Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

Ådalens pris

Ikväll den 10 augusti 2023 delades Birger Norman-priset ut i Folkets Hus på den lilla ön Svanö i Ångermanälven. Det tillfaller i år idéhistorikern och författaren Sverker Sörlin.

Svanö är själva hjärtat i Ådalen, en ö i skuggan av den gamla Sandöbron. Nära platsen för morden i Ådalen 1931 då fem oskyldiga människor sköts ihjäl av militär och alldeles nära där Sandöbron rasade den 31 augusti 1939, den värsta byggolyckan i svensk historia.

Det är länge sedan Ådalen utgjorde ett industriellt centrum men för inte alltför länge sedan låg här ”såg vid såg” och fartygen kom från när och fjärran och förde ut massa och virke ut i vida världen.

I den miljön växte författaren och journalisten Birger Norman upp. I sina böcker och reportage skildrade han ådalarnas folk och även den fackliga och politiska kamp som präglat det ”Röda Ådalen” alltsedan industrialiseringens början.

Även jag är präglad av Ådalen, det var här jag växte upp och det var i de här fabrikerna mina mor - och farföräldrar arbetade och slet ut sig. Men Ådalen var och är också en plats för dragspel och glädje. ”Månsken över Ångermanälven” är en låt som alltid är ympad i mitt DNA.

Det sällsamma ljuset i Ådalen har också inspirerat många konstnärer genom åren. Helmer Osslund, Bengt Lindström och Anders Åberg för att nämna några.

Författaren Birger Norman var nog den som bäst fäste ”Ådalens själ” på pränt när han skrev på den speciella och kärva dialekt som fortfarande talas här uppe. Hans diktsamling ”Utanikring” är en av mina favoriter.

Bilden ovan tog jag av en grupp arbetare som precis gått av det sista skiftet på massafabriken i Köpmanholmen 1982 då fabriken slutligen lades ner efter nära hundra års drift. Det var en mycket speciell stund när en grupp jobbare satt i den tidiga gryningen och lyssnade till hur ljudet från fabriken sakta klingade ut i den tidiga morgonen. Olönsamhetens obevekliga stillhet.

 Birger Norman skrev om den återhållna känslan av besvikelse på Ådalens dialekt så här:

Bolaga å koncärna

ha kalasa

på Ådalen.

Äte å kaste ätte sä.

Som äggskala

på en kas.

Slockneskorstena

å tomfabrika.

Färe å söderut.

Enen före

å ’n annren ätte.

Dä ä ådalsbona

som ha bjudd.

Ingen bju ijänn.

 

Postat 2023-08-10 22:01 | Läst 587 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Instängdheten på fyrans buss

Igår, på buss 4 i Stockholm, avhörde jag två personer upprört tala om kaoset i samband med Eritreafestivalen i Järva i helgen; ”Vad har dom HÄR att göra?! Kan dom inte jävlas DÄR istället!!!”.

Jag valde att inte lägga mig i utan mindes istället en söndag på torget i Asmara med en stor kopp kaffe och ett glas vatten, värmen och ljudet av rasslande tävlingscyklister som åkte runt runt på torget i en rasande fart samtidigt som Bob Marleys musik dånade ur caféets spruckna högtalare.

Den söndagförmiddagen kändes det som att jag satt mitt i världens navel.

Jag mindes också en kisspaus på vägen till Massawa, Eritreas hamnstad vid röda havet. Flickan som bar sin lillebror på ryggen dök upp på en smal stig. Hon vågade inte sätta sina fötter utanför stigen eftersom detta var - och fortfarande är - ett av världens mest minerade områden. Detta som en konsekvens av kriget, det krig som vi knappt minns idag men som eritreanerna lär få leva med i generationer.

Och så mindes jag det varma leendet hos henne med de starkt lysande gröna ögonen som nyfiket iaktog mig och nickade när jag pekade på kameran och ordlöst bad att få ta hennes porträtt.

Det är för övrigt en av de få gånger jag förbannat mig själva för att jag inte hade färgfilm i kameran. Det hade kanske kunnat bli en färgbild i nivå med Steve McCurrys bild av den afghanska flickan Sharbat Gula, brukar jag tänka när jag är som mest kaxig, utan övriga jämförelser...

Detta tänkte jag på i bussen, plus fattigdomen i Eritrea och hur självständigheten efter freden 1993 har förvandlat Eritrea till en av världens hårdaste diktaturer med starka spänningar i den eritreanska diasporan.

Och naturligtvis tänkte jag också på Dawit Isaak, den svenskeritreanske journalisten som suttit fängslad i över 20 år och ännu inte är åtalad och formellt dömd. Om han ens lever vill säga.

Och inte minst tänkte jag på en gammal vän. Han hette Göran Assbring, var en kompis från Fotoskolan, som gjorde Eritrea till ”sitt” land. Många gånger reste han i landet och som fotojournalist berättade han om det  30-åriga kriget mellan Eritrea och Etiopien, ett krig som många svenskar inte hade en aning om. Eller inte brydde sig om.

Göran blev skjuten där 1983, troligen i en konflikt mellan rivaliserande rebellfraktioner. Omständigheterna blev aldrig riktigt klarlagda.

Han blev bara 33 år gammal.

Dessa minnen korsade mina tankar på bussen igår.

Efter bara två stationer klev jag av vid Hornstull och lämnade lämnade den kvalmiga instängdheten åt sitt öde.

Må den vila i frid…. och må det gå väl för det sargade Eritrea.

Postat 2023-08-07 13:59 | Läst 694 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Skärvor ur en 50 år gammal flyttkartong med negativ

Sommaren är kort. Och nu är ledigheten på torpet i Norrland över.

God mat och vin, salta bad och ett hyfsat väder blev det i alla fall.

Samt ett mycket oväntat möte.

Och detta, av alla ställen, på parkeringen utanför Willys i Kramfors i Ångermanland.

Hon heter Lotta och är sedan 41 år bosatt i Nordnorge där hon numera är pensionär efter ett långt yrkesliv i den norska sjukvården.

Vi har haft en ytterst sporadisk kontakt sedan vi 1972-73 bodde i samma kollektiv vid Mariatorget i Stockholm.

Det var på den tiden jag gick i Christers Strömholms Fotoskola.

Hon och hennes norske man var i alla fall på dragspelsfestival i Kramfors och ville vi skulle träffas. Och så blev det.

- Här ska du få, sa hon och öppnade bagageluckan till sin bil. Jag har under alla dessa år haft den här lådan på vinden och nu tänker jag att du kan ta hand om den.

 I den slitna flyttkartongen dolde sig mängder av gulnade negativark, flera orange Agfa-kartonger med kopior. Allt från tiden i kollektivet.

- Det mesta är nog dina gamla negativ, sa Lotta.

- Ja!, utropade jag. Det är ju den där gamla kartongen som jag alltid undrat vart den försvann när jag flyttade från stan.

- Jag tog med den till Norge, varför vet jag inte, svarade Lotta. Men nu får du tillbaka den i alla fall.

Tillsammans började vi bläddra, fnissade förtjust och sakta kom minnena tillbaka från tiden då vi var unga, sökte våra gränser och aldrig undrade vart vi skulle ta vägen i livet.  Inget större ansvar hade vi och en Tri-X kostade bara några kronor på den tiden.

Då, för 50 år sedan då Vietnamkriget var en politisk vattendelare, vi var radikala på många plan, alla tjejer år ju p-piller och ingenstans fanns minsta lilla tillstymmelse till datorer, mobiltelefoner eller internet.

Jag brukar tänka att det var frihetstiden i mitt liv, ansvarslöst javisst, men två år jag minns med värme.

Sedan delades våra vägar, frihetsdrömmarna i kollektivet krossades mot vardagens rev och för några i av oss gick det i diket rejält. Ytterligare andra är döda sedan länge.

Men Lotta och jag har klarat oss hyfsat och jag har nu fått tillbaka en borttappad kartong att gräva i, mängder av negativ att scanna och sysselsätta mig med i höst.

Bilder som jag tog för 50 år sedan. Som små skärvor ur mitt liv. Tagna med min gamla svarta Nikon F och en 35:a som fortfarande fungerar även om den mest ligger och sover i kameraskåpet.

Bilden ovan är bara en av alla dessa skärvor i kartongen.

Kanske blir det en liten bok framöver. Det finns så mycket att berätta.

Vi får se….

PS. Det är INTE Lotta på bilden. Om jag inte minns fel är det en gammal uppgift från Fotoskolan som hette typ ”Naket".DS

                          

Postat 2023-08-01 14:13 | Läst 876 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera