Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

Turkisk dans



Hundratusentals irakiska kurder flydde undan Saddam Hussein upp i de turkiska bergen i början av 90-talet.

Det var en av alla dessa flyktingkatastrofer som världen sedan länge glömt.

Men jag minns hur småbarn dog under de kalla nätterna och begravdes i klippskrevorna. Jag minns de gamla och svaga, hungern och diarréerna.

Och jag minns framförallt hur turkisk buråkrati gjorde sitt bästa för försena det internationella katastrofbiståndet från att ta sig upp i de förbannade bergen.

Jag var där, jag minns och min kamera såg.

Det är därför med mycket blandade känslor jag följer Sveriges Nato-piruetter med Turkiet i dessa dagar.

Postat 2022-06-29 08:06 | Läst 434 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Sommarnatt i paradiset

Hemsön vid Ångermanälvens utflöde mot havet.

Det blir inte mörkare på nätterna så här års.

Dimman från havet lägger sig över dalen.

Tvätten får hänga kvar, torkar ändå snabbt i morgonsolen.

Tystnaden spelar sin egen symfoni.

Postat 2022-06-28 08:23 | Läst 435 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Knarka glugg

Kanske vet ni hur det är?

Man (jag) fastnar ibland i en tvångstanke och sen finns det liksom ingen återvändo.

När kompisen Göran kom med sin fina Fujinon 16-55 zoom så fäste den som plåster i hjärnan.

Alltså gick jag till fotoaffären för att kolla….. men så plockar försäljaren fram en fast optik; Fujinon 18/1,4 som jag tog några testrutor med.

Jävlar!, så var jag fast.

Slog till med viss ångest i magen.

Svindyr, javisst men skarp och med fantastisk bokeh på 1,4.

Därmed rök den extra semesterkassan, men kära hustrun är klok nog att förstå. ”Men inget mer i år”, som hon uttryckte saken.

Ha en bra midsommar!

Postat 2022-06-23 07:55 | Läst 488 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Ett porträtt och en lång berättelse

 

När dör en människa?

Det här är en bild av en kvinna som jag en gång kände och som är död sedan länge.

Porträttet tog jag en tidig morgon i Oslo i början på 80-talet..

Kvinnan på bilden hette Berit Backer, var norsk socialantropolog och hon är för mig alltid förknippad med internationella kvinnodagen 8 mars.

Eller rättare sagt dagen före.

På kvällen den 7 mars 1993, för snart 30 år sedan, avled nämligen Berit Backer hastigt i sitt hem.

Historien har många bottnar och här är berättelsen:

2015 var jag på jakt efter ett macro-objektiv. Jag hittade ett begagnat  till rätt pris på Blocket, ringde och åkte ut till förorten för att göra affär. En vänlig man i min egen ålder öppnade dörren till lägenheten och berättade att han samlade på objektiv och kameror. I det lilla arbetsrummet hade han också en imponerande samling analoga och digitala kameror. Han berättade vidare att han sedan länge var sjukskriven och att han helt nyligen blivit svensk medborgare, trots att han kom till Sverige som politisk flykting från Turkiet redan 1980.

Vi talade en stund om hans hemland, om de förändringar som skett där under en halv mansålder, om kurderna och om IS terror i grannlandet Syrien. Vi kom att tala om islam, om den islamisering som pågår i Mellanöstern och han skrädde inte orden.

 - Jag växte upp i denna kultur hemma i Ankara, jag såg hur rättrogna muslimer behandlade kvinnor och jag hatar islamismen! Alla religioner förresten!

Bit för bit blev hans  livsbitar sammanhängande. Som ung, nyutbildad civilingenjör från högskolan i Ankara hade han engagerat sig politiskt, blivit förföljd för detta, fängslad och såg till slut ingen annan utväg än att fly. Via Grekland, Tyskland och Norge kom han slutligen till Sverige, sökte asyl, fick jobb som grafiker och blev med tiden "svensk". Precis som så många av dem som flydde undan militärjuntan i Grekland efter april 1967 och efter kuppen i Chile 1973 eller undan krigen i forna Jugoslavien på 90-talet.

Vi drack kaffe och jag lyssnade till hans minnen, åsikter och tankar. Efter en stund började jag - utan att riktigt förstå varför, att tänka på Berit från Oslo. Tankarna var lösa till en början, jag försökte minnas datum, årtal  och de platser vi brukade ses på. 

Jag träffade Berit i slutet av 70-talet, vi blev förälskade och inledde ett trevande förhållande. Hon bodde under en period i Stockholm och skrev på en avhandling om kvinnors situation i Kosovo. Efter ett drygt halvår flyttade hon tillbaka till Norge, men vi höll kontakt och jag minns helgresorna till  Oslo, hur vi brukade ta långa promenader i Vigelandsparken och hur vi dansade på Klubb 7, som innestället i Oslo hette på den tiden.

Berit hade levt i långa perioder i Kosovo där hon gjort sina fältstudier som socialantropolog. Hon jobbade också i perioder på norska Flyktingdirektoratet,  (motsvarande svenska Migrationsverket) och på PRIO, fredsforskningsinstitutet i Oslo

Vi talade ibland om jag skulle flytta till Oslo eller ej. Jag hade t o m ett jobb på gång på NRK, men backade i sista stund. Jag hade en son i Göteborg att tänka på. Jag vågade helt enkelt inte. Fegade ur. Flyttade till Sundsvall istället och ett väntande jobb på SVT.

Det heter att kärleken är stark men den övervinner som inte allt. I alla fall inte alla gånger, och särskilt  inte den här gången.

Därmed tog också vårt förhållande slut och vi hörde aldrig mer av varandra.

Ibland tänkte jag att jag borde höra av mig, men jag ville inte störa. Kanske var jag mest rädd för att bli störtförälskad igen. Livet fick gå vidare i andra spår och i andra förhållanden. Men visst tänkte jag ibland på hennes leende, på värmen och på hennes hennafärgade hår.

Jag sitter nu alltså i en förortslägenhet hos en f d politisk flykting från Turkiet, fingrar på ett begagnat macro-objektiv,  testar ett par exponeringar och bestämmer mig plötsligt för att berätta om Berit. Historien har viss bäring på det vi talat om hittills. Om oförsoligheten i fanatisk religiös övertygelse och vad det kan ställa till med.

Berit blev mördad på kvällen den 7 mars 1993 i sin lägenhet i Oslo. Nedhuggen med kniv.

Hon var då mamma till en liten flicka som hon hade adopterat från en barnhem i Kosovo. Hon levde ensam med sin dotter. Om detta visste jag ingenting, vi hade inte haft kontakt på många år. Det var därför först ett år efter mordet som jag av en händelse fick reda på vad som hade hänt via en avlägsen gemensam bekant.

Omständigheterna var följande; Berit hade jobbat med ett skrivet material, tänkt som en broschyr om bl a den norska abortlagstiftningen, riktad till nyanlända flyktingkvinnor från Balkan. För språkgranskningen hade en ung albansk man anlitats. På kvällen den 7 mars 1993 ringde mannen på dörren till Berits lägenhet, hon öppnade och mötte sin mördare som med en serie knivhugg tog livet av henne. Det hela var över på mindre än en minut. I lägenheten fanns också henne lilla dotter och Berits då 85-åriga mamma. Mannen valde att att snabbt rusa från platsen men blev tagen av polis bara ett par timmar efter sin gärning.

Det fasansfulla mordet blev till krigsrubriker i tidningarna i Norge, men i Sverige skrevs inte en rad. Dottern placerades i fosterhem, Berits mor avled efter ett par år och mördaren dömdes till sluten psykiatrisk vård. Någon begriplig förklaring till dådet framkom aldrig. Men mannen hade i förhören antytt att man absolut inte fick propagera för abort i hans kultur. Om det skedde var det hans uppgift som troende att utdela Guds straff.

