Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

Raoul Wallenbergs torg 2020-01-27

Jag är nyss hemkommen från en varm, värdig och ödmjuk manifestation på Raul Wallenbergs torg. En manifestation eftersom det är 75 år sedan Auschwitz befriades.

De många människorna, den vackra körsången och de många tända ljusen värmer mig i själen. 

Samtidigt kastas tanken obönhörligt tillbaka till väggen i gaskammaren i Auschwitz. Den bild jag tog där förra året. Rummet där hundratusentals människor mördades för bara en mansålder sedan. 


På vägen hem, i tunnelbanan bläddrar jag förstrött i mobilen. Tänker på vardagens många tecken på ett hårdnande klimat, på den oro som sprider sig som långa skuggor i vardagen. Tänker på den växande antisemitismen i Malmö.

Fastnar efter en stund bläddrande i en artikel på Expressens hemsida. Polisen grep några nazister ur Nordiska motståndsrörelsen på Skogskyrkogården i natt, misstänkta för brott mot griftefriden mot judiska gravar.

Tanken på de långa skuggorna vill inte släppa taget.

Postat 2020-01-27 21:19 | Läst 1051 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Plockepinn för oss som varit med

Såg med stigande förskräckelse debatten i Aktuellt igår kväll mellan Akil Awad, st-läkare på Södersjukhuset och Anna Starbrink, regionråd, om Sjukvårdsuppropet.
En debatt om patienter som dör i onödan på grund av personal och vårdplatsbrist samtidigt som politikerna beslutar om massvarsel och anställningsstopp.
En debatt om sprickorna som öppnar sig i den vård som politikerna med förbindliga leenden påstår står i världsklass. Medan verkligheten är en helt annan.
Skänker därför idag en tacksamhetens jättekram till den fantastiska personal på Södersjukhuset som trots sakernas tillstånd räddade livet på mig för två år sedan när stroken slog till mitt i natten.
Jag fick ju t o m några leksaker att träna den utslagna högerarmen med.
Ett plockepinn för oss som varit med och vet vad det handlar om.

Postat 2020-01-22 10:46 | Läst 1205 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

I väntan på bussen

Och som jag satt där och bläddrade i mobilen i väntan på 4:ans buss på Hornsgatan i Stockholm, kom den vita duvan från en januarigrå himmel och landade vid mina fötter.

PEACE!, var det första ord som dök upp. Sen lyfte duvan och försvann igen.

PEACE!, tänkte jag igen och mindes den tid då det ordet fortfarande betydde något.

Postat 2020-01-19 21:14 | Läst 880 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

I den stora sorgens famn

... finns små ögonblick av skratt.

Vilket jag precis upptäckte när jag scannade igenom lite gamla neg från ett flyktingläger i norra Irak....

Postat 2020-01-12 19:53 | Läst 1099 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Hustruns kloka pekfinger

Det är alltid samma sak. När det närmar sig utställning kommer det stora tvivlet. Jag - och jag är säker på att det även gäller andra - börjar kolla efter nya kameror. Jag lusläser tester och kollar annonser. 

Allt med en förtvivlad förhoppning om att en ny kamera eller glugg ska bli vägen till kreativitetens källa. Hur som helst har jag precis tagit mig upp ur detta kaninhål efter att ha ägnat alldeles för många timmar till bläddrande på nätet i en fruktlös förhoppning om att en Leica Q2 vore det verktyg som slutligen ska förlösa min arma strävan.

Det var min kloka hustru som såg problemet. Hon pekade på bilden på väggen i vårt vardagsrum. På den bild jag alltid sett som en inspiration och vägvisare för mitt sätt att plåta.

Det är en print av tjecken Joseph Koudelka, den fotograf jag håller främst av alla nu levande fotografer. Han som dokumenterade Sovjetinvasionen i Prag i augusti 1968 och som sedan fortsatte plåta den romska minoriteten i öst innan han till slut och med hjälp av bildbyrån Magnum fick franskt medborgarskap och kunde resa fritt. Joseph  Koudelka som, vid 82 års ålder, fortfarande är aktiv fotograf, senast med en dokumentation av muren mellan Israel och den palestinska Västbanken.

Jag har aldrig träffat Koudelka men fick efter hustruns pekfinger en anledning att kolla upp vad Koudelka använde för utrustning under sina tidiga år.

Resultat är, milt uttryckt, häpnadsväckande.

Han använde en Exakta-kamera. En hopplöst omodern analog östkamera som återfinns som relik på t ex DDR-museet i Berlin. Den kostar idag som mest ett par hundralappar på Ebay. Optiken han använde var en 25 mm F4 Flektogon som visserligen ligger runt tusenlappen begagnad, men med en utrustning för under 1500 spänn klarade han sig utmärkt. Faktiskt helt enastående med tanke på att han inte hade tillgång till Tri-X utan laddade egna filmrullar med öststats-kinofilm  som han pressade till 3200 asa i en för oss okänd framkallare. De resultat han åstadkom är som fotografiska underverk. Det handlar alltså inte om kamerautrustningen.

Det handlar om att vara där. Se, våga och veta var och när. Gå nära är ytterligare ett ledord. "Våga utsätta sig", som Strömholm predikade.

Ställd inför dessa krassa faktum inser jag att sukta efter en Leica Q2 för femtio tusen kronor är helt vansinniga fantasier för min del.

Jag tittar på min X-E3 med några fina fasta gluggar och jag nästan skäms. Det är ju fantastiska verktyg!, som duger mer än väl.

Hustruns kloka pekfinger fick mig att inse det.

Och helt plötsligt blir det bilderna det handlar om. Den kreativa delen. Det som räknas. Och därmed kan jag återgå till att välja bilder, trixa och fixa framför skärmen,  skriva ut och rama mina alster. En känsla av befrielse infinner sig när jag skriver detta.

Resultatet visar vi - Fyra Fotografer (Alf Johansson, Göran Tonström, Krister Klereus och jag) - upp på galleri Konsthallen i Gamla Stan i Stockholm den 27 mars.

Välkomna!

www.fyrafotografer.se

Postat 2020-01-12 14:40 | Läst 1098 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera