MITT INRE RUM...

"Hjärtats tankar & funderingar"

Ibland blir det inte som man tänkt sig...

Jag hade verkligen sett fram emot gårdagens babyfotografering och "för en gångs skull" hade jag förberett mig ordentligt.

Jag hade ställt fram min lilla produktstudio, reflexskärmen, två stycken "studiolampor", ett stativ, en extern blixt, två objektiv, (50 mm och 100 mm) en korg, en fårskinnsfäll, tre små nallar samt extra batterier (både till kameran och den externa blixten). Jag hade ställt in kameran och tagit några "testbilder" (då fick Pepsi "agera baby") samt tittat på babyfotografier på nätet. Pepsi och jag hade till och med varit ute och plockat vackra lönnlöv till fotograferingen. Nu var det bara babyn som fattades...

Foto: Camilla Thieme OBS! Mobilkamera (HTC Incredible S)

Noah (min systers dotters son) var hur söt som helst (trots att han inte verkade trivas som modell och grät en hel del ;o) och det var verkligen att rent nöje att fotografera honom. Men jag tyckte inte att "jag fick till det" och kunde inte komma på vad det var för fel. Så jag bara fortsatte att fota och fota och fota... Varför gör man (jag) så istället för att ta en kort paus, kolla bilderna i datorn, ändra kamerainställningarna och eventuellt ljuset???

När jag tittade på bilderna i kameran såg de ganska ok ut, men i datorn... JÖSSES! Så gott som alla bilderna var oskarpa, brusiga och antingen över- eller underexponerade! Jag blev helt förstörd. Kanske är det så att när man vill att något skall bli speciellt bra och något alldeles extra, då går det åt fanders istället.

 Hur som helst skall jag göra om allting (tur att jag inte hade tagit betalt) och nästa gång skall jag låna en väns fotostudio. Måtte jag lyckas bättre då...

Kram Milla

Så här såg bilderna ut:

Oskarpa                                Brusiga

  

Över- eller Underexponerade

  

Här nedan några av bilderna som jag "försökt rädda" i datorn...

Foto & Bildbehandling: Camilla Thieme

Postat 2012-09-30 21:32 | Läst 3499 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Kan Du hjälpa mig att förverkliga min dröm?

Jag har en dröm, att göra en bok av "Min Panikångest" som jag har skrivit under ett antal år. Självklart förstår jag att inget bokförlag skulle vilja ge ut den, men idag kan man ju göra sina egna böcker! I alla fall fotoböcker...

Nu undrar jag om det finns någon sida på nätet där man även kan göra böcker med enbart text? Jag vet att det finns "textrutor" i de flesta fotoböcker, men det blir inte alls lika bra. Vill så gärna att min bok skall se "verklig" ut.

Har Du några tips eller idéer att komma med? Berätta gärna!

Jag vill verkligen förverkliga denna dröm...

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme



Postat 2012-09-28 19:15 | Läst 4420 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Vilken skillnad!

  

Så länge jag kan minnas har jag lidit av emetofobi (kräkfobi). Detta resulterade i att jag "slutade leva". Jag brukade säga "jag är vid liv, men jag lever inte".

Det är väldigt svårt, ja nästintill omöjligt att försöka förklara för en frisk person hur det är att leva med denna fobi. Handen på hjärtat kommer jag knappt själv ihåg hur det var...

Jag minns dock hur jag hela tiden "skannade" av min kropp, men framför allt andras på eventuella symptom på magsjuka. Ständigt letade jag efter tecken på att någon kanske mådde illa och behövde spy. 

Med åren blev jag något av en "expert på att läsa av andra människor" och känna av om de var magsjuka. Tittade jag på tv visste jag långt innan alla andra om en person skulle kräkas. Av ren reflex tryckte jag händerna hårt mot öronen och knep ihop ögonen, sekunder innan alla andra ens visste vad som komma skulle.