Efter många år på anstalt blev mannen frisläppt, fick norskt medborgarskap och kroppsresterna av honom hittades i en sjö i södra Norge 2013. Identiteten kunde fastställas med hjälp av tandidentifikation. Vad som hade hänt honom blev aldrig klarlagt.

Min turkiske vän lyssnar eftertänksamt.

   - Du menar alltså en kvinna som hette Berit. Och som hade efternamnet Backer?

Jag nickar.

   - Du förstår, jag kände också Berit. Hon var den som hjälpte mig tillrätta när jag kom till Norge från Tyskland. Hon stod t o m på kajen i Oslo när jag klev av båten för att ta emot mig. Hon var en mycket fin  människa som ordnade med alla papper och såg till att jag efter några månader kunde söka asyl i Sverige där jag hade kompisar från Turkiet.

Vi sitter stumma och tittar på varandra. Häpna över slumpen.

   - Du förresten, jag tror jag har en bild på henne också. Från 1980. Jag hade köpt en kamera i Tyskland och hade börjat fotografera så smått.

Han hämtar ett fotoalbum i hallen och bläddrar fram till en liten färgbild på fyra unga kvinnor  ståendes utomhus mot en bergvägg. Jag tittar - och visst är en av dem Berit! 

   - Jag ska leta reda på negativet, du kan låna det och fota av det med macro-objektivet om du vill.

Jag känner hur det stockar sig i halsen, men tar tacksamt emot negativremsan, åker hem med makroobjektivet, monterar det på kameran och plåtar av negativrutan med darrande händer.

När bilden väl är i datorn ser jag hennes leende.

Berit Backer, som jag tyckte så mycket om, på en bild tagen för mycket länge sedan. Bilden är från 1980, samma år som en ung turkisk flykting anlände till Oslo och av en händelse tog en bild med en kamera han hade köpt i Tyskland.

Jag ser länge på bilden på skärmen

Berit, en människa som inte längre finns.

Men som inte är död.

Postat 2022-06-12 20:54 | Läst 460 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

En lätt känslosam söndagsreflektion

Min son tog sin läkarexamen i en ceremoni på Karolinska Institutet i Stockholm i fredags.

Nybakade audionomer, logopeder, biomedicinare och läkare gick upp på scenen och fick sina diplom och namn uppropade.

Jag fällde naturligtvis en tår, det hela var mycket rörande och vackert.

Jag tänkte att det är dom där uppe på scenen som kommer att ta hand om mig i en inte allt för avlägsen framtid när kroppen obevekligen säckar.

Jag noterade också att av alla namn som ropades upp var det gott och väl hälften som klingade utomeuropeiskt.

Såväl bland män som kvinnor.

Jag tänkte vidare att framtiden i vården och omsorgen i Sverige i hög grad är bördig från Iran, Bosnien, Palestina, Sudan, Somalia och Gud vet varifrån.

Bredvid mig satt en bosnisk pappa i min egen ålder, stödd på käpp även han.

Vi log mot varandra när våra söners namn ropades upp. Det var en stor stund. Karolinska Institutet är inte kattskit, det är rankat som världens sjätte bästa medicinska universitet

Jag kände därmed en omedelbar stolthet över att vara en del av den av Sverigedemokraterna så föraktade ”vänsterliberala pyttipannan” som under de senaste 50 åren möjliggjort för två miljoner utrikesfödda människor från hela världen att bli medborgare i Sverige. Några av deras barn stod där uppe på scenen och är nu min sons självklara kollegor och arbetskamrater.

Jag tänkte också;

Några av dem som kommit hit har det förvisso gått åt helvete för.

Andra går en strålande framtid till mötes.

De allra flesta är nog som folk är mest.

Den bosniske mannen och jag hjälptes åt nerför trapporna när ceremonin var över.

Vi lyfte lätt på våra kryckor och tog ett artigt adjö.

- Det är i sanning en stor dag, sa han..

- En helt enastående dag, svarade jag.

Nånting sa mig i den stunden att vi kommer att ses i nästa gathörn.

Eller på en närbelägen vårdcentral...

Postat 2022-06-06 11:57 | Läst 378 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera