Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

Flyktens pris

I dagarna pågår en fredskonferens om Syrien. Ingen tror på fullaste allvar att konferensen kommer att ta parterna ett steg närmare varandra i den konflikt som i våld mot en civilbefolkning saknar motstycke.

Kriget visar upp allt helvete som står i mänsklig makt att utföra och den senaste rapporten om de krigsbrott som den syriska regimen gjort sig skyldiga till är ohygglig. Den innehåller tusentals bilder - tagna av en avhoppare från syriska armén, och visar på systematisk tortyr, övergrepp och övervåld mot ca 11 000 människor.

Den tidighare chefsåklagaren - Desmond de Silva, vid specialdomstolen för krigsbrotten i Sierra Leone menar att rapporten

"påminner om vad man fann i koncentrationslägren under andra världskriget"....

Men de hundratusentals syriska flyktingar som befinner sig i läger i grannländerna, i Libanon, i Turkiet och i norra Jordanien lever i alla fall. Men inte alla överlever. De som oftast dör är de svagaste, de riktigt gamla och de små barnen.

Det som de syriska flyktingar nu genomlever är samma helvete som drabbar alla flyktingar oavsett var katastrofen inträffar.

Jag tog de två bilderna här på sidan, och på samma lilla barn, när en halv miljon irakiska kurder hade flytt upp i bergen mellan Turkiet och Irak, undan Saddam Hussein, på 90-talet. Turkarna vägrade ta emot dem och satte in militär vid gränsen. När nattkylan drog in i bergspassen blev det mycket kallt.

Hur många småbarn som frös ihjäl de där dygnen i nattkylan innan hjälpen anlände vet ingen säkert, men de små filtpaketen var många när nätterna övergick i dag och kylan vek av.

En summarisk begravning.

En nödtorftigt grävd grop mellan skrevorna.

Det som nyss var ett liv.

Postat 2014-01-24 08:15 | Läst 1973 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Om Robert Capa och en rysk skitkamera

Han hette Endre Ernő Friedmann, var av judisk börd och föddes i Ungern i oktober 1913.

Hon hette Gerda Pohorylle, var också av judisk börd, född i Stuttgart i Tyskland i augusti 1910.

De möttes i Paris 1934 när båda var på flykt undan de hårdnande judeförföljelserna under nazismen.

De var unga, blev förälskade och ville förändra världen. I Spanien rasade inbördeskriget och tillsammans hittade de på ett gemensamt namn – Robert Capa. Ett namn som lät amerikanskt.

Gerda Pohorylle tog sig också namnet Gerda Taro och tillsammans reste de några vändor till Spanien för att dokumentera kampen mot fascismen. Bilderna i reportagen angavs som tagna av den amerikanske fotografen Robert Capa och publicerades framförallt i den dåtida franska vänsterpressen.

Vem som tog vilken bild spelade mindre roll. Gerda eller Endre, same same, Robert Capa is the name...

Detta skulle kunnat bli århundradets kärlekssaga men ödet ville annorlunda. Gerda Taro krossades av en stridsvagn i Brunete i Spanien den 26 juli 1937, hon var då inte ens fyllda 27 år. Efter ytterligare några år var hon glömd av allmänheten.
Endre Ernő Friedmann var naturligtvis förkrossad men fortsatte att arbeta som fotograf under namnet Robert Capa.

Han startade bildbyrån Magnum tillsammans med bl a Cartier Bresson, han blev en hyllad fotograf i Life magazine och han tog bilder som tillhör 1900-talets ojämförligt viktigaste fotografiska dokument. Den spanska soldaten i dödsögonblicket är en sådan bild. Han var också den enda fotografen ombord på de allierades landstigningsbåtar i Normandie Han var krigsfotografen med stort K.

Robert Capa blev, och är, därför ett stort namn i den fotografiska bildens korta historia.
Han blev under sin livstid också något av en celebritet och hade under en period ihop det med megafilmstjärnan Ingrid Bergman.

Han avled hastigt under ett uppdrag den 25 maj 1954 i Thai Binh, Vietnam, efter att ha trampat på en landmina.

Om denne man - Robert Capa, läste jag i 15-årsåldern. Då, i mitten på 60-talet framställdes Robert Capa som en och samma person, som den store amerikanske fotografen och eleganten. Först långt senare, 2007, hittades en resväska i Mexico som visade sig innehålla Gerda Taros borttappade negativ och filmer och den verkliga historien om Robert Capa blev klarlagd.

Som ung slyngel visste jag naturligtvis ingenting om detta. Jag såg på Robert Capas bilder, fascinerades, och de bilder som fanns på honom drev fantasin framåt. Den där leende livserfarne giganten på ett café i Paris....