Jag fick ångest varje gång det hände och råkade jag någon enstaka gång missa "tecknen" och mot förmodan se (eller till och med bara höra) någon på tv spy kunde jag drömma mardrömmar om detta, i flera nätter!

I många år blev jag erbjuden att gå KBT för att bota (eller åtminstone minska) min kräkfobi samt medicin mot min ångest, men det totalvägrade jag på grund av min enorma rädsla. Men när jag kom till ett vägskäl, där valet var livet eller döden, valde jag att till sist ge åtminstone medicinen en chans. Sedan dess har allt förändrats!

Idag har jag inga som helst problem att se när någon spyr på tv. Jag kan till och med (hur konstigt det än låter) tycka att det är lite "intressant och spännande". Jag får vare sig ångest eller mardrömmar och sitter helt oberörd utan att röra en fena de gånger det händer.

Hur det skulle vara att se någon kräkas "live" (eller kräkas själv för den delen) vet jag inte, för det har inte hänt, ännu... Senaste gången jag spydde var jag ca 12-15 år. Det är alltså mer än 25 år sedan!

En sak som jag reflekterade över var min reaktion när min man en dag mådde lite illa. Istället för att fly (som jag hade gjort 100 gånger av 100 möjliga tidigare) tänkte jag bara "om han skall kräkas får jag nog ställa in en hink med lite vatten i inne i sovrummet"... (Min mamma gjorde alltid så när jag mådde illa som barn). Hallå, kom dessa tankar verkligen från MITT huvud???

Det "ultimata testet" blir när jag, eller någon i min närhet blir magsjuk...

Kram Milla

Ps. För Er som kanske känner igen rädslan över att kräkas, vill veta hur det var för mig när jag var som sjukast eller bara är nyfikna på att läsa lite om emetofobi har jag kopierat kapitlet "Magsjuka" från min berättelse "Min Panikångest" här nedan. Ds.

Foto: Camilla Thieme

Magsjuka

I detta kapitel kommer jag att skriva om personer som blivit magsjuka i min närhet och rädslan jag känt över att kanske blivit smittad. För Er som tycker att det år tråkigt/jobbigt att läsa ett helt kapitel (och då har jag ändå försökt att korta ned det så mycket jag kan) rekommenderar jag att hoppa till nästa kapitel. Jag har dock valt att ta upp detta ämne eftersom det är själva "kärnan" till att jag mått så dåligt i alla dessa år. Kanske kan Ni som väljer att fortsätta läsa förstå hur pass rädd jag är för att bli magsjuk, varför jag reagerar som jag gör om någon kräks och varför detta är ett sådant problem för mig. Det är just rädslan för att bli magsjuk som hindrar mig från att leva ett normalt liv.

Varje dag är en kamp där jag får övertala mig själv att våga gå utanför dörren och träffa andra människor. Att det är bättre att chansa och kanskebli magsjuk än att inte leva alls och slippa kräkas...

Till Er som tycker att Marko behandlade mig väldigt illa när jag fick mitt njurstensanfall kan jag berätta att jag inte alltid varit så snäll mot honom när han mått dåligt heller. Det vill säga när han varit magsjuk. Jag minns speciellt två tillfällen, båda gångerna vid nyår och naturligtvis var det min "sjukdom" som gjorde att jag behandlade honom så illa som jag gjorde dessa gånger...

Första gången var nyårsafton och millenniumskiftet 1999-2000. Jag var (som vanligt på nyårsafton) helt säker på att Marko skulle fria till mig. Vad kunde vara bättre än att göra det under det ända millenniumskifte vi skulle få uppleva? När han sedan inte föll ned på knä och friade när klockan slog tolv, blev jag naturligtvis helt förkrossad. Vi blev osams och kvällen (natten) barkade åt skogen. Marko hällde i sig öl, whisky och en hel flaska champagne och blev jätte full. Själv låg jag på sängen i sovrummet och skakade av sorg, besvikelse och förtvivlan.

