Bald Eagle

Efter att fotograferat många sorters hägrar i olika parker sökte jag efter något annat att fota. Vithövdad örn vore kul att fota nu när man ändå är i USA, tänkte jag. Jag hade pratat med några Park Rangers och de sa att det helt säkert fanns 'Bald Eagles' i området och jag fick tips att åka till en annan State Park. Där skulle det häcka minst två par Vithövdade örnar.

Jag funderade lite på det men efter att ha kikat på en karta över området så tänkte jag att det är nog oklart om det är möjligt att komma tillräckligt nära utan att vara en djungelexpert. Enligt uppgifter på internet är det dessutom ett federalt brott att störa en örns häckning/bo. Max straffet är $25.000 i böter och ett år i fängelse och det var inget jag ville riskera och eftersom Florida har den största populationen av Vithövdade örnar söder om Alaska borde det gå att hitta nåt mer tillgängligt.

Så jag googlade runt lite och hittade till slut en artikel om en markägare som hade ett örnnäste på sina marker och att detta var tydligt synligt från allmän väg. Lite djupare efterforskning och resmålet var givet. Eftersom detta var en känd, ja tom världskänd plats, och örnarna var vana vid människor i närheten så bedömde jag att risken för att åka på några böter eller riskera att störa häckningen som obefintlig.

Knappade in koordinaterna i min GPS så den kunde lotsade mig genom stadsdjungeln och körde iväg. Efter en stund såg jag en Vithövdad glida förbi - typiskt nog åt motsatt håll. Trafiken hindrade mig dock från att stanna och vända, så det vara bara att fortsatta lyssna på vägbeskrivningen från GPS'en.

Till slut var jag framme. Väl där konstaterade jag lite besviket att boet visserligen var väl synligt men av örnen i boet syntes enbart en fjäder och ibland ett öga.



Området var inhängnat så det gick inte att gå närmare och samtidigt var det omgivet av vägar så det var svårt att gå längre bort. Helt platt var det dessutom vilket inte direkt underlättade val av fotoplats. Eller rättare sagt valet var enkelt, det fanns bara ett ställe med några få variationer. Ljuset och vinkeln var inte heller till någon fördel heller men det var bara att sätta sig och vänta.

Ivrigt spanande horisonten runt och småpratande med bilister som nyfiket kollade min fotoutrustning gick tiden fort. Plötsligt såg jag en typisk örn-silhuett i horisonten.

Örnen i boet hade också noterat det och började signalerade högljutt och jag gjorde mig beredd. Här skulle fyllas minneskort med Örn!

Precis när jag ska börja fota får jag en kraftig knuff på axeln! Förvånad tappar för ett ögonblick balansen och är nära att välta stativet. Vänder mig snabbt om och ser en häst som kommit fram till staketet bakom mig och nu nyfiket puffade på mig. Att ögonblicket kommer som en snigel och försvinner som en blixt var aldrig mer sant än nu. Goda råd var nu svindyra och det var bara att kliva ut i vägbanan, hoppas på att det inte skulle komma en bil och försöka fånga någon bild innan Ernie drog iväg igen.



Efter de första snabba bilderna flyttade jag till säkerheten utanför vägbanan och utom räckhåll för irriterande och påträngande hästar för att ta några bilder till.

Så drog den iväg och där stod jag med ett fåtal hastigt komponerade bilder, inte helt enligt min plan. Men örnen var inte långt borta, för hundra meter bort låg en liten damm och det var dit den flög, antagligen för att dricka lite innan den skulle ta över ruvandet.

Börja med snabba steg ta mig mot dammen och är nästan framme, när den oväntat lyfter för att flyga mot boet. Nya snabba steg fast nu åt andra hållet. Tyvärr hade den den dåliga smaken att sätta sig bakom en gren, allt för att retas med en småsvettig turist.

Plötsligt var det två örnar i luften och innan jag hann reagera var vaktombytet genomfört.

Som tur var dröjde den sig den nyanlända örnen sig kvar lite utanför boet så jag fick några bilder till innan den nya "vakten" försvann utom synhåll i boet allt medan den lediga örnen seglade iväg för att fånga lite fisk eller vad nu örnar gör när dom inte ruvar.



Den observante la säkert märke till kabeln till vänster om boet i den första bilden och det var anledningen till att det fanns en artikel på nätet. Markägaren hade nämligen monterat en webkamera i trädet och den hemsidan hade fått väldigt många träffar.

Kameran hittar du här: http://dickpritchettrealestate.com/eagle-feed.html

Inte den mest naturromantiska miljön att fota i, men en örn är en örn är en örn... :-)

J.N. "Ding" Darling National Wildlife Preserve

Jag gissar att det nog är till sydvästra Florida nästan alla fåglar flyttar under vintern. Det verkar krylla av olika fågellokaler och State Parks i den här delen av Florida.

En av de mest berömda områdena är "Ding" Darling. Ett område som är blandat vattenområden och tät skog och som genomkorsas av en väg och några leder. Man löser dagspass in till parken och kör på en enkelriktad väg. Det innebär att man bör ta tid på sig vid varje stopp för att slippa onödiga rundkörningar. Ska man besöka parken mer än 2 dagar så är det lönt att köpa ett årskort.

Som vanligt är vägen betydligt högre upp än vattnet men det finns goda möjligheter att ta sig ner till vattenytan. Det finns alligatorer i området men det kändes säkert iaf :-)

Det var också nära vattnet som knotten fanns eller "NoSeeUms" som dom också kallas där. Namnet var fullt förståeligt, de är mindre än våra svenska knott men med ett sting som kändes ordentligt. Jag brukar inte ha problem med svenska mygg och knott men senare samma dag inhandlades iaf riktigt myggmedel för att kunna fota under de kommande dagarna. Att ögonen tårades när man åkte i bilen pga den starka doften fick man leva med :-)

Ding Darling är blandat av stora vattenytor som kräver 500mm och uppåt tex för att fota dessa hornpelikaner ute på en sandbank ...



...och små gölar med tex den här natthägern, som funkar att fota med mindre objektiv och även enkla kameror.

Den här grönryggade hägern kom väldigt nära så jag fick ta till frugans kompaktkamera den smög längs stranden under mitt tele och inom 50 cm från mig!



Utanför Ding Darling, på södra delen av ön Sanibel finns en liten fiskepir och där finns det gott om fåglar som är väldigt vana vid människor.

Den här Ägretthägern är fotad med 70 mm:

Och den här kungstärnan är fotad med 67 mm:

Fiskare som står på piren eller fiskar från stranden "tävlar" med pelikanerna om fisken i vattnet och ibland händer det att en fiskare får en pelikan på kroken också.



Pelikanen verkade oskadd efter denna incident, som verkade vara vardagsmat då ingen lyfte på ögonbrynen medan fiskaren plockade ut krok och fisk ur pelikanens gap.

Fiskgjusar är väldigt vanliga troligen mycket tack vare den goda fisktillgången och att man byggt många boplattformar överallt i området.



Ena stunden surfade dom snyggt på uppvinden vid träden intill stranden...



... för att strax efter stryka precis ovanför huvudet och snappa åt sig en gren 3 meter framför mig på stranden. Lite oförberedd var jag nog så det blev lite suddigt :-)



Tyvärr var vädret i huvudsak mulet så de där vackra solnedsgångsbilderna med pelikaner och andra fåglar i fin silhuett på, dom fick jag aldrig. På väg till stranden sista kvällen insåg jag att jag inte skulle hinna. Så det blev en bild i ren desperation genom bilrutan istället.

Jag får ta dom en annan gång. Årskortet till Ding Darling gäller tom december 2013 så jag har ju fortfarande tid :-)

Big Cypress National Preserve

Vägen från Shark Valley och österut var en betydligt roligare upplevelse än ett par timmar på en skranglig cykel. I Tamiami Canal, som löper bredvid vägen, kunde man under långa sträckor se minst ett djur eller fågel var tionde meter! Hägrar, storkar, alligatorer, sköldpaddor kryllade längs vattnet.

Tyvärr är det svårt/farligt att stanna. Så farligt att det tom stod på kartan: "Warning! Vehicles on U.S. 41 (Tamiami Trail) travel dangerously fast. Parking along the highway is hazardous."

Det saknas ordentlig väggren och det är det ganska mycket trafik och vägen är rätt smal. Man kan köra av vägen och parkera på gräset men det är riskabelt för trafiken kör fort och väldigt nära. Dessutom kan man riskera att köra fast om det är blött. Trots detta stannade vi ett par gånger, men när jag klev ur bilen så hände det oftast att fåglarna snabbt flög iväg, sköldpaddor och alligatorer kastade sig i vattnet och kvar blev bara träd och vatten. Några som förstod värdet av turism stannade dock kvar :-)

Givetvis kan man fota här men det kräver mera tid och planering; någonstans att parkera, smyga fram och kanske utnyttja gömsle eller iaf cammo av någon sort. Gräset växer högt intill vattnet och strandkanten lutar brant ner till vattenytan och där nere lurar något och det är inte att bortse ifrån :-)



Efter ett tag insåg jag att ögonen spanade mer vid sidan av vägen än på vägen så det var bara att lägga av och koncentrera sig på körningen. Istället satsade vi på att komma av den stora vägen. I västra delen av Big Cypress går det en loop road, dvs en grusväg som funkar som en rundslinga. Här var trafiken betydligt mindre och grässlänten mot vattnet lättare att hantera och på delar av vägen var det gott om djurliv och på andra delar var det helt öde. Tack vare att man kunde fota direkt från bilen stannade också fler djur kvar nära vägen.

En sak som fascinerade mig var att folk faktiskt utövar vanligt friluftsliv i dessa träskmarker. Och antagligen så krävs det för att komma naturen lite närmare och se dess verkliga skönhet. Lite sugen på det och det får nog utforskas närmare till nästa gång.

Jag skrev innan att människor inte var ett bytesdjur för alligatorer. Det stämmer såvida man inte matar dom. Därför får man vara lite extra uppmärksam i närheten av rastplatser.

En Park Ranger sa att en alligator lätt kan jaga en människa om den tror sig få mat av denne. Därför ser man allvarligt på alla typ av otillåten matning.
Jag fick intrycket att det fanns flera alligatorer i närheten av rastplatser än längs andra vägar. Kanske inbillade mig men dessa smög fram när vi stannade på en rastplats.

Erfarenheten av dagen är att turistområdena har mer djur som är vana vid människor och att naturen är mer vild utanför. Den vilda delen kräver precis som hemma mer tid att fånga på bild. Den starka solen är inget problem när man fotar nära eller i skuggan av de täta lövverken. Att fota djur som dyker upp vid sidan av vägen utan att ta sig tid resulterar ofta i att bilderna blir som ovan, dvs vatten i förgrunden motiv och bakgrunden i direkt anslutning till varandra vilket inte ger den perfekta förutsättningen för en snygg bild.

Måste avsluta med en sevärdhet utanför vilda djur och fåglar. På väg ut ur området fanns ett postkontor. Inget märkvärdigt kan tyckas om det inte var för att det låg helt ensamt och var väääldigt litet. Perfekt ställe att posta julkorten från :-)

Norra Everglades National Park

Efter att avverkat södra delen var det dags för den norra. Everglades känns ju som ett måste när man ändå är i Florida, så värmen till trots var det inte badshorts på utan långbyxor och långärmat som gällde.

Från Miami och rakt västerut går Timiami Trail. En landsväg som skär mellan Everglades national park och övriga Everglades. Efter halva sträckan går den rakt igenom den södra delen av Big Cypress National Preserve. Målet för dagen var att på väg till västkusten stanna till vid dessa båda parker.

Första stoppet blev Shark Valley och nej, det finns inga hajar där. Däremot finns det en rundslinga på nästan 2,5 mil som är öppen för folk till fots, med cykel eller som passagerare på de öppna bussar som trafikerar slingan. För att ha en säker trafikmiljö på den enfiliga vägen kör bussar åt ett håll, cyklar åt andra hållet. Det gavs (över-)tydliga instruktioner om att stanna och kliva av cykeln när möte uppstår.

Ungefär i mitten på slingan finns ett utkikstorn. Vägen dit är spikrak och denna dag är det även kraftig motvind. Eftersom det är ett välkänt och välbesökt ställe så kastades alla tvivel överbord och det trampades på.



Redan efter ett par hundra meter så dök de första alligatorerna upp, eller ja de låg och solade precis vid cykelbanan. Säkerhetsinstruktionerna säger att man ska hålla minst 5 meter till dessa. Insåg snabbt att det var omöjligt då vägen inte var 5 meter bred. Tydligen ska alligatorer inte se människan som byte så länge hon står upp, så det var bara att glida förbi och hoppas på det bästa.



Upplyft att denna upplevelse såg vi framemot nästa möte. Att cyklarna var dåligt inställda började snart göra sig påmind. En fullastad ryggsäck gjorde inte saken bättre men skam den som ger sig. Den spikraka vägen och ständiga motvinden gjorde att det blev ett bra träningspass, både för kropp och psyke.

Det finns en rastplats efter ca en mil, men där finns inget dricksvatten så vi hade lastat med tre liter vilket borde räcka för en liten cykeltur. Efter en mil var vi snabbt nere på en knapp liter kvar.

Första milen hade bara innehållit vatten, gräs, +30 graders värme och motvind på en skranglig och dåligt inställd cykel. Inte bra för moralen...Hur skulle detta gå? Skulle vi bli alligatorföda på nästa etapp? Var det inte en gam som cirkulerade där uppe? Inga andra människor syntes till. Inte heller hade vi sett något djurliv, förutom den där gamen då...

