PEPSI RYMDE FRÅN "OPERATIONSBORDET" II

För Er som missade Del I Ni kan läsa den här (om Ni Vill ;o)

Det är inte lätt att vara sjuk när man är vovve, men det är sannerligen inte lätt att vara Matte till en sjuk hund heller. Inte nog med att det är en massa som skall göras (tvätta tassar, byta förband, ge specialfoder, vatten, antibiotika och smärtstillande, klappa, pussa, trösta, rasta, bära och så börjar allt om igen) man lider dessutom kolossalt med hunden! Det finns inget värre än att se någon man älskar lida och som dessutom inte kan prata och tala om hur den känner/mår och vad den vill.

Här nedan är en bild på det nya fodret samt medicinen och det smärtstillande medlet som jag ger Pepsi varje dag. Vi har testat specialfoder tidigare (eftersom Veterinären ville utesluta allergi i samband med att Pepsi drabbades av fotsvamp). Det fodret tvingades vi tyvärr lämna tillbaka, då Pepsi helt slutade att äta. Hoppas detta fungerar bättre!

Vi fortsätter även att tvätta tassarna med ett speciellt schampo mot bland annat fotsvamp. Man får vara väldigt försiktig med de klorna som är skadade och där Pepsi opererat bort en klokapsel, (så man inte orsakar henne mer smärta än hon redan har).

Pepsi håller den onda tassen i luften i duschen.

Det är svårt att se/bedöma om tassen är infekterad eller ej (man skall tydligen åka direkt till Veterinären då detta kan vara väldigt farligt). Men jag tycker den ser fin ut, hon kan gå på den och den luktar inte illa.

Eftersom Pepsi inte kan gå långa sträckor just nu (?) får hon följa med på "promenad" i "farfars" el-moppe. Jag bäddade ned henne i en korg ovanpå en (konstgjord) pläd och det verkade inte gå någon större nöd på henne.

OBS! Tröjan gjorde jag i Photoshop till detta blogginlägg... ;o)

Pepsi såg ut som en Prinsessa när hon svischade förbi, hihi.

Jag hoppas verkligen att Pepsi kommer bli så pass bra att vi åtminstone kan gå med henne på promenader och att hon inte kommer ha ont av sin klo-sjukdom. Annars... Ja, det tänker jag inte tänka på just nu.

Kram Milla & Pepsi

Fortsättning följer...

OBS! Samtliga foton är mobilfoton (Samsung Galaxy S4)

PEPSI RYMDE FRÅN "OPERATIONSBORDET"!!!

Sedan en tid tillbaka har vår Kinesiska Nakenhund Pepsi haft problem med tassar och klor. Veterinären konstaterade för en dryg månad sedan fotsvamp, men misstänker även den kroniska klosjukdomen SLO. SLO innebär i korthet att i övrigt friska hundar plötsligt tappar flera eller alla klor.

I går morse tog jag åter Pepsi till Veterinären eftersom hon haft extra mycket besvär i en utav klorna den senaste tiden. (Den översta och mittersta bilden ovan. Bilderna är tagna efter en operation). Efter en snabb titt på Pepsis klor bad Veterinären mig att komma tillbaka samma eftermiddag för att "operera" bort ett par lösa klokapslar (eftersom de var infekterade). Redan då anade jag oro, men aldrig kunde jag drömma om att det som hände fyra timmar senare skulle hända. Inte i min vildaste fantasi...

Operationen gick tack och lov bra, men det var efter den som helvetet bröt ut...

Veterinären hade gått iväg för att hämta Pepsi och jag stod i receptionen och skulle precis betala när hon kommer utrusandes med ett tomt koppel i handen!!!

"Pepsi har rymt" skriker hon! Det svartnar för ögonen på mig och hjärtat stannar i bröstet. Sekunden senare är jag ute på parkeringen. Det är folk och framförallt bilar överallt och skräcken börjar växa i mig.

"Herre Gud, var är hon?" tänker jag. Veterinären är också redan ute och letar och jag kan se i hennes skräckslagna blick att hon är nästan lika orolig som jag. "Det här var inte bra" säger hon. "Nej" svarade jag, "det tycker inte jag heller". Jag ser mig panikslaget runt omkring, men kan inte se Pepsi någonstans.

Veterinären springer tillbaka till djurkliniken för att hämta fler personer som kan hjälpa till att leta och själv springer jag i blindo åt det håll hon pekat att Pepsi försvunnit.

Med andan i halsen skriker jag hennes namn så högt jag bara förmår, gång på gång och med blicken söker jag efter min lilla ängel, men jag kan inte se henne någonstans.

Tänk vad rädd hon måste vara. Ute alldeles ensam på okänd mark, precis uppvaknad från en operation och en traumatisk händelse. Hennes ena ben är plötsligt inlindat i bandage och ingen Husse eller Matte så långt hon kan se.

Jag ser hur bilarna far förbi på den lite större vägen utanför djurkliniken och hoppas innerligt att hon inte är på väg ditåt. Jag ropar återigen hennes namn samtidigt som jag springer i riktning mot dit jag tror att hon har sprungit.

Plötsligt hör jag en man som ropar "Hallå?" en bit bort och jag tar mig fram till honom. Mannen står på sin garageuppfart med bilnycklarna i handen och pekar uppför en liten backe. "Hon sprang åt det hållet", sa han och pekade mot backen, "Vill Du att jag skall skjutsa Dig?". "Väldigt gärna" svarade jag som blivit rejält andfådd efter språngmarschen, "Det vore verkligen jättesnällt".

Jag sätter mig på passagerarsätet i bilen och mannen kör iväg. Vi hinner bara uppför backen när jag ser Pepsi ståendes vid vägkanten med det nyopererade benet i luften. Det regnar och hon är blöt över hela kroppen. Så tittar Pepsi mot bilen och jag nästan kastar mig ut, livrädd att hon skall bli skrämd och springa vidare.

Det går omöjligt att beskriva den känslan jag kände när Pepsi efter att jag ropat hennes namn började hoppa emot mig på sina tre "friska" ben. Jag lyfte upp henne i min famn och pussade och kramade om henne. Lyckan kände inga gränser.

Vi satte oss i bilen båda två och den vänliga mannen skjutsade oss tillbaka till djurkliniken. Jag tackade honom i den mån jag förmådde i det tillståndet jag befann mig och klev ur bilen med ett stadigt tag om Pepsi. Jag var överlycklig och lättad, men samtidigt rejält omskakad och chockad. Pepsi kunde lika gärna ha blivit påkörd av en bil utanför och hade det velat sig riktigt illa hade hon till och med kunna varit död nu!

Vad som hände sedan är mindre relevant. Pepsi fick ett nytt bandage (eftersom det hon hade var rejält blött av regnet) samt en plastkrage runt halsen. Sedan fick vi åka hem.

När jag kom hem släppte allt och jag föll i hop gråtandes på soffan med Pepsi i min famn. De ringde från djurkliniken och bad om ursäkt för det inträffade och berättade att något liknande aldrig hänt dem tidigare. Pepsi hade tydligen bitit veterinären samtidigt som en annan Veterinär kommit in genom dörren (någon slags "spärrdörr") och lyckats smita ut genom den. Precis då stod även dörren till personalingången öppen och det var där Pepsi hade lyckats fly. Djurkliniken ersatte mig genom att ge mig samma summa jag nyss betalat tillgodo för (eventuellt) framtida besök hos dem.

Sedan somnade Pepsi tryggt i min famn och det dröjde inte länge innan jag gick i hennes "tasspår"...

Fortsättning följer...

Kram Milla & Pepsi