera inlägg varje dag, den kommer jag givetvis fortsätta med - där kommer jag alltid finnas kvar.
Går heller inte mot det dokumentära, utan blir alltmer subjektiv och även abstrakt. Gillar mest bilder som är öppna och som håller över tid.
Tack för fina ord, det satte igång mina egna tankar.
Jag har mer eller mindre slutat med att visa mina bilder. Har en blogg som jag av och till uppdaterar. Speciellt med tankar och refektioner när jag har suttit där med kaffekoppen och reflekterat över min fotodag. När jag har känt mig som en del av något. Känt tacksamhet för att jag till slut förstod
De tankarna som jag sedan skrev ned har gett mig mycket när jag läser om dem senare. Efter något år. Skrev jag det... Det var inte dåligt kan jag tänka
Har hittat mitt sätt med fotandet men priset blev att jag inte längre har någon extern publik.
Å andra sidan.. bryr jag mig inte
Slutligen detta med teknikutvecklingen. Att den skulle innebära att fotograferandet liksom tappar i värde har jag svårt att känna. Man tom målar, ritar och etsar fortfarande trots att man kan fota av ”verkligheten” mkt snabbare och mera exakt. Jag jämför också med vetenskapen, för varje svar eller insikt vetenskapen når uppstår tio nya frågor att hitta svar på. Jag hoppas du inte uppfattar mig som att jag kritiserar din känsla och dina beslut, jag vill bara säga att även om mkt inom fotografin snabbt ändras finns tror jag många fortfarande kan hitta motivation. Många hälsningar/ Björn
Nej, inte alls. Alla har rätt på sitt sätt. Där de befinner sig och kring erfarenheterna kring livets olika resor.
Min mamma skrev kommentarer till bilderna i fotoalbumen när jag ung. Vem och lite varför... typ. Det gör jag också sedan några år tillbaka. Fast mycket mer. Där landade jag
//LGN