På något sätt blev vi tillslut sams och Marko somnade i min famn. Själv vågade jag inte sova, eftersom jag var orolig för att Marko skulle börja kräkas på grund av all alkohol, så jag låg vaken och väntade. Mycket riktigt vaknade Marko bara efter en liten stund och jag frågade honom hur han mådde.

- Jag måste nog gå upp och kräkas, sade han.

Resten minns jag inte så väl.

Jag vet att jag föll ihop på golvet med händerna för öronen samtidigt som Marko gick till toaletten för att kasta upp.

Sedan skällde jag ut honom och tvingade honom att åka därifrån. Jag ville minsann inte ha honom kvar om han skulle kräkas igen. Marko ringde snällt efter en taxi och åkte hem till sina föräldrars lägenhet, då de var bortresta över jul och nyår. Han kräktes inte något mer den natten, men jag ville absolut inte ta några risker. Morgon därpå åkte jag skamset och hämtade honom.

Den andra gången Marko var magsjuk var efter att vi, eller rättare sagt han, ätit hummer en nyårsafton. Marko hade köpt varsin fryst hummer till oss som vi skulle äta vid tolvslaget. Men när jag smakade på min tyckte jag att den smakade och luktade konstigt. Rädd som jag var (och är) för att äta något olämpligt och som skulle kunna göra mig magsjuk vågade jag inte äta upp min hummer. Marko tyckte, som vanligt, att jag var fånig och åt upp både min och sin egen. Jag kände mig naturligtvis jättetaskig, men jag vågade helt enkelt inte chansa.

Tre dagar senare åkte Marko iväg klockan sex på morgonen för att köra taxi. Men efter bara några timmar var han tvungen att uppsöka en toalett för att spy. Han ringde hem till mig och berättade vad som hade hänt och allt bara svartnade för mig. Paniken växte och rädslan för att ha blivit smittad spred sig inom mig. Åter igen skällde jag ut stackars Marko och förbjöd honom att komma hem. Han åkte ännu en gång hem till sina föräldrars lägenhet, som tur var även stod tom denna jul och nyår. Sedan började helvetet, den långa väntan, väntan på att kanske bli magsjuk. Jag kunde inte göra någonting, inte äta, inte sova, allt kretsar kring magsjuka och jag kände hela tiden efter om jag mådde illa eller måste spy. Ångesten var enormt påfrestande och det kändes som om jag levde i ett vakuum. Jag försökte komma på en anledning till varför Marko spytt, en enda liten ledtråd som kunde få mig att hoppas på att det nog inte var smittsamt. Då kom jag att tänka på nyårsafton och de illaluktande humrarna... Kanske var det de som gjort Marko sjuk? Det var visserligen tre dygn sedan han åt dem, men jag hade läst att det kunde ta upp till tre dygn innan man insjuknar. Jag försökte att intala mig själv att så måste det vara, jag skulle nog klara mig...

Det gjorde jag också, fast de följande dagarna var bland de värsta jag varit med om. Jag fick knappt någon sömn eller kunde äta mat och jag gick omkring med ständig ångest och oro. Marko stackaren, hade jättehög feber och spydde och hade diarré i flera dagar. Jag minns att jag åkte dit med blåbärssoppa och rena underkläder, men jag vågade inte träffa honom, utan hängde en plastpåse på ytterdörren till honom. Han öppnade och på ett säkert "smittavstånd", kunde jag prata med honom. Han såg så matt och blek ut och jag ville bara springa fram och krama honom. Mitt hjärta värkte för honom, han gick ju igenom det som jag tycker är nästan det värsta som kan hända en människa, men jag kunde inte... Mina fötter var som fastklistrade i cementen på balkongen och jag vågade knappt andas. När han till sist stängde dörren kom tårarna och mitt dåliga samvete. Vad var jag för hemsk människa som vägrade honom komma hem när han mådde så dåligt? Jag grät hela vägen hem och har säkert bett honom om ursäkt tusen gånger för det här. Men det som skrämmer mig mest är att jag säkert kommer att handla på precis samma sätt om det händer igen. Det är som om jag inte själv styr över mina ord och handlingar. Och om han då vägrar att "lyda", då flyr jag...

