Från pinhole till Camera Obscura

Inspirerad av Tommy tog jag häromveckan fram mitt pinholeobjektiv och gick ut på stan. Bilderna blev på sätt och vis bra, men hamnade i ett ingenmansland mellan "dreamy" och skarpa. Jag (och Peter Hennig) försökte skärpa dem, men det vart antingen inget eller katastrof.

Men Peter såg potential och jag läste på. Hur utnyttja de speciella egenskaperna?  Pinholeobjektiv saknar brännvidd. De saknar skärpa. De saknar skärpeplan. Ljuset går bara genom luft, inte genom glas och antireflexbehandlingar. Diffraktion finns, men färgerna kan vara värda att ta vara på. Pinholeobjektiv tecknar rakt! Det ger ett särskilt lugn i bilder med raka linjer. 

Nu ska jag försöka omfamna ofullkomligheterna och ta vara på de bra egenskaperna. Och använda begreppet Camera Obscura. Det har hävd sen antiken. I går  tog jag en ny tur på stan. Försökte ta fram ljus och färgfält, struntade i skärpa. Det kändes jätteknepigt att fotografera i RAW och ändå inte skärpa! I efterbehandlingen har jag ställt in ljustemperaturen till 5500 grader, justerat bildutsnittet, försökt centrera histogrammet och finjusterat utseendet i Curves.  

Kameran är en Pentax K-1 med ff-sensor 36 megapixel. ISO 100. F 164. Stativ.

Bild 1. Först en orientering i stan. Holmentornet centralt i Norrköping. I det finns porten till Industrilandskapet. 

Bild 2. Holmengatan 14 inne i området. I bakgrunden gårdssidan av Holmentornets norra flygel. 

Bild 3. Entrén. Byggnaden rymmer numera en mängd olika verksamheter. 

Bild 4. Här en liten gård i gården.

Bild 5. Varmt ljus på Holmentornet t v, kallt ljus på nybygget rakt fram 

Bil 6. Vrån mellan Holmentornet och dess norra flygel. 

Snåltorp, Gotlands minsta naturreservat

Ängenas änge Gerum Prästänge

Det måste rimligen finnas nån väg till änget, inte att man som GPS visade ska behöva ta sig till fots över ett dike. Jag letade reda på bilaga 1 C i länsstyrelsens beslut om naturreservatsförklaring. Där stod att tillfartsvägen vägen  är smal,  men körbar med personbil. Där antyds också från vilket håll den går. Det ska gå att köra ända fram! 

Dan därpå åkte jag glad i hågen tillbaka mot Gerum. 

Gotland är så fint! Jag stannade på ett par ställen och tog bilder genom sidrutan:

Sen hittade jag rätta vägen. Smal och blev allt smalare. Till slut bara hjulspår. Att Apple Maps inte hittade den ät fullt begripligt. 

Där man kan ställa bilen finns en skylt.

Texten gäller många ängen. Det gamla uttrycket "Ängen är åkerns moder" förklaras. 4 tunnland änge ger foder till djuren. Djuren ger gödsel. Gödseln räcker till 1 tunnland åker. Fodret tas in genom lövtäkt hela sommaren. Marken med dess grödor fagas, d v s slås med lie. Det ger mer foder som tas in. Mot hösten släpptes djuren ut att beta. Sen övelevde de vintern, men inte mer än överlevde. 

(Husbondsfolket mådde inte helle så bra mot våren, "ladingsdinglu" kunde sätta in tills man fått i sig nässelsoppa.)   

5 maj hade träden just börjat knoppas. Marken täcks av blomster. 

Änget är extremt artrikt. 5 maj dominerade vitsippor.  

Här och där blåsippor och gulsippor

Vackert kan vare mossa på en gammal sprucken sten. (Allan Nilsson i  Summa´n kummar.)

Skallbenet av något betande djur. 

Träd som börjat knoppas. Kan det vara en lind? 

Knopp. Kan vara på samma träd men kanske inte. 

En utstickande udde av änget, här sedd mot väster

Samma utstickande udde av änget. här sedd efter solnedgången och mot öster. I bakgrunden syns jordskuggan nederst på himlen, rosafärgade  Venus bälte en liten bit upp. 

Vägen till Gerum Prästänge * Jordskugga

Gerum Prästänge är inte helt lätt att hitta till. Jag åkte till Gerums kyrka. Änget skulle ligga i rimlig närhet. Men det fanns ingen väg dit. GPS hittade en annan väg. Det blev en lång omväg.

Solen dalade. Till slut sa GPS-appen "hitta en parkeringsplats och gå till målet". Jag ställde bilen, applicerade fästingspray på skor och byxor och gick mot änget. Det låg en bra bit bort. Det mörknade. Och så kom jag till ett dike. Ett djupt dike. 

Typiskt läge att låta envisheten segra, blöta ner sig och kameraväskan, kanske ta sig till målet, finna att det är för mörkt för att fotografera och att kameran tyvärr inte klarat dikesvistelsen. Och i bästa fall ta sig helbrägda tillbaks till bilen. Förnuftet segrade. Jag ställde kameraväskan och pustade ut. Man kan inte få allt. 

 Men titta där! Österut syntes prästänget i silhuett mot himlen. Och där steg jordskuggan uppåt!  Ovanför jordskuggan Venus bälte! Det blev i all fall en bild. 

Jordskuggan är den blåaktiga mörkare zonen längst ner på himlen. Dit når inte solens direkta strålar. Jorden är i vägen. 

Bara en sten - fast stor! - på Gotland

Från Tofta Södra styrde jag bilen mot Sanda och ett naturminne, ett flyttblock som inlandsisen deponerat nånstans på det som nu är fastigheten Runne 1:37. Men exakt var?

På kartan hittade jag ett pyttelitet och kantigt G. G = Geologi? Ja, det visade sig stämma! 

Sen jag traskat en kraftledningsgata söderut från där det gick att ställa bilen så stod blocket där i en skogskant. Det är stort! Staketet ger skalan. 

Det är uppskattningsvis 4 meter brett, 8 meter långt och drygt 3 meter högt.  Undrar vad det är för stenart. Det finns inga uppgifter på nätet, iallafall kan  varken jag eller chatGPT-5 hitta några. Min killgissning är nån sorts rapakivigranit,  lite flisigare än vårt gråberg men inte så vittringsbenägen som Gullstainen vid Hoburgen, den som Linné kallade självfrätsten och bedömde kunna komma från Åland.   

Jaha, en sten, and so what? Jag försökte hitta en annan vinkel, den blev så här:

Och en närbild, en kvadratmeter eller två av stenens norra sida 

Nu har jag lagt in bilderna på Wikimedia. Stenen har ingen egen artikel på Wikipedia. Undrar om den platsar?