Berättelser från mina fotoutflykter och ibland lite inspirationstips.

Runde 2016:2

Åter på campingen efter båtturen och jag funderar på vad jag ska ha med mig upp på berget. Tänker tillbaka på tidigare år och vilka objektiv jag använt däruppe och konstaterar att det flera gånger har hänt att jag önskat att jag inte lämnade kvar det eller det objektivet. Det slutar med att jag slänger ner allt i ryggsäcken. Jag har nu brännvidd från 17-600mm eller 1200mm om man räknar in konvertrarna. Extra batterier, blixt , pannlampa och lite andra tillbehör packas också ner. Funderar på att lämna stativet, men inser att med det svaga ljuset så kan det behövas lite senare.

I år tänkte jag dessutom experimentera med min Gopro så den packas ner med lite olika fästen och extra batterier. Provlyfter ryggsäcken och inser att den är i tyngsta laget. Ryggsäcken är tillräckligt stor och stabil så den är inga problem men jag tänker att det blir svettigt att gå upp så jag packar också ner jackan, tröjan och ett ombyte. Det blir inte njutningsfullt att sitta där uppe i blåsten och frysa för det är fortfarande mulet och regnet hänger i luften. Fryser man blir det sämre bilder och jag kommer att gå ner tidigare än nödvändigt. En vattenflaska och några mackor fyller de sista utrymmena i ryggsäcken och jag tittar tvivlande på ryggan och fundera på om jag verkligen ska ha med allt, men inser att det jag inte tar med kommer jag kanske att behöva där uppe. Allt kan ju hända...
Så jag lämnar campingen och går iväg. Ryggsäcken sitter som gjuten och det känns inte så tungt som jag trodde tack vare det breda avbärarbältet som fördelar vikten på ett behagligt sätt.


För den som inte varit på Runde så bör man känna till att den första backen är brant, till och med väldigt brant. Den består i ett antal nästan 45 graders sträckor vinklade hit och dit. Nu för tiden är backen asfalterad och bitvis finns det ett räcke så man får nåt att hålla i vilket känns skönt. Frågar du en norrman så kommer denne att ruska på huvudet och skrattande säga att den vare sig är brant eller jobbig. De verkar vara födda med någon speciell gen som gör att de obehindrat, oavsett ålder, skuttar upp för lodräta klippor med en leende :-)


Jag brukar alltid gå väldigt sakta upp för att inte bli svettig och det är min plan även denna gång. Precis när jag kommer fram till början av stigen så sluter två sällskap upp precis bakom mig varav ett med små barn men i övrigt utan någon som helst packning. Jag blir nu den där saktfärdiga personen som bromsar alla bakom mig samtidigt som jag går för snabbt för att de ska gå förbi. Så vid första grinden så är jag vänlig nog att hålla upp den åt de andra så de kan passera och jag kan fortsätta i min egen takt. Dessutom så slipper jag deras prat och skratt och kan njuta mera av naturen. En annan orsak till att jag går sakta är också att jag filmar på väg upp. Här är en liten video som helt utan specialeffekter eller pålagt ljud visar en sammanfattning av vägen upp till Lundeura.


Det är inte så mycket folk idag, kanske lite beroende på vädret men det sitter alltid gäng intresserade precis vid kanten. Därifrån är det bara nån meter till Lunnefåglarna. Men lite oroväckande är att det faktiskt finns folk som slagit sig ner utanför avspärrningen. Alla ska ju fota selfies och istället för att skaffa en riktig kamera så går de nära med sina mobiler, ett problem som jag sett har rapporterats från många ställen runt om på jorden. Bilden blir viktigare än att djuren ska få vara i fred och ibland tom viktigare än den egna säkerheten vilket är lite tragiskt. Men även folk med riktiga kameror börjar tänja på gränserna rejält. Dessa fångade jag på bild från båten en bra bit inne på fredat område, en tråkig trend tycker jag. Förhoppningsvis så var de tillsyningsmän eller hade nån form av tillstånd.


Vilket fall så börjar jag med att fota flygande fågel. Helst vill jag få en med ett rejält knippe fisk i näbben. Jag tycker det är fantastiskt att de kan fånga fisk samtidigt som de har redan fångade fiskar hängande i näbben. Men det verkar vara dåligt med sådana motiv den här kvällen. Fick några på bild fast de var lite för långt bort för att jag skulle känna mig riktigt nöjd.


För att hinna fånga en fågel som flyger rakt emot mig så kikar jag långt ut. De flyger i spiraler från havet och uppåt. Spiralerna har ungefär samma storlek för alla individer vilket gör att man rätt snart kan avgöra vilka som kommer att flyga mot kameran och vilka som flyger förbi. Idag så är det de som längst bort i spiralen ligger i höjd horisonten som kommer att komma mot mig. Jag använder två olika tekniker för att fokusera. På håll använder jag följefokus för då hinner kameran med att fokusera och skärpedjupet "växer" ju med avståndet så marginalerna blir lite störrestörre.


På kortare håll förfokuserar jag mot en punkt där jag tänker ta bilden och följer den i sökaren suddiga fågeln. Strax innan den når det förinställda avståndet så börjar jag ta en snabb serie bilder genom hela det förinställda avståndet för att om möjligt få en skarp bild. Detta kräver givetvis att avtryckaren inte är kopplad till eller på annat sätt påverkar autofokusen. Jag har sedan länge tillbaka bara använt tumfokus vilket för mig är betydligt mer användbart än avtryckarfokus.