Det finns naturligtvis fler än Marko som har spytt i min närhet under alla år som jag varit sjuk och jag skall här berätta om ett par av dessa händelser.

Det var den tredje december 2006 och en gammal barndomsvän till Marko, och numera gemensam vän till oss båda, kom och hälsa på för första gången efter vår flytt. Han var väldigt glad och tyckte vi hade fått det så fint. Jag höll på att dammsuga Thomas, som vår vän heter, hjälpte Marko att sätta fast en spegel på ett badrumsskåp. De frågade mig var jag tyckte spegeln skulle sitta och jag gick dit för att hjälpa till. Helt plötsligt sade Thomas att han mådde dåligt och "säkert fått något som man brukar få den här tidpunkten på året". Marko stod som ett frågetecken, men jag förstod genast att han menade vinterkräksjukan!!!

Då svarde jag "jag vill att du går hem nu". Ja, jag skall åka snart", svarade Thomas, men då skrek jag "NU"! Samtidigt backade jag in i köket, så långt bort från honom som jag kunde komma. Jag mumlade att "jag kommer att bli sjuk jag med" och att jag inte skulle klara det.

- "Jag kanske bara har ätit något olämpligt", försökte vår käre vän att lugna mig med, men jag lyssnade inte...

- "Det värsta kommer nu", sade jag till mig själv, "nu kommer väntan och ovissheten. När man går omkring som en zombie och inte vet om man skall bli sjuk eller inte". Jag började gråta.

- "Vill du att jag skall skicka ett sms om jag blir sjuk", frågar Thomas innan han gick.

- "Nej, absolut inte", svarade jag, "jag vill inte veta"...

Så stängde han dörren och jag föll ihop på golvet. Jag grät så att jag skakade eller så skakade jag av rädsla, jag är inte säker. Marko försökte trösta mig, men jag bara skällde på honom och sade att det var hans fel som hade låtit Thomas komma över. (Fast jag vet ju innerst inne att det inte var någons fel, men just då sökte jag efter en syndabock). Marko försökte förgäves lugna mig och sade att jag säkert inte skulle bli sjuk, men orden ville inte fastna. De kändes som jag var instängd i en burk och orden Marko sade bara studsade bort. Vad visste han? Vi kunde ju bara spekulera båda två. Åter igen var det bara tiden som kunde ge oss svaret, svaret på om jag skulle bli magsjuk denna gång?

Thomas skickade inget sms, eftersom jag bad honom att inte göra det. Ändå hoppades jag att han skulle göra det och tala om att han inte hade blivit sjuk utan mådde bra. Själv vågade jag inte fråga, för tänk om han spytt, då hade det ju blivit ännu värre. Nu hade jag i alla fall hoppet kvar att han kanske inte var magsjuk.

Några dagar senare fyllde Thomas år och då skickade jag i alla fall ett gratulations sms till honom. Där passade jag även på att be om ursäkt för mitt dåliga uppträdande. Men han hävdade att det var han som klantade till det och bad själv om ursäkt. Jag minns inte om jag talat om för honom om min kräkfobi, men det måste jag nästan ha gjort, eftersom han verkade förstå min överdrivna rädsla. Alla "mina vänner" känner i alla fall till den och jag har sagt till dem att hålla sig borta i fall någon av dem, deras familj, arbetskamrater eller elever i deras barns skola/dagis är magsjuka. Jag har till och med sagt att jag aldrig skulle förlåta dem ifall de smittade mig. Att jag kanske aldrig skulle lita på dem igen och inte vilja träffa dem igen. Allt för att de skall förstå allvaret i det hela och min enorma rädsla att bli magsjuk. Det värsta är när man möter nya människor, för dem är det svårare, att på en gång, beskriva sin rädsla och få dem att förstå allvaret i det hela. Kanske är det en anledning till att jag drar mig för att träffa nya människor.

