Kom verkligen de orden ur MIN mun?...

Idag när min man Marko och jag satt i bilen på väg till hans föräldrar, sade jag plötsligt något som jag aldrig trodde skulle komma ur min mun!

Mitt på motorvägen säger jag (som för bara några månader sedan brukade ligga dubbelvikt i passagerarsätet med en fruktansvärd ångest och illamående) "Snart kanske jag skall börja köra den här vägen"...

Nu menar inte jag att jag skulle klara av att köra bil "var som helst", men jag kände att jag åtminstone ville testa att (tillsammans med min man) köra till mina svärföräldrar (något jag inte vågat göra på flera år)! Snacka om framsteg!!! :o)

Kram Milla

Ps. Jag har nu tagit full dos av medicinen i exakt fyra veckor. Ds.

En bild från Gran Canaria 2004 (den bilen skulle jag också vilja köra igen ;o)

Igår fick jag en spontan present :o)

Igår fick jag en present av min man, nämligen ett nytt objektiv! :o)

Jag har länge önskat mig ett Canon EF 50mm f/1,8 II och nu är jag äntligen stolt ägare till ett. Jag fick även ett tillhörande Canon Lens Hood ES-62 och ett HOYA PRO1 Digital Filter :o)

Tack Marko!

Har någon av Er ett lika dant objektiv? Vad tycker Ni om det? Berätta gärna!

Kram Milla

Vad skall man göra?

Vad skall man göra när man träffar på ett skadat eller övergivet djur? Den frågan ställde jag mig själv idag när jag såg en liten Kråk unge som satt på vägen utanför vår port.

Rent instinktivt kände jag att jag var tvungen att flytta på den till närmsta "skogsdunge" (så att den inte skulle bli överkörd). Så jag hämtade ett par handskar och bar bort den ca tio meter därifrån (kortaste möjligaste väg från den plats där jag hittade fågeln). Sedan ringde min vän Anders (som också var med) till Polisen och frågade vart man skall vända sig. De berättade att man skall kontakta Viltjouren, så det gjorde vi. De talade i sin tur om att man skall låta fågelungen vara, för mamman har säkert koll på den.

Det kändes konstigt att bara lämna fågelungen där, vind för våg (helst hade jag velat ta hem den, ge den vatten, mat och kärlek) så jag dröjde kvar en stund vi dess sida. Jag var väldigt orolig att det skulle komma en katt...

Efter cirka fem minuter kom det dock två vuxna Kråkor och satte sig i trädet precis ovanför fågelungen. Kanske var det ungens föräldrar? De skrek och väsnades åt mig, så jag gick en bit bort för att inte störa dem.

När de efter ett par minuter ännu inte hade flugit ned till ungen, tog jag försiktigt ett par steg närmare för att se hur den mådde. Då bredde den ena kråkan ut sina vingar och väste åt mig samtidigt som den andre skrek något fruktansvärt. Jag förstod att det måste vara fågelns föräldrar och kunde då äntligen känna mig lugn och gå hem igen :o)

Har Du varit med om något liknande, kanske med ett annat djur? Hur hanterade Du situationen? Berätta gärna!

Kram Milla

Jag hade inte hjärta att fotografera den lille Kråk ungen, så Ni får hålla till godo med en bild på en ekorre från Parken Zoo i Eskilstuna ;o)

Foto: Camilla Thieme

Är jag helt fel ute?

Visst är det så att man inte kan göra en bild som har dålig kvalité bättre? Alltså om en bild till exempel är för liten för att tryckas, då kan man ju aldrig göra den tillräckligt bra för att kunna tryckas i efterhand, eller hur?

Jag vet att det går bra att göra en högupplöst bild sämre, men vet någon av Er om det går att göra tvärtom? Berätta gärna!

Kram Milla

OBS! Bilden har inget med texten att göra.

Foto: Camilla Thieme

Vilket jäkla jobb...

Aldrig hade jag väl kunnat ana att jag kulle få SÅ MYCKET jobb med min barnbok... Visst är det roligt, men tänk om man hade haft färdig/köpt rekvisita, gissa om jag skulle tjäna massa tid i efterarbete i Photoshop!

Samtidigt kan det både vara nyttigt och roligt att visa barnen att man faktiskt kan tillverka saker till sina nallar/dockor själv. Allt som krävs är viljan, lite kreativitet och så en massa jobb i Photoshop förstås ;o) Haha.

Kram Milla

Före & EfterFoto: Camilla Thieme 

Bakom kulisserna ;o)Foto: Anders Ericsson