Raksträckan var iaf slut och nu återstod drygt hälften av sträckan och den verkade mer lovande med lite småsjöar med vatten och en slingrigare väg.

Medvinden var fantastiskt skön, landskapet swischade förbi med någon enstaka alligator i den gräsbevuxna våtmarken. Men det skulle dröja ända till slutet innan det blev mer aktivitet och närhet till djuren. Det gällde att spana noga, de var inte alltid lätta att hitta.

Erfarenheten av Shark Valley är att det räcker nog med att bara gå en tur runt visitorscenter så sparas tid och pengar och så fotas det nog mer. Eller så hade vi bara otur med klimatet. För mycket vatten på prärien vilket medför att djuren håller sig utspridda.

Och till dig som orkat läsa ända hit önskar jag ett Gott Nytt År :-)

Södra Everglades National Park

Södra delen av Florida utgörs av en riktigt stor våtmark. Filmer och bilder hade skapat en bild hos mig av ett träsklandskap med alligatorer, ormar och konstiga djur överallt och där det krävs båt för att ta sig fram. Efterhand som jag gjorde research innan resan insåg jag att det inte riktigt var så. Nu när jag kom fram så var det ändå inte riktigt som jag föreställt mig. Egentligen är Everglades ett vidsträckt och långsamt strömmande vattendrag över en översvämmad prärie. Stora öppna platta områden som till huvuddelen bestod av gräsbevuxen prärie, med små öar av buskar och träd som kallas för Hammocks. Men lämnar man turistlederna så ser man säkert det jag egentligen hade föreställt mig.

Första målet i södra Everglades låg längs den östra infarten från Florida City ner mot Flamingo. Enligt källor på internet samlades här mängder av vadare under vintern i en liten sjö kallad Eco pond längst ner i söder. Det gällde alltså att vara tidigt på plats för att använda gryningsljuset. Det finns möjlighet att campa vid Flamingo, men det var inget val under denna resa. Alltså blev det till att gå upp tidigt och sedan snabbt köra den  ca 8 mil långa vägen från hotellet. Väl framme fanns det gott om parkeringsmöjligheter och sjön låg bara 50 meter från vägen.

Efter att sett och läst om Eco pond på nätet så kände jag lite besvikelse. Endast enstaka fåglar var på plats och aktiviteten var låg och på gränsen till obefintlig. Ja dvs förutom alla fiskgjusar som fanns i området då.Nästan lika vanliga som trutar hemma.

Någon sa att det spolats in mycket saltvatten under någon tropisk storm som gjort att vattnet inte var så inbjudande längre. Någon annan sa att det varit för regnigt och att flyttcirkusen inte satt igång riktigt.

Vid visitorscenter gavs i alla fall tips om att en amerikansk krokodil fanns i närheten men att området var avspärrat för besökare. Det gick iaf att få en skymt av denna hotade art.

På resan ut kollades varje dike och vattensamling noga men med klent resultat. Det hela underlättades inte av att det var riktigt varmt denna dag. Upp emot +32 grader och fuktigt, vilken snabbt sög musten ur kroppen så fort man lämnade bilens behagliga luftkonditionering.

Innan parken lämnades denna dag så besöktes även Anhinga trail som ligger i direkt anslutning till östra infarten. Anhinga är förövrigt det namnet på en skarvliknande fågel med det svenska namnet amerikansk ormhalsfågel. Längs leden var det desto mera aktivitet och flera fototillfällen på oskygga fåglar fanns, tyvärr var det mitt på dagen vilket inte direkt var fotovänligt.

Anhinga trail går i huvudsak på en gångbro byggt ut i området och det gör det säkert men svårt att komma ner i nivå med vattenytan. Kanske var det lika bra det då det fanns flera alligatorer i närheten, även om just denna var rätt liten :-)

Sammanfattning av området.
Södra Everglades i december är kanske lite tidigt, iaf i år, för att fota fåglar i mängd. Eco pond har sluttande stränder så där går det lätt att komma ner i vattennivå och minst 300 mm objektiv och uppåt rekommenderas.
Anhinga trail bör besökas fast kanske med ett lätthanterligt objektiv. Dels är det på många ställen grova räcken och avstånden var ofta inom närgräns på mitt 500. Dessutom är ett 500mm med stativ rätt bökigt att hantera på små ytor och ibland andra människor. En bönpåse eller ett litet stativ är fullt tillräckligt här.

Vill man veta mera om nationalparkerna i USA så finns det riktigt bra information på deras hemsida. Här är länken till Everglades Nat'l Park: http://www.nps.gov/ever/index.htm