Sedan har vi den här förbaskade vinterkräksjukan som det ständigt tjatas om i var och varannan tidning. Varför måste de alltid nämna den? Vissa år är den visst värre än vanligt. Då spyr man kaskader och vill det sig riktigt illa kan man spy upp sin egen avföring! Till och med "normala människor" har väl svårt för sådana rubriker, hur påverkar det inte då en person med emetofobi? Jag önskar bara att man kunde gå i ide mellan oktober och april, så man slapp denna ständiga oro. Jag vågar knappt gå utanför dörren, äta mat eller träffa andra människor under dessa perioder, då det skrivs extra mycket om vinterkräk-sjukan.

Det närmaste magsjuka jag varit de senaste 20-25 åren (peppar, peppar) skall jag berätta om nu. 1989 blev jag illamående och lös i magen av ett julbord, men jag kräktes inte, tack och lov. Jag fick även liknande symptom när jag var på ett bröllop år 2003, men även då klarade jag mig från att spy. När Marko och jag var utomlands vintern 2005 fick jag en slags "sur uppstötning" när jag rapade och lutade mig framåt samtidigt. Då trodde jag att jag kräktes, men det gjorde jag inte, eftersom det som kom upp endast kom från halsen och inte magen. Trots det vägrade jag att titta på "spyan" och det var Marko som fick ta hand om den, medan jag stod på balkongen och grät förtvivlat. Jag var totalt vettskrämd och jag tänkte minsann inte åka hem dagen efter om jag var magsjuk! Det blev inte mycket sömn den natten.

En annan gång var jag hemma hos ett par bekanta och hjälpte dem med förberedelserna till deras bröllop. Jag satt vid köksbordet och skrev namnlappar till bordsplaceringen tillsammans med deras dotter Alexandra och deras son Oscar. Ann-Sophie stod och lagade mat, för de ville bjuda mig på middag som tack för hjälpen. Efter en stund gick Alexandra på toaletten, men kom snart ut igen och ropade på sin mamma. Jag hörde hur Ann-Sophie i sin tur skrek till sin man på övervåningen.

- "Kjell, kom ned, Alexandra spyr ned hela väggarna här"...

Gissa om jag fick bråttom därifrån. Jag kastade mig ut på deras altan och bad Ann-Sophie hämta mina yttrerskor på framsidan av huset (för jag tänkte absolut inte gå dit själv och se Alexandra och hennes spya). Jag fick mina skor, talade om som det var och åkte genast därifrån. De känner mig väl och är insatta i min kräkfobi, så de förstod varför jag handlade som jag gjorde. När jag kom hem slet jag av mig kläderna, slängde dem i tvättkorgen, lade mig i ett hett bad och "skrubbade mig ren". Jag ville få bort alla "bacillerna" trots att jag visste att de inte satt på kroppen och att det inte gjorde någon nytta, det var nog redan för sent... Jag minns att jag åt hela vitpepparkorn, för det hade min syster sagt att man skulle göra för att förhindra magsjuka. Jag famlade efter halmstrån och gjorde det lilla jag kunde. Så kom väntan igen... En hel vecka våndades jag med tankarna "tänk om jag blivit smittad". Men jag klarade mig (ännu en gång), tack gode gud för det!

När jag och en före detta god vän till mig var ute och promenerade en dag fick jag plötsligt se en spya på vägen ett par meter ifrån mig. Jag hoppade till och gick sedan en omväg samtidigt som jag höll andan i flera sekunder. Jag inbillade mig att partiklarna i luften skulle kunna smitta mig om jag råkade andas in. Det var minusgrader ute och det fick mig att hoppas att bacillerna kanske inte klarade kylan, utan dog. Min vän försökte prata med mig, men jag var så rädd och okoncentrerad på vad han sade, så jag svarade bara "jag är inte kontaktbar just nu". När jag kom hem ringde jag till Marko för att höra om han trodde att man kunde bli smittat av en spya på marken, utomhus i minusgrader. Det trodde han naturligtvis inte. Det tog flera timmar innan jag vågade andas ut och dagar innan jag kunde släppa det helt. Flera veckor efter incidenten, gick jag fortfarande en omväg för att slippa gå precis där spyan hade legat...