Efter ett tag så byter jag till att fota stillastående fåglar. De ser både lustiga och sorgsna ut samtidigt, lite som en clown. Eftersom de är ganska nära så blir det till att försöka hitta luckor mellan andra besökare och positioner där man kommer så nära ögonhöjd som möjligt, vilket inte är så lätt alla gånger. Man kan utnyttja de andra besökarna till en soft förgrund och har man tur så kan de tillföra en fin färg eller stämning till bilden.


Nu har jag sedan tidigare en hel drös med porträtt på stående Lunnefåglar så jag letar efter nåt nytt. Någonting de gör eller en bakgrund som sticker ut.


Ett sätt att hitta det är att fota med kraftigt tele för att verkligen komma nära och leta detaljer som gör att bilden lyfter. Nu hade jag givetvis glömt mellanringarna så jag fick hålla mig till motiv strax utanför närgränsen. Mellanringar gör annars att jag kan fokusera närmare än objektivets normala närgräns. Som jag nämnde innan så påverkas skärpedjupet av fokusavståndet så det gäller att tänka på at blända ner ordentligt om man vill ha hela fågeln i bild. Nu var tillgången på ljus lite väl begränsat och jag vill inte öka upp ISO värdet för högt så jag nöjer mig med ett kortare skärpedjup - ögon och näbb får räcka.


Kan man inte komma tillräckligt nära så får man i datorn beskära bilden för att lyfta fram och isolera detaljer i motivet. Man måste inte alltid ha med omgivningen för ibland är motivet intressantare än dess omgivning och man måste inte ha med allt som fastnar på sensorn för att det ska bli en bra bild.


Det börjar bli kyligt och jag packar ihop mina grejer och gör mig redo för att gå ner till campingen. Tråkigt att det är mulet för vid den tiden på året så är ljuset här på Runde fantastiskt även sent på kvällen. Nästan samtidigt som jag tar på mig ryggsäcken så ser jag att horisonten ljusnar upp.


Eftersom det lättade upp lite så stannar jag till en stund på toppen för att försöka hitta fler motiv men efter ett tag så mulnar det på igen. Ljuset falnar och moln och hav blir mörkare och mörkare.

Efter att ha gått ett hundratal meter så ser jag hur ljuset nu bytt färg och ett rosa ljus letar sig ner mellan molnen och lyser de höga bergen i fjorden norr om Runde. Vyn är fantastiskt vacker och jag måste bevara den innan den försvinner. Instinktivt känner jag att detta är ett motiv som kommer vara borta inom kort. Eftersom jag packat ner allt utom mitt 300mm så tvekar jag en stund på hur jag ska göra. Telet räcker definitivt inte till för att ta en bild som visar hela det vackra landskapet så jag beslutar mig för att ta en serie överlappande bilder för att kunna slå samman i datorn och göra ett panorama i högre upplösning än om jag tog fram ett vidvinkelobjektiv. Ljuset försvann inte riktigt så fort som jag befarade och jag hinner ta flera serier både liggande och stående. Jag har låst exponeringen så att den inte avviker för mycket på de olika bilderna, vilket annars är lätt hänt eftersom kameran byter vinkel och ljuset och därmed exponeringen riskerar att bli olika på de olika bilderna. Genom att ta bilderna i stående format så ger jag mig själv större marginaler att beskära panoramat utan att tappa för mycket pixlar totalt. Det fullständiga panoramat blir lite för litet att publicera här så det blir ett utsnitt som du ser här.


Det blir också de sista bilderna från Runde för 2016 och jag traskar ner till campingen för en välbehövlig dusch :-)


Andra bilder finns på min hemsida www.mikswephotography.com

Passa gärna på och följ mig på Facebook

Inlagt 2017-01-22 11:11 | Läst 2835 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.



Logga in för att kommentera

Du skriver så bra Mikael och bilderna gör verkligen texten rättvisa. Mycket trevligt och bra :) /Frode
Svar från MikSwe 2017-01-22 16:39
Tack så mycket Frode. Jag försöker göra texten lite mer intressant så det glädjer mig att du (och förhoppningsvis även andra) uppskattar det :-)
Ett mycket intressant reportage och du beskriver viktiga aspekter t ex att många inte bryr sej om avspärrningar och att det kan vara en fara både för dem själva men också störa djurlivet. Fjärde bilden från slutet är bland det finaste jag sett på en lunne, även porträttet ovanför sticker ut. De har absolut lite av sorgsen clown över sej. De ser "målade" ut.
Hälsningar Lena
Svar från MikSwe 2017-01-22 16:43
Tack så mycket Lena. En ensam fotograf som smyger ut i det vilda brukar inte rubba djurens cirklar men på ett sådant här turistställe, som det faktiskt är, blir en snabbt tio - tjugo stycken. Sker det då dagligen så får det en stor effekt tror jag. Fjärde bilden gillar jag lite extra mycket också :-)
Vackert besrkivet både i text och bild - som vanligt! 👍👍
Svar från MikSwe 2017-01-23 07:59
Tack så mycket Jonas, jag får hoppas trenden håller i sig :-)