Ett unikt glas

Den kallas allmänt för ”Kyssen”, en av fotografen Christer Strömholms mer kända bilder. En underbar svartvit bild, skarp som ett rakblad och en närgången studie av mänsklig intimitet.

Christer Strömholm (1918-2002) har en framskjuten plats i den svenska fotohistorien, både som fotograf och som rektor för den fotoskola han drev under mellan 1962 och 1974. Den skolan fostrade några av samtidens främsta fotografer, Yngve Baum och Anders Petersen för att nämna två i en lång rad andra.

Christer Strömholm tyckte inte om mörkrumsarbete, Jag vet, eftersom jag satt i hans lilla mörkrum på Borgmästargatan i Stockholm vintern 1973/74 och kopierade hans transvestit-bilder för en bok och en utställning i Paris.

Det som slog mig då var att hans negativmaterial var stringent och att varje ruta  var noga genomtänkt. Hans sätt att fotografera var disciplinerat och han slösade inte på exponeringarna. Skärpan var det sällan något fel på även om exponeringarna ibland åkt hiss upp och ner.

Jag lärde mig mycket om kopiering under de där nätterna vid en liten Leitz Valoy under den röda mörkrumslampan. Inte minst om sättet att fotografera, hur man närmar sig människor och att ”säkra negativet”.

Detta är nu snart femtio år sedan och med förvåning ser jag den pågående fotoauktionen på Skånes Auktionsverk där ”Kyssen” nu är till salu. Dessutom signerad med Christers karaktäristiska tumavtryck.Priset är när som jag skriver detta 18.500:-.

Och inte nog med det. På auktionen säljs även hans Sumicron M 50 mm f 2 för 6.500:-

Auktionen avslutas om lite drygt 24 timmar och vart priserna slutar vet ingen.

Men trots att jag inte plåtar med Leica så rycker det i köptarmen.

Christer Strömholms Summicron-glugg har sett en hel del och har tagit unika bilder.

Att äga den är fullt jämförbart med att äga Eric Claptons gamla och väl inspelade svarta Fender Stratocaster.

I gränslandet mellan stillbild och musik

Mats Björke är tidigare musiker i gruppen Mando Diao. 

Doris Dahlin är författare. 

Tillsammans utgör dom text&musikgruppen DOM.

Jag fick frågan om jag kunde göra något utifrån mina bilder, lite som en visuell kommentar till en av deras låtar.

”Men stillbild och musik är inte samma som en musikvideo”, invände jag.

”Du kan väl göra ett försök”, sa DOM.

Nog för att jag arbetat som filmklippare på SVT för hundra år sedan, men modern videoredigering har jag noll koll på. Att klippa 16mm-film och mixa ljudband var ett annat arbetssätt, närmast ett hantverk med mekaniska klippbord och tejp som arbetsredskap. 

Därför ringde jag polaren Per, som arbetar professionellt med digital ljudläggning av spelfilm, och frågade hur man gör nuförtiden.

”Allt du behöver finns redan i datorn”, sa han och nämnde nåt om ”Ken Burns-effekten”, att man kan panorera och zooma i stillbilder för att få dem mer "rörliga".

När jag först hörde musiken såg jag för mitt inre öga en rad bilder av ansikten och människor i olika åldrar. Jag tänkte att sådana bilder möjligen skulle  kunna fungera som ett visuellt tilltal till låtens text och musikaliska karaktär.

Bilderna jag tänkte på visste jag fanns sedan länge i mitt digitaliserade arkiv.

Efter några kvällars pyssel framför skärmen  rann så slutligen den färdiga videon ur datorn och kunde överlämnas till DOM via en molntjänst. 

Det var lite av en Aha!-upplevelse att knåpa ihop det hela. Videon är alltså tillverkad i ett gratisprogram (iMovie) som redan låg på hårddisken. Fotografisk stillbild är per definition stillastående, medan musik och video är kontinuerlig rörelse vilket låter som en motsättning. Att överkomma detta blev ledstjärnan i arbetet

Döm själva - Fyra minuter och 53 sekunder nånstans i gränslandet mellan fotografi och musik.

OBS! Kopiera länken nedan och öppna i ett nytt fönster.

https://www.youtube.com/watch?v=Y5Xms1oRvSw