Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

Den stora sömnen


Jag talade med en annan hundägare häromdagen i Tantolunden där jag och min älskade lapska vallhund Tjakki alltid tar våra promenader. Vi kom att tala om hundars åldrande och om det oundvikliga slutet, den dag då hundlivet tar slut. Det är en tanke jag instinktivt håller borta,  knappt vill nämna. Min älskade jycke är 10 år nu, gott och väl två tredjedelar har passerat.

Hon har varit, och är delvis fortfarande,  en mycket alert och ursprunglig hund till sin karaktär, intuitiv som de flesta vallhundar brukar vara. Vi har haft fantastiska dagar tillsammans, hon har en näsa som letar upp det mesta och hon står pall för vilket väder som helst. Hon har integritet mot främmande, låter inte vem som helst komma över tröskeln men har aldrig visat tänderna annat än mot den där kinesiska nakenhunden i kvarteret som f ö är helt hysterisk.

Nu börjar hon dock bli gammal och hon sover mycket. Jag ser och hör hur hon drömmer, det rycker i tassarna och hon gnyr till.

Jag drömmer själv ibland så intensivt att drömmarna får både namn och färg. I morse vaknade jag t ex med en kristallklar bild av den rödhårige Luke Kelly, banjospelaren i det irländska bandet The Dubliners. Han stod lutad över mitt ansikte, rödmosig och med en andedräkt av öl och whisky frågade han ”And who the fuck are you?”

Bilden var kristallklar och det var exakt så situationen också var påsken 1972 när jag hade begett mig till Irland och i Dublin fått låna nyckeln till en lägenhet där jag kunde sova första natten.

Jag, ännu inte 22 år fyllda, hade en naiv dröm om att bli fotojournalist och vad var då lämpligare än att försöka ta sig till Derry på Nordirland där det i praktiken rådde inbördeskrig. Det visade sig senare att lägenheten tillhörde Bernadette Devlin, på den tiden mycket stridbar katolsk brittisk parlamentledamot från Nordirland. Jag minns lägenheten som ruffig och jag förstod att den främst användes tillfällig övernattning av kompisar och kompisars kompisar.

 Just den här morgonen hade Luke Kelly tänk slagga några timmar i den binge där jag råkade befinna mig. Vi löste situationen, tog en kaffe tillsammans och Luke hann somna innan jag lämnade adressen och liftade vidare norrut mot Belfast och Derry.

43 år senare dyker så det bryska uppvaknande i Dublin  upp i en kristallklar dröm. Luke Kelly avled f ö  i en hjärntumör 1984. Men jag lever fortfarande och min hund likaså.

Men jag ser hur hon drömmer. Vad minns hon? Vad hon varit med om under sitt tio-åriga liv?

Kanske minns hon inte sina drömmar alls.

Men hon verkar ha det bra där under köksbordet.

Vilande inför den oundvikliga stora sömnen.

Postat 2015-08-18 11:40 | Läst 2373 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera