** Idag gör vi arbeten på vårt system, kortare störningar och nedtid kan förekomma. **

Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

Ett kollektivminne

Söndag.

Läser Po TIdholms reportage om de svenska kollektivens 70-tal i Dagens Nyheter.

Men allt var inte flum, hemmaodlad hampa, fritt sex och flykt från moderniteten. Att leva kollektivt var också en form av motståndshandling.

I alla fall är det min erfarenhet.

För - efter att ha totalvägrat militärtjänsten 1970 - bodde jag en period på lumpsamlarkollektivet Emmaus i mörkaste Småland.

Det var höst och råkallt. Men jag skötte solidariskt disken i iskallt vatten och tänkte att dom nog hade det mycket värre där nere i Zimbabwe.

För så var de;  stödet för befrielsekampen i de forna afrikanska kolonierna var det överordnade målet med kollektivet.

Vi levde på ett par kronor om dagen. Det räckte precis till rulltobak och från väggarna tittade Karl Marx och Lenin ner som för att hålla koll på att vi bidrog till världsrevolutionen.

Det var en livsstil så enkel det bara gick och pengarna vi fick in gick till bl a till Robert Mugabes Zanu-parti i Zimbabwe

Att ”revolutionären” Robert Mugabe senare kom att bli en av södra Afrikas värsta diktatorer fanns liksom nte på kartan….

Man lär så länge man lever, förhoppningsvis även kollektivt, brukar jag tänka...

Bilden tog jag i Afrika för länge sedan, i Eritrea. Tyvärr med svartvit film i kameran. Jag minns att hon log så vackert och hade starkt lysande gröna ögon!

Postat 2023-02-26 17:33 | Läst 1016 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Peter Lindbergh i minne



Peter Lindbergh var en av de största modefotograferna.
Jag har alltid beundrat hans svartvita stil och naturliga och avsminkade sätt att porträttera modevärldens ikoniska modeller: Naomi Campbell, Kate Moss, Linda Evangelista, Cindy Crawford….. ja, ni fattar.

Peter Lindbergh har definitivt påverkat mitt sätt att se och fotografera även om jag, som fotograf, aldrig varit i närheten av modevärlden. 

Men jag har ibland undrat hur han skulle tagit sig an en av de vackraste - och till mig närstående - kvinnorna i världen.
Det får dock stanna vid funderingar eftersom Peter Lindbergh tyvärr avled 2019.
Jag fick därför ta bilden ”a la Lindbergh” själv….

Postat 2023-02-19 21:46 | Läst 899 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Kill your darlings

Helgpyssel.
Den 22 april ställer jag, Krister Klereus, Alf Johansson och Göran Tonström ut tillsammans på Galleri Fotografi i Stockholm.
Det sammanhållande temat är ”Möten”.
Jag skriver ut pyttesmå kopior, blandar, lägger ut på ett stort bord och ser vilka som fungerar ihop. Det är så jag oftast gör. Enskilda bilder ska fungera ihop, som par eller motsatser. Blickar som möts eller inte. Magin som uppstår när ett och ett blir tre.
Och ibland ”kill your darlings”.
Precis som det är med oss människor när vi möts.
Postat 2023-02-19 09:28 | Läst 916 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ett skolminne

Ett minne av en av eleverna från tiden på Christer Strömholms Fotoskola 1972 dök upp häromdagen. 

Ett minne från en tid för 50 år sedan.

Inne i Fotoskolans lokaler på Klippgatan 19 i Stockholm fanns vid den tiden ett mörkrum med ett tiotal kopieringsapparater av märket Valoy och Focomat uppställa på små bord.

Utefter väggarna fanns några bänkar och plastskålar med framkallningsvätskor och fixerbad.

Rummet i sig var mörkt, trångt och indränkt i svagt orangegult ljus. Vid ena kortsidan fanns även en stor rektangulär skölj som löpte genom en vägg till ett litet angränsande rum där man kunde hämta upp sina kopior för att betrakta dem i dagsljus.

Det var ett ”labb” som var trångt, oftast slabbigt och eftersom många också rökte var det allt annat än hälsosamt.

 - Det handlar om att lära sig arbeta under fältmässiga förhållanden, brukade Christer Strömholm svara om någon elev råkade yppa något om behovet av renhållning och allmänna förhållningsregler.

 Victor Arimondi mötte jag i det där mörkrummet.

Han suckade över att han aldrig fick riktig snärt på sina svartvita kopior.

Lite visste jag då om vem han var, annat än att han kom från Italien och att han hade börjat på Fotoskolan hösten 1972.

Men han stack ut.

Förutom hans gråaktiga kopior utmärkte han sig genom att alltid vara otroligt välklädd.

Han utstrålade en alldeles särskild elegans och han såg dessutom exceptionellt snygg ut.

En attraktiv man av en lite främmande sort. En som man kunde se i modemagasin.

Kontrasten mot många av oss andra elever var slående. Vi som mest gick omkring i kraglösa flanellskjortor från närmsta arbetarbod, ett par slitna jeans och i bästa fall med något litet läderhalsband runt halsen eller handleden, inköpt på någon musikfestival eller spelmansstämma.

Det var en sådan tid, en alternativ tid och kläder var på olika sätt sociala och politiska markörer.

Victor berättade om sin uppväxt i Bologna i Italien och om hur hans ensamstående mamma av nöd hade varit tvungen att lämna honom till ett barnhem i efterkrigstidens fattig-Italien.

Så småningom blev han framgångsrik fotomodell och på diverse omvägar hamnade han i Sverige där han bestämde sig för att börja arbeta bakom kameran istället för framför och att han därför sökt sig till Fotoskolan.

 -Vi borde flytta till New York, du och jag, sa han en dag när vi satt och fikade nere på Sofia kaffestuga, ett stenkast från Klippgatan 19.

-Du med ditt fototekniska kunnande och jag med mina kontakter i modesvängen. Vi skulle göra succé!, sa han och tycktes mena allvar.

I alla fall just där och då.

Naturligtvis blev det inte så. Jag hamnade i Göteborg efter Fotoskolan, men förstod på omvägar att Victor faktiskt flyttat till USA.

Åren gick, blev till decennier, tills jag en dag 2001 ser en minnestext i Dagens Nyheter. En text som handlade om Victor och som berättade att han avlidit i San Fransisco i sviterna av Hiv/Aids.

För så var det, Victor var homosexuell, men texten berättade också att han lyckats hyfsat som fotograf i Amerika fram till sin allt för tidiga bortgång.

Texten grep mig och jag tänkte på allt Victor måste ha varit med om från tiden på Fotoskolan via gayrörelsens framväxt i San Fransisco fram till sin allt för tidiga död.

Jag minns ännu åren i början av 80-talet när den hemska sjukdomen fick en närmast epidemisk spridning. Jag kommer också ihåg hur Hiv/Aids benämndes ”bögpesten” i svenska rubriker. Det var hemska år.

De bilder jag har letat upp och som bär Victor Arimondis signatur är speciella.

Det är ofta starkt erotiska bilder av nakna män men ändå är de inte på något sätt pornografiska.

De är bara vackra, precis jag minns Victor.

 

Jag ser nu på bilden av en åldrande och av sjukdom märkt Victor Arimondi och tänker att detta måste ha varit en av de sista bilderna han tog.

Det är en bild av en människa som levde sitt liv fullt ut.

Så vackert det ändå bara gick.

Samtidigt en bild av döende påfågel.

Som jag en gång kände och tyckte mycket om på Fotoskolan i Stockholm

 

Postat 2023-02-13 20:46 | Läst 1273 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Gnistor ur minnets skrymslen

Jodå, fortfarande finns fortfarande en och annan fabrik kvar utefter Norrlandskusten. Den här ligger norr om Härnösand, i början av Höga Kusten och det är mest vattenånga som kommer ur skorstenarna numera.
En enkel bild jag tog med en mobilkamera, ingen märkvärdig bild alls.
Likväl minns jag en annan tid då allt var annorlunda.
”Det är härifrån jag kommer”, brukar jag tänka i sena nattimmar när sömnen inte vill infinna sig.
Det var här som farfar slet i barktrumman på massafabriken under hela sitt liv. Han fick visserligen en klocka när han slutligen gick i pension men jag minns aldrig att han hade den på sig.
Och det var här som morfar blev svartlistad från samma fabrik efter kriget för att ha sålt Norrskensflamman.
Han blev inte gammal men genomgick en religiös omvändelse och slutade sitt liv som bassångare i Filadelfiakören. Det skulle alltid vara knäpptyst när högmässan sändes på radions enda kanal.
”Det är härifrån jag kommer”, brukar jag tänka. Det var här jag växte upp omväxlande hos mina mor - och farföräldrar efter att pappas hastigt avlidit 1954.
Tunnbröd och vattlingon. En pilbåge i eneträ och ett dragspel av märket Curtini. Små saker jag minns. Visserligen stora då men egentligen bara hastiga gnistor ur minnets mörka skrymslen. Som att farbror Davids motorcykel hade växelspaken på höger sida av den blå bensintanken och att vi plockade mängder av röda vinbär när farmor skulle koka saft.
Morbror Roland, som alltid skulle vara märkvärdig, hade en liten Agfa-kamera och visade bleka diabilder från semesterresan i Norge. Det var fortfarande flera år kvar innan den fjärde semesterveckan blev lagstadgad och innan bröderna Cartwright dök upp i den svartvita TV:n.
”Det är härifrån jag kommer”, brukar jag tänka i den sena nattimmen.
Kommen ur enkelt ursprung.
Med en ständig längtan bort.
Samtidigt; en sämre barndom kunde jag haft.
./.

Postat 2023-02-05 12:12 | Läst 1112 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 Nästa