I Juletid

Så hände det sig vid juletid att Per-ErikÅström sökte visdomsord ur den Heliga Skrift för att skicka en Julhälsning till Fotosidans bloggläsare.

I Hebre‘erbrevet 13:2 fann han följande visdomsord:

”Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.”.

Bilden tog jag i en flyktingförläggning i Härnösand för fyra år sedan.

./.

Hundar i himlen

Läste att påve Franciskus vid något tillfälle  ska ha tröstat ett barn vars husdjur avlidit med orden ”Paradiset är öppet för alla”.
Men läser också att Vatikanen var snabba med att förneka påståendet.
Man får alltså inte ta med sig hunden till himlen.
Därför kommer jag och mina två bästa fyrfota vänner att själva spåra upp paradiset.
När den dagen slutligen randas.

./.

Äntligen!

Jag träffade Ahmad i Härnösand.
Han och hans familj hade kommit som flyktingar från helvetet i Syrien och placerats på flyktingförläggning i den lilla norrländska kuststaden.

Deras livsberättelse finns i boken ”I väntan på besked” som författaren Doris Dahlin och jag gjorde 2017.

Jag minns när vi träffades första gången. Ahmad var orolig inför framtiden och märkt av upplevelserna av kriget och flykten. Hans hustru Ninar var dessutom höggravid.

Så småningom flyttade de till Lidköping och Ahmad fick jobb på stadens hotell.

Igår fick jag så ett meddelande från Ahmad med en bilaga från migrationsverket som bekräftade att han och hans hustru nu är medborgare i Sverige.

Det gjorde mig så innerligt glad.

./.

Stenen i handen

Västbanken, i höjd med Ramallah. Slutet av 90-talet.

Dum som jag var hade jag hängt på en grupp kristna ungdomar från Jerusalem som i ungdomlig entusiasm skulle åka till en israelisk bosättning på den palestinska Västbanken för att där utföra någon sorts fredsdemonstration. Vi packade in oss i en minibuss och väl framme träffade vi en äldre palestinier som berättade att på platsen för bosättningen nere i dalgången låg förr en palestinsk by.

Alltnog började vi knalla nerför sluttningen och ungefär 200 meter från de nyuppförda betonghusen hörde jag en massa skrikande och det stod inte länge på innan det small och kulorna ven i luften.

Jag slängde mig ner på marken, livrädd att bli träffad.  Efter någon minut upphörde skjutandet och avlöstes av råa skratt nerifrån bosättningen. 

Snabbt som ögat kom jag på  benen och rusade uppför sluttningen igen.

Väl däruppe stod den äldre palestiniern kvar och log. “Vi brukar tända lite bildäck då och då för att skrämma bosättarna”, sa han som det mest självklara i denna del av världen. Bakom honom steg svart rök mot himlen.

Jag tog en bild men upptäckte samtidigt att jag höll en sten i handen. Måste ha greppat den när jag slängt mig ner.

Hur som helst så brukar jag ha ha just den där stenen bland julpyntet den här årstiden.

Som en påminnelse om att ännu är det långt till den eviga friden i denna värld.

./.

Våtplåt i vår tid

Och idag kom en fantastisk bok: Samer - ingen isolerad ö.

Fotografen Hans Jonsson har vänt dagens digitala verklighet 180 grader och sökts sig till den teknik som gällde i mitten av förrförra århundradet då den fotografiska tekniken - våtplåt - innebar jättekameror, långa exponeringar och att bära med sig kemikalier i fält. En typ av fotografi som får Kirunafotografen Borg-Mesh och amerikanen Edward S. Curtis bilder att t o m kännas moderna.

Båda gjorde fantastiska dokumentationer av sina länders ursprungsbefolkningar runt förra sekelskiftet.

Men Hans har fototekniskt gått ännu längre tillbaka i tiden, och när jag bläddrar i hans bok finns någon sorts känsla av evighet i bilderna trots att jag vet att fyrhjulingar inte fanns i renskötseln för 175 år sedan.

Boken är vacker och fascinerande och jag tänker att så här måste det ha sett ut för mycket länge sedan, innan rasbiologin förtryckte samerna, innan gruvdriften exploaterade renbetesmarkerna  och innan kyrkan slog klorna i Sapmi. ”Long befors rock and roll” som man säger.

Underbar och ödmjuk bok som inte blir sämre av att Hans också  skickade med en fin print.

./.