Ingen KBT...

Idag skulle jag ha påbörjat min KBT behandling på Ankaret, Carema Hjärnhälsan i Haninge. Jag skulle fått lära mig att åka bil med mindre ångest, men min psykolog (och läkare) kom fram till att det inte skulle vara någon idé. Eftersom jag inte kan åka bil på grund av min emetofobi (kräkfobi) anser de att jag borde ta itu med den i första hand. All min ångest handlar i grund och botten om just min rädsla för att kräkas.

Jag håller för visso med dem, men känner mig inte alls redo att gå någon KBT behandling för min emetofobi, det ligger långt fram i tiden och kommer kanske aldrig att bli aktuell. 

Men jag ville inte bara kasta in handduken och ge upp, så jag frågade om vi inte kunde arbeta med någonting annat istället? Jag föreslog att man kunde börja med att lära mig att hantera själva situationen hos psykologen. Jag kan nämligen inte ens sitta där utan att må illa, tro jag skall kräkas och bara vilja springa därifrån (fast jag har aldrig flytt, kanske skall tilläggas). Hur skall jag då kunna ta till mig min behandling om jag inte ens kan koncentrera mig på vad som sägs??? Kanske inte så konstigt att jag inte blivit frisk under dessa arton år, trots åtskilliga försök med både samtalsterapi, KBT och läkarbesök. Psykologen tyckte att det var ett mycket bra förslag, så vi bestämde oss för det :o)

Jag måste erkänna att jag blev lite besviken, hade verkligen sett fram emot att arbeta med något rent konkret, som att åka bil. Men jag inser ju att jag måste börja från början, med små, små steg i taget för att inte ännu en gång misslyckas. Psykologen sade även att hon motsatte sig att påbörja en KBT behandling som nästan var dömd att misslyckas... 

Det är säkert svårt eller kanske till och med rent av omöjligt för Er att förstå hur man kan vara så rädd för att kräkas... Handen på hjärtat så begriper jag det inte själv heller. Jag vet så väl att det inte är farligt och att det går över, men min kropp reagerar med panik och min hjärna får inte ihop ekvationen ;o)

Kram Milla

Jag vill lära mig att "fylla mina dagar med liv

istället för livet med en massa dagar"...

Det finns en hemsida om emetofobi (emetofobi.se) där kan Du läsa mer om denna lite annorlunda fobi. Kanske är Du själv eller någon i Din omgivning drabbad och kan finna hjälp eller likasinnade på denna sida? Lycka till!

Höstfotografering...

Idag har jag fotograferat min vän Anders Ericsson. Ville passa på att ta några höstbilder innan löven faller av. Tänk vad mycket lättare det är att fotografera någon annan än sig själv ;o) Speciellt Anders, han är verkligen fotogenic.

Kram Milla

Bilderna är tagna på samma ställe som jag (och Anders)  fotograferade mig ;o)

Lekte med en bild i Photoshop... Bör förstoras!

Foto: Camilla Thieme

Här är originalbilden ;o)

Har man gett sig in i leken...

Får man leken tåla, eller...?

Jag har tänkt på en sak, bara för att man lämnar ut sig själv och skriver saker som berör och väcker känslor hos andra människor, måste man då vara beredd att ta emot "vilken skit som helst"?

Varför väljer en del personer att gå "till attack", att vara spydiga eller rent av elaka i sina kommentarer?

När jag skriver ett inlägg om mig själv och min livssituation, gör jag det för att jag hoppas att det skall leda till något positivt. Att de som läser min blogg skall ta till sig det jag skriver och förhoppningsvis komma med något konkret förslag på förbättring. Självklart är det heller aldrig fel med stöttande ord och uppmuntringar. Vad som jag däremot anser är väldigt onödigt är när folk (som inte har en aning om hur saker och ting ligger till) "ser ned på mig" och bara gör saken ännu värre. Jag som redan mår dåligt och tidigare berättat att jag ibland haft självmordstankar, kan tycka att det är ren idioti som i värsta fall kan leda till katastrof!

Kanske känner jag så här bara för att jag själv aldrig ens skulle komma på tanken att skriva något som medvetet skulle såra en annan människa. Speciellt inte då han eller hon redan ligger ned och mår fruktansvärt dåligt. Har jag inget snällt, eller något konkret som kan leda till något positivt att komma med, låter jag hellre bli att skriva någonting alls!

Men jag antar att man får "stå sitt kast" om man väljer att öppna sitt hjärta ("Mitt inre rum" är ju just namnet på min blogg) för främmande personer. Men jag ville ändå skriva detta. Kanske får det någon enstaka person att tänka en extra gång innan han eller hon skriver något som kan såra en annan människa...

Vad anser Du om detta? Berätta gärna!

Mina inlägg är ofta "ett rop på hjälp"...

Kram Milla

Ps. Jag får så många positiva förslag och goda råd, så de överväger allt de negativa. Därför orkar jag att fortsätta skriva! Tack för att Ni finns! :o) Ds.

Foto: Camilla Thieme

Nu är hösten här...

Vill bara önska Er alla en härlig höst!

Kram Milla

Kunde varit jag...