På någon av de bilder jag såg av honom skymtade också hans Leica-kamera och jag blev som besatt.
En svart Leica M3 var naturligtvis grejen. Och den måste vara svart, gärna sliten. På tidningen Västernorrlands Allehanda i Härnösand, ( jävligt långt från Paris om man säger så…) fanns Kjell, en äldre herre och tillika tidningens fotograf. Han hade en svart Leica M3.
Jag knallade upp på tidningen och bad att få hålla i juvelen. Bara få ta i den en liten stund, vilket jag fick.
Det var den perfekta kameran med en underbar patina och balans.
Det var en stor stund.

- Men du kanske ska gå klart plugget innan du tänker dig att bli fotograf, sa Kjell.
- Det är ett tufft jobb ska du veta…

Men kameradrömmen släppte inte så lätt. Jag skrev biorecensioner, bar ut tidningar och fick till slut råd att köpa - inte en Leica, men väl en spegelreflexkamera med normalobjektiv. Det var en riktig skitkamera, en rysk Zenit 3M. Hopplöst omodern även för sin tid. Usel optik och trög som en osynkroniserad växellåda på en brukstraktor.

Den luktade t o m traktor. Men den var vad jag hade råd med.

Jag tog mina allra första bilder med den där ryska kameran. Jag brukade ta cykeln och trampa runt på grusvägarna i Säbrå utanför Härnösand. En regnig dag kom jag till en hästhage, vred på optiken och fick för första gången till någorlunda skärpa. Motivet var mindre viktigt, i det här fallet baken på en häst som parkerat sig vid vägkanten i duggregnet.

15 år tror jag visst att jag var. Och inte kom jag till Spanien heller, inbördeskriget var ju över sedan länge.

Det skulle också dröja några år innan jag begrep lite mer av fotografins möjligheter och villkor.

Men jag visste tidigt vem Robert Capa var…

Postat 2014-01-23 20:48 | Läst 4844 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

De bilder jag aldrig tog....

Sydafrika, hösten 1988

Jag arbetade då som redaktör på LOs informationsenhet och fick möjlighet att resa till Sydafrika under sex veckor. Uppdragen var i huvudsak två. Dels att dokumentera vad som skedde generellt i landet med betoning på fackföreningsrörelsens roll i kampen mot Apartheidsystemet. Den rasåtskillnadspolitik som nu låg i dödsryckningarna, dels att se till att en mycket stor summa pengar överlämnades till de advokater som försvarade svarta och färgade fackföreningsledare i de ständigt pågående rättegångarna.

Hur vi fick in pengarna och till vilka dom lämnades är en väl förborgad hemlighet. Sydafrika vid den här tiden var ett land på bristningsgränsen, inte minst tack vare de strejker som ständigt pågick. Jag hade i alla fall ett antal adresser i en liten anteckningsbok med mig. Adresser som jag skrivit spegelvända på svenska, telefonnumren blev till spegelvända svenska bokstäver osv.

Jag reste som journalist med papper och penna. Till min hjälp, och som reskamrat, hade jag en ung fotograf vid namn Pelle Bergström.

Vi anlände till Johannesburg som turister. Den sydafrikanska säkerhetspolisen var på sin vakt och det tog dagar innan vi släppte nojorna. De kommande veckorna blev en resa värd namnet. Vi träffade människor vars mod övergick allt förstånd. Cyril Ramaphosa och Jay Naido, var två av dem och båda var aktiva fackföreningtsledare. De levde på den tiden underground, sov sällan två nätter på samma ställe osv.

Jag glömmer aldrig en vådlig bilfärd genom det sydafrikanska landskapet.

Vägen är spikrak, Jay Naido sitter vid ratten och kör våldsamt snabbt Vi skulle till ett stort massmöte och hade bråttom. Jag berättar om den svenska kooperationens historia och ser i ögonvrån hur en stor hund är på väg över vägen några hundra meter längre bort och ropar till Jay. Han lyssnar inte och smällen är oundviklig. Den stackars hunden flyger ut på ett fält.

- Just another Boerboel going to hell, säger Jay leende och trampar på gasen.

- And remember - You must never hesitate….

Jag nickar förstummad och begrep i ett ögonblick den nästan overkliga beslutsamhet som låg bakom ANC:s och den svarta fackföreningsrörelsens kamp mot Apartheid. Boerboel är en f ö en otäck vakthundsras i Sydafrika, förbehållen de vita boerna. Hundjäveln är känd för att vara lätt att dressera till att attackera svarta människor.

Pelle Bergström var en duktigreportagefotograf, han plåtade och jag intervjuade, skrev och antecknade. Vi kröp i mörka gruvgångar, blev fulla i Soweto, bodde i gruvarbetarnas compounds, intervjuade människor av alla de slag och lyssnade till fantastisk musik på klubbarna i Johannesburg. Särskilt minns jag en grupp som hette Stimela, f ö de musiker som kompade Paul Simon på den fantastiska Graceland-plattan redan 1986.

Pelle Bergström tog sina bilder och jag ville liksom inte störa hans jobb med att springa runt med en egen kamera. Jag hade f ö bara med mig en liten Canon Dial, en halvformatskamera av tveksam teknisk kvalitet. Därför tog jag bara några enstaka bilder.

Det kan jag ångra djupt idag. Vi reste i ett land på gränsen till en historisk förändring. Vi kom till miljöer som var okända för de flesta och som satte djupa spår. Jag mötte fantastiska människor som jag minns med stor värme.

Ett och ett halvt år efter resan i Sydafrika släpptes så slutligen Nelson Mandela och allt förändrades. Cyril Ramaphosa ser jag ibland på TV. Han är idag ett mycket aktat namn i Sydafrika. Jay Naido likaså, han bl a sitter i Bill och Miranda Gates Foundation. Men då, hösten -88, var de bara två unga män på väg att för alltid förändra Sydafrikas framtid. De förstod kanske inte i vilken omfattning, men de visste att de inte hade något att förlora.

- And remember... you must never hesitate....

Då, när vi satt på kvällarna och drack whiskey på olika hotellrum, snackade politik och tjöt av skratt vid jämförelsen mellan svenska och sydafrikanska dirty jokes, var det mycket nära mellan Sverige och Sydafrika.

Pelle Bergström är idag en mycket framgångsrik mat- och modefotograf i Stockholm

( http://www.pellebergstrom.com ).

1988 är länge sedan.

Men jag sitter kvar med de enda två bilder jag tog Sydafrika 1988. Bilder som jag tycker har något att berätta. En gruvarbetare innesluten i ett gummihjul och några ungar klämda bakom ett staket vid tågstationen i Soweto.

Och jag förbannar att jag inte tog fler bilder när möjligheterna fanns...

Postat 2014-01-23 20:12 | Läst 1542 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Den gamle och havet - 46 år senare

Vi är ungefär jämnåriga, taxichauffören och jag.

Hans Mercedez av senaste årsmodell rusar fram på motorvägen från flygplatsen Ben Gurion in mot Tel Avivs centrum. Det sent på kvällen och mycket mörkt den 22 december 2013.

Vi växlar några artighetsfraser och han skrattar när jag försöker uttala några ord på hebreiska.

- Have you ever been to Israel before?, frågar han.

- Oh yes, svarar jag. 46 years ago. I worked at a kibbutz in the summer of 1968.

- Which one?

- Netiv Halamed He. You know about that kibbutz…?

Han nickar, blir tyst en stund, skakar sedan lätt på huvudet och säger;

- You know, Israel is not the same country anymore….

Väl framme på hotellet nära strandpromenaden har jag svårt att somna. Som alltid efter längre flygresor sitter det kvar en sorts irriterande darr i kroppen trots den ringa tidsomställningen.

Utanför på gatan hörs musik, människor och brusande trafik. Jag tar en förströdd bild genom fönstret och ser att vi tydligen bor mitt emot amerikanska ambassaden.

Jag ligger i sängen och försöker minnas hur det var. Den där första morgonen i Tel Aviv. Jag var sjutton år, hade läst massor av böcker om judarnas historia, om förintelsen, om Israels korta tid som självständig stat i Mellanöstern och om kibbutzerna.

Efter att ha övertalat morsan, skaffat pass och jobbat extra på helgerna satt jag för 46 år sedan där på den långa strandpromenaden.

Det var mycket långt från den instängda lilla norrlandsstaden Härnösand. Och det var stort på den tiden att ta sig så långt. Åtminstone om man var 17 år, allmänt lillgammal och okysst. .

Jag minns värmen, den obarmhärtiga solen och dofterna från cafeérna i gränderna ner mot stranden. Där satt jag och väntade på att bli upphämtad för vidare transport till Netiv Halamed He.

Det var som om jag satt i världens navel.

Jag hade börjat läsa ”Den gamle och havet” av Hemingway redan på flyget från Sverige och läste de sista sidorna just där i värmen i juni 1968. En fantastisk roman för övrtigt. Bland det bästa Ernest skrev.

Sommaren -68 på kibbutzen blev omtumlande. Jag förlorade äntligen oskulden (Tack Pirjo från Finland, wherever you are…) och jag förlorade för alltid min gymnasiala världsbild.

Ingenting stämde längre.