När jag gick hos en psykiatriker hösten 2006 bad hon mig fråga tio personer vad de tycker om att kräkas och hur de ställer sig till människor som spyr i deras närhet. Hon trodde själv att de skulle svara att det inte är något märkvärdigt, men alla kände precis som jag. Att det var otäckt och att man blir sur/förbannad om någon kastar upp precis bredvid en själv. Skillnaden mellan alla andra och mig är dock att deras "rädsla" för att bli magsjuka inte hindrar dem från att leva ett normalt liv som till exempel kunna åka kommunalt, arbeta eller umgås med andra människor. Vad är det då som gör att de klarar av det, men inte jag? Ja, det undrar jag med... Kanske får jag svar på det en vacker dag. Då lovar jag att berätta det för Er.

En dag blev jag faktiskt magsjuk/matförgiftad? Trots att jag inte spydde. Jag hade ätit en "Findus färdigrätt" med lövbit, kryddsmör och potatiskroketter. Jag tyckte att den inte smakade bra och lämnade en del. Dagen efter vaknade jag med illamående och en fruktansvärd diarré. Det var värre än vanligt, då jag ofta brukar bli dålig i magen av all snabbmat jag äter och jag var livrädd över att kräkas. Den dagen låg jag i sängen och vilade och jag fick springa på toaletten hela förmiddagen. Jag kände mig trött och yr, men framförallt var jag orolig och panikslagen. Tänk om jag inte var matförgiftad utan hade fått vinterkräksjukan! På kvällen mådde jag tack och lov bättre, men hade en fruktansvärd ångest i flera dagar efteråt. Jag minns att Marko och jag stod i garaget och pratade med en jättetrevlig granne, men jag kunde inte koncentrera mig på samtalet. Jag mådde så illa att jag trodde jag skulle spy. På kvällen fick jag tvinga i mig mat, men konstigt nog mådde jag bättredå jag hade ätit. Efter ett par dagar började jag tack och lov må bättre igen.

Inte långt där efter blev jag återigen "magsjuk" men slapp ännu en gång att kräkas. Jag tror att jag blev matförgiftad, men det kan lika gärna ha varit vinterkräksjukan. Jag blev jättelös i magen och fick springa på toaletten hela förmiddagen. Dessutom mådde jag illa hela dagen och låg i sängen och våndades. En kompis till mig ställde en påse med blåbärssoppa och diarrépiller (som jag aldrig vågade använda då jag är emot allt vad piller heter) utanför dörren, då han var rädd för att komma in och kanske bli smittad. Redan nästa dag mådde jag bättre igen, men jag tror att denna händelse fick mig att minnas och bli om möjligt ännu mer rädd för baciller och magsjuka.

Jag tror att alla eller åtminstone de flesta människor inte vill bli magsjuka och kanske "oroar sig" för det någon gång i livet. Att bli lite orolig för att bli smittad kan vara "normalt" om man till exempel umgås med någon som är eller precis har varit magsjuk. Jag däremot oroar mig ständigt och jag har så många "sjuka tankar" som egentligen oftast inte ens är kopplade till magsjuka. Jag skall här nämna några:

 - Varje gång jag äter ute (ibland även hemma) oroar jag mig för att bli magsjuk.

 - Jag vaknar ofta på nätterna och tror att jag är magsjuk, trots att jag inte mår dåligt. När jag legat och oroat mig en stund mår jag tillslut illa.

 - Varje gång Marko skall gå på toaletten mitt i natten sätter jag mig upp och frågar "vart skall Du?". Jag tror alltid att han mår illa och skall gå till toaletten för att kräkas. Sedan har jag svårt att somna om igen och ligger ofta vaken i flera timmar.

 - Nästan alltid när man pratar om magsjuka eller läser om det i tidningarna mår jag väldigt illa.

 - Varje gång vi sover på hotell framkallar jag bilder av mig själv liggandes på alla fyra och spyr i toaletten. Hur sjukt är inte det???

 - Om jag ser en bil som står parkerad vid vägkanten, tror jag alltid att de stannat för att någon behöver kräkas.

 - När jag åker kommunalt, flyger eller åker bil och båt oroar jag mig alltid för att någon skall spy. Vart skall jag då ta vägen???

 - Samma sak när jag går på hockey, bio, teater, restauranger med mera. Tänk om någon mår illa...

 - Varje gång jag skall träffa någon (speciellt personer som har barn) frågar jag alltid dem om de är friska och mår bra. Jag försäkrar mig om att de inteär eller har varit magsjuka den närmsta tiden.

 - Jag tvättar alltid händerna direkt när jag varit ute och kommer hem, för att ta bort alla "magsjukebakterier".

 - Jag står alltid upp och kissar på offentliga toaletter och när jag tvättat händerna använder jag mig av pappret jag torkat händerna på till att öppna dörren med. Så att jag inte får några bakterier.

 - Om någon ligger och vilar någon stans (inne eller ute) så antar jag genast att de gör det för att de mår dåligt. Det vill sägas är magsjuka.

 - När Marko skall åka och arbeta, speciellt då han kör taxi, är jag orolig för att han skall bli smittad av någon magsjuk passagerare.

 - När jag tränar på gymmet undviker jag att klia mig i ögonen och "stoppa fingrarna i munnen" så att inga bakterier kan göra mig magsjuk.

 - Varje gång jag byter soppåse i vår hink under diskbänken tänker jag på när jag var barn och var magsjuk. Då ställde nämligen mamma alltid en hink med lite vatten i botten som vi kunde kräkas i.

Till sist...

Läste på nätet att vinterkräksjukan är här, redan i augusti!!! Jag som brukar kunna slappna av lite grann på somrarna och inte tänka lika mycket på detta just då. Och så skall det börja redan i augusti, jag kommer aldrig att hinna hämta krafter innan hösten och vintern med dess vinterkräksjuka börjar igen...


Postat 2012-09-27 23:02 | Läst 11929 ggr. | Permalink | Kommentarer (17) | Kommentera

Nyfiken...

Jag har en fråga till alla Er som fotograferar (det spelar ingen roll om Ni är amatörfotografer eller yrkesfotografer) .

Har Du en (eller flera) fototavlor på väggen som Du tagit?

Själv har jag sammanlagt sexton tavlor/fototavlor hemma och tre av dem har jag tagit själv. På åtta andra tavlor agerar jag dessutom "modell" (fyra bröllopsfoton och fyra "modellbilder"). 

Jag tycker personligen att det är roligare att ha "sina egna motiv" på väggarna samt fotografier på familjemedlemmar, än tavlor som man köper. Men visst har jag även sådana på väggarna.

Vad tycker Du? Är det "fel/egoistiskt" att ha sina egna motiv på väggen? Berätta gärna!

Kram Milla

Så här ser det bland annat ut i mitt kök...

Foto: Camilla Thieme 

Fotografierna på mig är tagna av: Ann-Mari Dablin

Postat 2012-09-26 22:39 | Läst 3436 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Ny erfarenhet...

 

Förra veckan gjorde jag, en för mig lite annorlunda fotobok.

En fotobok med bilder på Pepsi där några av bilderna inte är tagna av mig samt de flesta är helt oredigerade!

Men det kändes ändå rätt, för bilderna betyder så mycket för mig, trots den urusla kvalitén (de flesta bilderna är tagna med min mobilkamera). Och eftersom jag köpte Pepsi när hon var åtta månader gammal, hade jag ingen möjlighet att själv fotografera henne som valp.

Kram Milla


Här är boken:

Foto: Camilla Thieme, Marko Thieme, Susanne Lindberg & Ann-Mari Dablin

Postat 2012-09-25 23:16 | Läst 3121 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa