Njursten

Idag är det exakt fem år sedan den där fruktansvärda dagen i juli 2005, dagen då jag drabbades av njursten... Jag har skrivit om detta tidigare i "Min Panikångest", men för Er som inte orkar eller vill läsa hela den berättelsen, så kommer här bara kapitlet om just mitt njurstensanfall.

"Det var den 12 juli 2005, solen sken på en klarblå himmel och det var en helt underbar sommardag. Marko och jag hade planerat en heldag vid havet, där vi skulle sola, bada och grilla. Tyvärr mådde jag inte helt bra och var väldigt kissnödig när jag vaknade. Jag sprang och kissade hela morgonen, men det kom bara några droppar åt gången. Eftersom jag haft urinvägsinfektion ett flertal gånger tidigare och kände igen symptomen så trodde jag naturligtvis att det var det jag hade även denna dag. Jag "kissade" en sista gång och så gav vi oss iväg.

Men vi kom aldrig fram, för på vägen drabbades jag av en obeskrivlig smärta på vänster sida i nedre delen av ryggslutet. Jag fick svårt att sitta still och vred och vände på mig konstant i sätet. Tillslut blev smärtan för svår och jag orkade inte längre, utan bad min man att stanna vid vägkanten. Jag klev ur bilen och gick oroligt fram och tillbaka längs vägkanten. Snart hittade jag ett ställe i gräset där jag kunde lägga mig ned. Hela tiden värkte det i ryggen och jag kände mig fruktansvärt kissnödig. Jag försökte lätta min blåsa, men även denna gång kom det bara några få droppar. Jag kände mig till och med bara mer kissnödig när jag försökte kissa! Nu hade jag börjat bli rejält orolig och ångesten kröp sakta fram. Marko, min man, satt fortfarande kvar i bilen och kom inte ut för att fråga hur jag mådde. Där låg jag ensam i gräset och folk som körde förbi tittade konstigt och frågande på mig.

Jag kände att något inte stod rätt till och började fundera på om jag skulle bli tvungen att uppsöka läkare (och de som känner mig väl vet att då måste det vara något allvarligt, eftersom jag hatar att åka till sjukhus och alltid drar mig in i det längsta innan jag söker hjälp). Samtidigt tyckte jag synd om Marko som satt där i bilen och väntade på att vi skulle åka till havet. Jag ville ju inte förstöra för honom. Vi som skulle ha det så mysigt...

Snart insåg jag att det inte skulle bli någon sol och bad den dagen, för jag måste HEM! Skamsen och fruktansvärt rädd återvände jag till bilen, till en milt sagt irriterad och arg Marko. Jag talade om att jag mådde fruktansvärt dåligt och tyvärr måste åka hem. Jag kommer inte ihåg vad han sade just då, men jag kan försäkra Er om att det inte var några snälla ord. Sedan vände han bilen och for iväg med en rivstart. Hela bilvägen hem muttrade han något om att det "aldrig går att planera något tillsammans med mig", att "det alltid är något fel på mig" och så vidare. Han skrek och gormade åt mig medan jag hade fullt sjå att klara av bilfärden hem på grund av all smärta. Jag grät och var helt förtvivlad och försökte förklara för Marko att "den här gången var det verkligen allvar". Men han vägrade att lyssna. När vi nästan var framme blev smärtan alltför stark och jag bad Marko att få kliva ur bilen. Han ställde sig på bromsen och bilen tvärstannade ca 800 meter från vårt hem. Jag klev ur bilen, stängde bildörren och i nästa sekund var han borta.

Där stod jag vid vägkanten, ensam och övergiven och med en sådan smärta i ryggen att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem. Sakta började jag gå hemåt, steg för steg. Solen gassade och jag kände mig både yr och illamående. Jag var så kissnödig att jag tänkte stanna flera gånger i bostadsområdet och kissa, men jag lyckades hålla mig.

Tiden efter det minns jag inte så väl. Jag vet att när jag väl kommit innanför dörren hade Marko åkt iväg och solat och jag sprang in på toaletten för att kissa. Naturligtvis så kom det inte mer än ett par droppar. Sedan låg jag på golvet i över fem timmar och bara vred mig av smärta. När Marko kom hem satte han sig framför tv:n och tittade på golf medan jag låg på golvet i rummet bredvid, rädd och övergiven.

Tillslut tog jag modet till mig och ringde till akuten. Då var smärtan så stark att jag tänkte nu tar jag en ambulans till sjukhuset. På akuten kom de fram till att det måste vara ett njurstensanfall och jag fick en tid en timme senare. Naturligtvis tackade jag ja. Marko skjutsade mig till sjukhuset, nu började även han förstå att det var allvar. Efter en tids väntan fick jag äntligen komma in. Jag pratade med en läkare som konstaterade njursten och han gav mig en spruta i skinkan. Efter en stund släppte värken och jag fick åka hem".

Tyvärr var detta bara början. De senaste fem åren har varit de värsta i mitt liv. Mycket tror jag beror just på denna händelse. Jag känner av njurarna ibland och tror att jag fått flera små anfall av njurgrus. De börjar alltid med ett fruktansvärt illamående, sedan får jag "kissanfall" och måste springa på toaletten stup i kvarten. Har även sett att det legat grus i urinen. Detta har i sin tur ökat min ångest, jag har spänt varenda muskel i kroppen på grund av oro och därför har jag fått mer smärta. Allt är en ond cirkel som aldrig tycks ta slut.

Har någon av Er haft njursten eller njurgrus? Vilka symptom får Ni? Kanske har Ni några bra tips eller råd att komma med (förutom att dricka mycket vatten)? Berätta gärna!

Kram Milla

Ps. Glöm inte att dricka vatten! ;o) Ds.

2010-07-12 09:31   punchline82

Stackarn...Blir lite små sur på din marko faktiskt att han inte är rädd om kvinnan i sitt liv !
men det kanske han är bara de att han blev besviken över något som han har sätt fram imot ?
mycket fint och välformulerat skrivet camilla...
krya på dej...hoppas ångesten släpper nån dag.
ett litet tips på ångest kan jag väl ge fast de vet du nog redan om - bli inte rädd när den kommer då tar den över..

mvh

Besvara

Svar från Trullan 2010-07-12 09:44

Tack för Ditt vänliga inlägg Daniel :o)
Mvh Milla

Svara

2010-07-12 10:14   ganska

Varför är du ihop med Marko?

Besvara

Svar från Trullan 2010-07-12 10:31

Marko har många fina egenskaper också :o)
Mvh Milla

Svara

2010-07-12 10:25   Edit Maria Sundqvist

Förstår att det måste ha varit en hemsk upplevelse för dig Camilla.
Att sen bli övergiven när man har så fruktansvärt ont gör mig lite fundersam..hur kunde din man lämna dig så?
Inom vården brukar man lite ironiskt säga att om patienten kommer springande före ambulansen vet man att det är njurstensanfall..pga de fruktansvärda smärtorna vill man ha hjälp snabbt.
Du låg med smärtor i flera timmar..tapper soldat du är!
Hoppas du slipper det igen.

Maria

Besvara

Svar från Trullan 2010-07-12 10:32

Ja, det var det verkligen...
Jag tror inte Marko förstod att det var allvar.
Jo, att kämpa har blivit en "livstil" för mig, tyvärr :o(
Tack för Dina rader Maria, de uppskattas!
Mvh Milla

Svara

2010-07-12 11:31   mohei

Jag har inte haft njursten, däremot gallsten. Jag kunde ha gallstensanfall flera gånger i veckan. Kosten påverkar mycket vid gallsten. Och det verkar det göra vid njursten också.
http://www.nyfikenvital.org/?q=node/2652

Skippa pizza och hamburgare. ;-)

Besvara

Svar från Trullan 2010-07-12 11:35

Gallsten är heller ingen lek...
Stackar Dig!
Hm, ingen hamburgare och pizza...
Det blir svårt ;o)
Fast jag känner stor skillnad när jag dricker
"mycket" vatten, är väldigt dålig på det.
Tack för Ditt inlägg Monica :o)
Mvh Milla

Svara

2010-07-12 15:58   esonkar

VATTEN!!! ;) Jag dricker väldigt mycket vatten, det är gott! Bara att börja!

Kram

Besvara

Svar från Trullan 2010-07-12 16:09

Jag jobbar på det ;o)
Inte så lätt då man sällan känner någon törst.
Du får påminna mig.
Kram Milla

Svara

2010-07-12 20:05   Christer2

Om Marko råkar ut för samma sak så kan du ju förklara att det var exakt SÅ du kände det när du fick ditt anfall.
Jag gick med njurstensproblem i ungefär 10 år (trodde det var tecken på stress). Gjorde till slut allvar i mina försök att hitta svar på de huggande smärtorna. En vårdcentral i Solna gav mig en tid, (hade tidigare provat Cityakuten i centrala Stockholm men det enda som intresserade läkaren jag träffade där var pengarna "snabbt in och snabbt ut") träffade en kvinnlig läkare som tog sig tid, tog de prover hon ansåg sig behöva, bl a urinprov). Hon förklarade redan vid mitt besök att hon misstänkte njursten. Hon förklarade att den huggande smärtan, i vänster sida, i stressiga situationer berodde på att binjurarna pumpade ut adrenalin och om en njursten satt fast i njuren så kunde denna smärta uppstå. Frågade om blod i urinen (jodå, efter någon lång joggingtur såg det ut som om min kost var enahanda rödbetor men detta hade jag nonchalera). Hon ringde mig på kvällen och förklarade att de hittat höga blodmängder i urinen, bokade tid för röntgen. Röntgenpersonalen meddelade glädjande att de hittat en "bamse" i vänster njure. Denna försökte de, några månader senare, spränga med stötvågor (vilket misslyckades) och ytterligare några månader senare plockades stenen ut, bit för bit, med titthålskirurgi (Karolinska - tack!).

Ungefär 10 år senare fick jag plötsligt kraftig smärta i ryggen igen och visste direkt vad som hade återvänt. Stämplade ut och begav mig till vårdcentralen. En kvinnlig läkare (jag har tydligen tur) gav mig smärtstillande samt bankade på den plats där smärtan var kraftigast - för att försöka slå loss stenen som hon misstänkte hade fastnat. Efter en timme kände jag mig bättre. Åkte några veckor senare till Hong Kong. Köpte där piller (någon form av örtblandning) som jag tog under sex månaders tid hemma i Sverige. Njurstenen (en ny "bamse" enligt röntgen) förflyttade sig stegvis nedåt (förmodligen efter hand som örtmedicinen krympte stenen) men fastnade ibland - då var det dags för sjukhusbesök och smärtstillande i form av dropp.
Skulle ett år senare flytta från Sverige, ut i Europa, och bad läkare då och då om hjälp för att slippa problemen utomlands. Till slut lyckades jag få en tid en måndag (när flyttlasset skulle gå på torsdagen) "så får vi se vad vi skall försöka göra".
På söndagskvällen behövde jag gå på toa "för att lätta på trycket" men plötsligt tog det stopp och en plötslig smärta gjorde sig märkbar och jag kände att jag inte kunde stänga muskeln för att stoppa flödet (som alltså redan hade stoppats - kändes som om en plugg satt i vägen). Jag drack en massa vatten och en timme senare var det dags att (försöka) lätta på trycket igen. Denna gång tog det en stund innan strålen blev normal och då hade något redan slagit i stolens insida. Jag plockade upp detta "något" som visade sig vara en stor njursten. På måndagsmorgonen blev jag "inlagd" på sjukhuset. Efter att ha förklarat för läkaren vad som inträffat under söndagskvällen samt visat upp stenen så blev jag utskriven efter ett par timmar utan vidare åtgärd.

Vad jag lärt mig är att dricka mycket, även om man inte känner sig törstig (mitt stora problem).

Ett tröstens ord till kvinnor: En kvinnlig kollega berättade att barnafödande var mindre smärtsamt än njurstensanfall - hon hade upplevt båda.

Besvara

Svar från Trullan 2010-07-12 21:20

Tack för Ditt inlägg Christer.
Lider med Dig för det Du tvingats genomlida.
Jag har samma problem som Du med att dricka
vatten, känner mig så gott som aldrig törstig.
Var rädd om Dig och hoppas Du slipper fler njurstensanfall.
Mvh Milla

Svara

2010-07-14 13:16   tango

Snälla du, vilken historia. Jag har svårt att förstå din mans reaktioner. Bra att du skriver om det. Kanske får han sig en tankeställare när han möter läsarreaktionerna. Om han läser dem... Hoppas du är rädd om dig, Camilla. På alla sätt. Och var inte rädd för att söka hjälp, när det behövs:))
/Anneli

Besvara

Svar från Trullan 2010-07-15 10:06

Hej Annelie!
Min man har inget intresse av att läsa min blogg, tyvärr :o(
Var rädd om Dig Du också Anneli och tack för Ditt vänliga inlägg :o)
Mvh Milla

Svara