Kontrasterna mellan den kollektiva sionistiska högfärden och de historier palestinierna - innanför Damaskusporten i Jerusalem, berättade ställde föreställningen om Israel som ett halvsocialistiskt nybyggarland på högkant. Sommaren 1968 rörde om på ett alldeles särskilt sätt.

Det kom också att få konsekvenser långt senare i livet.

Jag och familjen vaknar och vi äter frukost i lugn och ro. Det dröjer fortfarande flera timmar innan äldste sonen ska komma från Amman i Jordanien och hämta upp oss i fina Volvon.

Vi hinner gå ner till den långa stranden. Jag ser alla nybyggda skyskrapor som sträcker sig mot skyn och tänker att så här såg det inte ut för 46 år sedan.

Så här minns jag det inte. Absolut inte.

- You know, Israel is not the same country anymore…

Jag tänker på krigen, på bosättarpolitiken och på Intifadan i Gaza under 90-talet. Gaza City som bara ligger 30 kilometer söder om Tel Aviv.

Gaza som med sina elstängsel, sina ständiga utegångsförbud och sitt Hamasstyre, är världens största permanenta flyktingläger.

Jag minns särskilt den där pojken jag träffade i Gaza -94. Han som hade utvecklat svår epilepsi efter att ha träffats av en israelisk gummikula i nacken. Han brukade sitta av dagarna i ett kyffe hos sin åldrade farfar lite längre ner i gränden. Någon skolgång var inte att tänka på.

Jag tänker på omöjligheten att någonsin få fred med detta land, i denna region. Denna del av världen som berört mig så mycket.

Krigen, de ständiga gränskonflikterna, Israels attackflygningar i norr mot Libanon, bosättarpolitiken och den gigantiska muren mot Västbanken. Allt detta - The broken promises in the broken land.

Jag sätter handen för pannan, kisar mot solen och noterar, lite längre bort utefter strandpromenaden.

Minsann sitter han inte där ändå.

Den gamle….. och havet.

Postat 2014-01-23 20:00 | Läst 1668 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Min vän Ulf

Vissa människor har en alldeles särskild förmåga ett befolka rum. Ulf Davidson var en sådan person. Vi lärde känna varandra som mycket unga och mycket naiva.

Världen skulle erövras, men framförallt förändras.

Under några intensiva år i det tidiga 70-talet levde vi som blodsbröder på korståg genom tillvaron. Ulf var den som brände amerikanska flaggan på Sergels torg efter Vietnamdemonstrationerna och han skar sönder däcken på Säpos bilar. Vi andra snackade mest. Många i kollektivet vid Mariatorget, där vi bodde, ansåg att han var galen och socialt outhärdlig. Det var han också. Men inte bara. Han hade talets gåva, men hade svårt att skriva. Han körde bil som en galning men tog alltid kalkylerade risker. Han brukade gå klädd i en amerikansk bomber-jacka och Palestinasjal och när stormötena i kollektivet blev för påfrestande gick vi ner till Lilla Maria, åt entrecote och hinkade massor av dåligt rödvin.

Ulf var den som gick längst och ofta ställde sig i helt omöjliga situationer. Oavsett om han körde taxi på nätterna för att få råd att åka till New York, eller när han arbetade som Sveriges Televisions fotograf i flyktinglägren i Libanon, så skydde han alltid det invanda, det hemvävda och trygga.

Han lyssnade noga på Neil Young – ”it´s better to burn out than to fade away" , och hans resor ut i världen blev också omfattande och självförbrännande.

Vi hade dessutom en särskild anledning att hålla kontakt med varandra eftersom vi var ”buksvågrar”, dvs att vi var fäder till varsitt barn med samma kvinna. Vi hade därför en naturlig gemenskap. Låt vara att han satt i baren på Hotel Commodore i Beirut och jag på ett fik i Sundsvall.

Jag minns vårt sista samtal över telefon. Han bodde då i Spanien sedan ett antal år och var allvarligt sjuk. Vi talade om framtiden och om hans dotter i Sverige. Lite förstod jag hur illa det var med hans dödliga sjukdom.

Några veckor senare avled han stilla på ett sjukhus i Madrid och askan spreds över Medelhavet.

Ulf Davidson var min allra bästa vän och jag tänker fortfarande ofta på honom.

Postat 2014-01-23 19:45 | Läst 1869 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Föregående 1 ... 79 80 81 Nästa

Bloggar

Dag för dag

Flyktens pris

Om Robert Capa och en rysk skitkamera

De bilder jag aldrig tog....

Den gamle och havet - 46 år senare

Min vän Ulf

per-erik åström

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Bloggar

Dag för dag

Flyktens pris

Om Robert Capa och en rysk skitkamera

De bilder jag aldrig tog....

Den gamle och havet - 46 år senare

Min vän Ulf

per-erik åström

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Kategorier